Läs senare

Yrkeshemligheten

av Annica Löfvenring
13 Okt 2017
13 Okt 2017
Annica Löfvenring. Foto: Svanthe Harström

Hon började sin yrkesbana med att ”kvacka” som tal-pedagog. Någon riktig talpedagog var hon ju inte, den utbildningen var nedlagd sedan länge och de ännu verksamma såg styvmoderligt på de nya. Hennes mentor, en erfaren kollega med många verktyg i sin låda, delade gärna med sig av sina yrkesskickligheter: knappar i gummiband för att träna munmuskler,
spatlar, speglar, såpbubblor och russin – men framför allt r- och s-knep.

Efter en enstaka kurs i tal, språk och kommunikation var det nu dags att omsätta teori i praktik. Ambulerande mellan fem skolor blev arbetsveckorna varierande och slitsamma. Strömmen av barn med uttalssvårigheter verkade outsinlig. Med rullväskan fullpackad med roliga attiraljer
rände hon in och ut genom skolorna, lärde sig aldrig de osynliga reglerna i personalrummen och kände sig rätt ensam. Hon använde bilder, spännande askar med konsonantrika föremål och ambitiösa kontaktböcker med råd och tips för hemmaträning.

Tedipp, tedapp, tedull. Säg efter mig.

Den största utmaningen var r-ljuden. De blev också hennes fall.
– Vad heter du då?
– Jagnaj Jöstjöm.
– Ragnar, vad ser du på den här bilden?
– En jos.
– Ja, en rrros, Kan du säga efter mig?
– Jjjjos!

Annica Löfvenring

Gör: Specialpedagog som numera har lagt talpedagogeriet på hyllan.
Arbetsplats: S:t Olofsskolan i Sundsvall.
Inriktning: Tal, språk och kommunikation i årskurs F–3. Har just avslutat en utbildning i nyanländas lärande.

Efter att ha uteslutit för kort tungband påbörjades ett antal tungrullarövningar. Det var mest hon som överartikulerade och fick träningsvärk i munmuskulaturen, så hon gick över till den gamla beprövade metoden – sagan om Tripp, Trapp och Trull.
– Tedipp, tedapp, tedull. Säg efter mig.
– Tjipp, tjapp, tjull.

Ibland hände näst intill små mirakel.
Ragnars mamma ringde och tackade för hjälpen. Nu kunde han rulla på r-ljuden minsann! Efter ett halvårs uppehåll i talundervisningen fick han alltså till det på egen hand. Det blev mer och mer uppenbart att naturen ordnade detta helt utan henne.

Vid de återkommande mötena med kommunens snart pensionerade talpedagoger, hade hon modet att fråga hur lyckosam deras r-undervisning var. Vad var deras yrkeshemlighet? Kollegorna blev ovanligt tysta och skruvade lite på sig. Frågan blev hängande i luften och försvann så småningom in i sorlet kring kakfatet och påtåren.
Många år senare fäste hon ingen större vikt vid barnbarnets glada rop vid rosenbusken:
– Titta fajmoj vad många josoj!

För övrigt anser jag …
… att det finns en risk med specialpedagogik-lyftet om skolledare tror att man utbildas
till nya specialpedagoger/lärare.

ur Lärarförbundets Magasin