Ingår i temat
Föräldrar
Läs senare

”Äntligen var det någon som lyssnade!”

FÖRÄLDRARSanna Agnewald känner sig lugn när hennes dotter Agnes går till skolan. Det beror mycket på läraren Tove Risbergs metodiska arbete med föräldrasamverkan.

Agnes Agnewald Schaub trivs i skolan och vet vem hon ska vända sig till om något händer. Här är hon med sin lärare Tove Risberg och mamma Sanna Agnewald. Foto: Håkan Lindgren

I dag vågar 12-åriga Agnes Agnewald Schaub räcka upp handen i klassrummet och är inte alls lika rädd för att de andra barnen ska fnittra bakom hennes rygg.
Så beskriver Agnes själv den största skillnaden i sin upplevelse av den nya och den gamla skolan, som hon lämnade för två år sedan.
– Det känns tryggare här, och då vill man ju lära sig mer. Och så känner jag att lärarna har mer kontroll över eleverna och att jag känner lärarna. Dessutom har jag fått kompisar! Det hade jag inte förut.

Hon tittar med glada ögon på sin mamma och på läraren Tove Risberg som sitter bredvid. Tove Risberg undervisar i SO på mellan­stadiet på Tyresö skola och är Agnes Agnewald Schaubs mentor.
Agnes verkar inte bli obekväm när hennes mamma, Sanna Agnewald, förklarar att hon har dyslexi och svårigheter inom autismspektrumet. Och att hon tidigare var både busig och vild, hade stora koncentrationsproblem och att det hände att hon vägrade gå till skolan.

Det känns tryggare här, och då vill man ju lära sig mer. Och så känner jag att lärarna har mer kontroll över eleverna och att jag känner lärarna. Dessutom har jag fått kompisar!

Sanna Agnewald berättar att hon har kämpat för sin dotter ända sedan förskolan och tvingats bråka med både lärare och skolledning för att Agnes skulle få den hjälp hon behövde.

I dag tycker Agnes om att gå i skolan och Sanna Agnewald är övertygad om att det till stor del beror på hennes och lärarens regelbundna dialog om Agnes svårigheter och, inte minst, hennes framsteg. Dessutom har deras samtal lett till att hon som mamma känner sig tryggare, vilket har fått en positiv effekt även på Agnes inställning till skolan.
– Tidigare hade jag ingen att prata med. Ingen lyssnade. Men när vi kom hit var det precis tvärtom. Äntligen var det någon som lyssnade! säger Sanna Agnewald.

Om Agnes får möjlighet att förbereda sig inför aktiviteter och lektioner går allt mycket lättare. Foto: Håkan Lindgren

Tove Risberg nickar och konstaterar att kontakten mellan lärare och förälder inte alltid är helt okomplicerad. Och tyvärr heller inget som lärare rustas inför under utbildningen. Det är snarare något man tvingas lära sig på egen hand, menar hon.
– När jag började arbeta som lärare så tyckte jag att föräldrar var det läskigaste som fanns. Jag satt ofta och funderade på hur länge jag skulle vänta med att ta kontakt med föräldrarna när det uppstod problem av olika slag.

Men efter många års erfarenhet har Tove Risberg insett att en nära kontakt med föräldrar kan lösa många svårigheter.
– Jag kan se och identifiera barnet i en klassrumsmiljö men för att verkligen få en helhetsbild och förstå barnet så behöver jag föräldrarnas hjälp. Det är ju de som är experter på sina barn. På så vis får jag reda på hur de själva brukar lösa olika situationer eller om det har hänt något hemma som jag behöver veta för att kunna stötta och hjälpa på bästa sätt. Inget barn är ju det andra likt.

Dessutom, poängterar hon, kan en god relation till föräldrarna bidra till att minska den maktlöshet som lärare ibland kan uppleva inför en elev med utmanande beteende. Om föräldrar och lärare är överens om barnets behov och förutsättningar så känner sig läraren helt enkelt säkrare i sitt arbete.

Under tre års tid deltog Tove Risberg i forskningsinstitutet Ifous inkluderingsprojekt Innovation, forskning och utveckling i skola och förskola. Hennes studier resulterade bland annat i en utvecklingsartikel där hon lyfter fram begreppen bemötande, förväntningar och reflektion som nyckelord för att lyckas ge alla elever möjligheter att uppnå målen och bli sedda och hörda. Där är relationen till föräldrarna central, menar Tove Risberg.

Sanna Agnewald uppskattar att hon även får information om positiva händelser kring sin dotter, inte bara svårigheter. Foto: Håkan Lindgren

Men en god föräldrakontakt kräver att läraren avsätter tid för egen reflektion. Och det är något som ofta prioriteras bort på grund av tidsbrist.
– Om jag inte tar mig tid att på ett strukturerat sätt fundera kring elevens behov och den lärmiljö jag skapar kan det leda till att jag gör felaktiga tolkningar av vilka anpassningar som behöver göras. Min roll som lärare, som jag ser det, är att försöka nyansera bilden av barnets agerande och förmedla det till föräldrarna. Då blir det enklare att bemöta deras oro och förväntningar.

Tove Risberg gör sitt bästa för att svara på föräldrars mejl så snart hon kan. Annars har hon som rutin att rapportera till föräldrar som uttryckt ett behov av det innan hon går hem på fredagarna, vilket brukar ta omkring en halvtimme. I dagsläget har hon tre mentorselever vars föräldrar hon mejlar och rapporterar till mer detaljerat varje vecka.
– En del frågor kan vara bra att ta via mejl eftersom det ger mig tid att reflektera över en fråga innan jag svarar. Men om jag känner att det finns risk för missförstånd, som det lät­tare kan bli i text, så väljer jag att ringa.

Det finns också föräldrar som ber om att få lite extra information om nästa veckas läxor och schema, för att själva få koll på vad som händer i skolan.

Efter en timmes samtal börjar Agnes bli trött och vill gå och köpa cashewnötter. Foto: Håkan Lindgren

Under årens lopp har Tove Risberg märkt att det finns lärare som tycker att hon sätter ribban för högt, att de upplever att hennes nära kontakt med föräldrar även ställer högre krav på dem. Och att de inte hinner med.
– För mig är det tvärtom och jag gör det även för min egen skull. I det långa loppet vinner jag tid med det här arbetssättet och mitt jobb blir mer lättarbetat. Om jag har föräldrarna med mig så minskar risken för att mer svårhanterade konflikter ska uppstå.

En annan viktig komponent för att få till en bra föräldrasamverkan är att börja tidigt. Agnes och hennes mamma fick träffa Tove Risberg redan före skolstart.
– Det är jätteviktigt. Då förstår föräldrarna att jag vill elevens och deras bästa och det minskar oron.

Sanna Agnewald beskriver Tove Risberg som väldigt rak. Hon lindar inte in det hon vill säga, svarar ganska kort och koncist och är noga med att även informera om positiva händelser.
– Nu vet jag att inga frågor är konstiga frågor och det känns väldigt tryggt. Jag är ensamstående mamma och har även fått lite coachning i föräldrarollen. Numera handlar våra mejlkonversationer om alltifrån hur det gick på ett prov som vi övat på hemma till min dotters utveckling och vad hon är bra på. Eller hur det gick på den där utflykten som hon oroade sig så mycket för.

Hon understryker att när man har ett barn med svårigheter inom autismspektrumet så är förberedelser nödvändiga.
– Agnes måste hela tiden veta vad hon ska göra inom den närmaste framtiden och det blir omöjligt om jag inte vet vad som pågår i skolan.

Men det som nog betytt allra mest för Sanna Agnewald är att veta att hennes dotter känner att hon kan gå till Tove om hon har problem eller om hon inte mår bra.

Min roll som lärare, som jag ser det, är att försöka nyansera bilden av barnets agerande och förmedla det till föräldrarna. Då blir det enklare att bemöta deras oro och förväntningar.

Agnes ser koncentrerad ut när hon får frågan om vilka tillfällen hon väljer att vända sig till sin mentor.
– Typ om det har hänt något. Men det händer ju inte så mycket nu.

Ofta handlar det om läxor som Agnes kan ha svårt att hålla reda på, berättar Tove Risberg och vänder sig till Agnes.
– Vi har ju också pratat om hur man kan jobba med ett dynamiskt tankesätt, eller hur?

Alltså hur man kan försöka förändra sin syn på sig själv genom att hitta strategier för att våga utmana sig själv. Och här verkar Agnes kommit en god bit på vägen.
– Ja, det gäller att sätta upp delmål, annars blir det svårt, tycker jag. Jag gillar slöjd, bild och musik men är inte så bra på att stava och läsa. Om något känns tråkigt eller svårt så tänker jag att nu ska jag verkligen göra det här, för då har jag klarat av det. Därefter sätter jag upp ett mål till.

Sanna Agnewald tycker att det är påtagligt hur dotterns självförtroende har förbättrats de senaste två åren.
– Det var något jag tog upp redan under Toves och mitt första möte. Det finns ju så mycket som Agnes är bra på men det har aldrig varit någon som har sagt det till henne. Visst kan jag uppmuntra henne hemma och säga att hon är bra på många saker, men det räcker inte för ett barn. De behöver även höra det från sina lärare och andra vuxna i deras omgivning. Och det får hon nu.

Tove Risberg tipsar

Så får du till en bra föräldrasam­verkan:

  • Odla en positiv relation redan från början – gärna före skolstart.
  • Var tydlig med att du vill elevens bästa.
  • Försök att skapa en helhetsbild av barnet med hjälp av förälderns erfarenheter i hemmiljön: Hur brukar de själva lösa svårhanterliga situationer? Har det hänt något hemma som du som lärare behöver veta för att kunna hjälpa eleven?
  • Vänta inte för länge med att ta upp problem och informera även om positiva händelser.
  • Avsätt tid i din planering för egen reflektion, samtal eller mejlkontakt med föräldrar.
  • Fundera över vilka frågor som kan kommuniceras via mejl och vilka som det är bättre att ta muntligt.
  • Var så rak som möjligt. Undvik att linda in vad problemet handlar om.
  • Förmedla att inga frågor är konstiga frågor.

Tove Risbergs utvecklingsartikel om inkludering och föräldrasamverkan heter Goda lärmiljöer – vägar att möta elever för en inkluderande skola och går att läsa på skolporten.se, sök på titeln.

Alla artiklar i temat Föräldrar (7)

ur Lärarförbundets Magasin