Läs senare

Yrket tar form i skolverkligheten

FORSKNINGVad gör en specialpedagog? Väldigt många olika saker beroende på var du jobbar, visar en studie. För att det specialpedagogiska arbetet ska blir mer likvärdigt över landet krävs mer kompetens hos såväl rektorer som lärare.

05 Dec 2017
Bild: Johanna Hellgren

En person som är anställd som specialpedagog behöver inte nödvändigtvis vara utbildad till just det. Tidigare studier har visat att det ryms såväl speciallärare som resurslärare inom yrket. För att få en större förståelse för vad som ryms inom tjänsten som specialpedagog och vad som påverkar deras vardag har en forskargrupp djupintervjuat sex personer som är anställda som just specialpedagoger och följt dem i det dagliga arbetet. Bland de sex personerna finns både speciallärare och specialpedagoger.

Gunvie Möllås. Foto: Patrik Svedberg

När specialpedagogerna infördes var tanken att de skulle hjälpa lärarna att forma en undervisningsmiljö där alla elever, oavsett behov och förutsättningar, kan utvecklas. Men hur det blir i praktiken är en komplex väv som inte i första hand påverkas av utbildningen, menar Gunvie Möllås, lektor i specialpedagogik på Jönköping university och en av forskarna bakom studien.
– Det står ingenstans i skolans styrdokument vad en specialpedagog ska göra, inte vad en speciallärare ska göra heller för den delen. Det enda som finns är examensordningen, men det vi kan se är att den inte alltid harmonierar med det dagliga arbetet. Det är inte utbildningen eller examensordningen som främst formar uppdraget, säger hon.

Vilka arbetsuppgifter en special­pedagog har beror på var hen jobbar och det är många faktorer som avgör. Det är skillnad på att jobba i ett innerstadsområde och i en mångkulturell förort. Var på skolan specialpedagogen finns, i ett eget kontor eller nära verksamheten, spelar också roll, liksom hur det specialpedagogiska arbetet är organiserat överlag. Rektorns ledarskap, visioner samt syn på elever i behov av särskilt stöd och på inkludering har också stor betydelse.
– Kärnan, som jag ser det, är rektorns egen kunskap och kompetens, dels om specialpedagogik men också om specialpedagogernas och speciallärarnas olika utbildningar. Visst finns det likheter, men också skillnader. Generellt kan man säga att speciallärarutbildningen fokuserar mer på individen jämfört med specialpedagogutbildningen, säger Gunvie Möllås.

I studien nämns olika sorters ledarskap som påverkar vardagen. En del rektorer har inte så bra koll på vad specialpedagoger gör, det kan visserligen finnas en stark tilltro till deras arbete men de blir lämnade ensamma i sin roll. En annan variant är att rektorerna styr för mycket och på så sätt blir en bromsande kloss för det arbete som specialpedagogen vill utföra.
– Det bästa är förstås när det finns en samverkan mellan rektorn och specialpedagogen och att de drar åt samma håll, vilket vi också ser goda exempel på, säger Gunvie Möllås.

Vad gör då en specialpedagog? Studien visar att en stor del av tiden ägnas åt undervisning, antingen med enskilda elever, i mind­re grupper eller i helklass. Sociala relationer och konflikthantering tar mycket tid, liksom kartläggning, utredningsarbete och dokumentation. Information, uppföljning, utvärdering, anpassning av uppgifter och prov är också vanliga arbetsuppgifter.
– Men skolutveckling, som ju också ingår, finns bara i begränsad omfattning i det dagliga arbetet.

För några av specialpedagogerna inte alls, de har för mycket annat att göra, säger Gunvie Möllås.

Specialpedagogerna själva är ändå ganska nöjda med sin situation och tycker att de trots allt har en stark position på skolan. Delvis kan det bero på att de utvecklat egna strategier för att hantera sitt ofta ganska diffusa uppdrag. Det kan handla om att ta sina professionella och personliga intressen som utgångspunkt och fokusera sitt arbete på något man brinner för. En av personerna har till exempel flyttat till förorten där skolan ligger eftersom hon tycker det är viktigt att bygga nätverk med eleverna och deras familjer.

Ytterligare ett sätt att stärka sin legitimitet kan vara att reagera, agera och fatta beslut när ingen annan gör det. Till exempel genom att förbereda och organisera hur skolan ska ta emot elever i årskurs 7 eller sammanställa elevers resultat i olika ämnen för att synliggöra vilka behov av stöd och resurser som finns.
– Men det finns förstås också de som är frustrerade över att de inte har tid att vara delaktiga i lärarnas undervisning eller att ha handledande samtal och en del har också dåligt samvete för att de inte hinner med dokumentationen, säger Gunvie Möllås.

Att uppdraget som specialpedagog är otydligt och ofta innehåller mängder med olika arbetsuppgifter kände forskarna till sedan tidigare. Det de nu tillför är att komma lite närmare vad som ligger bakom att det blir så olika beroende på var man jobbar.
– Eftersom det specialpedagogiska uppdraget skiljer sig så mycket åt mellan dem vi intervjuat kan vi anta att det finns ännu fler varianter. Men jag tror att många kan känna igen sig i någon av dem vi följt och förhoppningsvis leder det till vidare diskussioner om yrkesrollen och hur man kan organisera det specialpedagogiska arbetet på den egna skolan, säger Gunvie Möllås.

Det är inte säkert att specialpedagogens arbete skulle bli mer likvärdigt enbart genom tydligare uppdragsbeskrivningar eller genom att föra in någon skrivning i styrdokumenten, tror Gunvie Möllås. Det som krävs är en medvetenhet, framför allt hos rektorerna, om vad de olika professions-utbildningarna innebär.
– I dag kan man vara anställd som resurslärare, arbeta som speciallärare och ha en helt annan utbildning på papperet. Det är ett mischmasch av anställningsformer kan man säga.

Men den specialpedagogiska kompetensen måste också höjas på ett bredare plan. Det är naivt att tro att specialpedagogerna och speciallärarna ensamma ska åstadkomma en förändring, menar Gunvie Möllås.
– För att specialpedagogen ska hinna med att vara den extra kompetensen, få tid till handledande samtal och att delta i det kollegiala lärande som utvecklar undervisningen måste kompetensen höjas hos både rektorer och lärare. Först då kan vi nå målet om en inkluderande skola.

Gunvie Möllås, lektor i specialpedagogik vid Jönköping university, har tillsammans med Katarina Gustafson och Nina Klang vid Uppsala universitet och Kerstin Göransson vid Karlstads universitet gjort studien Specialpedagogers/speciallärares arbete i den dagliga skolpraktiken. En analys av sex fallstudier som är den tredje delen av projektet Speciella yrken finansierat av Vetenskapsrådet.

ur Lärarförbundets Magasin