Ingår i temat
Utomhuspedagogik
Läs senare

Barnens plats i skog och mark

UtomhuspedagogikUte i det fria har alla skolbarn plats att växa. Att ta sig dit handlar mest om lärares inställning, anser Hanna Heurlin på Natur­skolan i Sollentuna. Vi följde henne och en lågstadieklass med funktionsvariationer på jakt efter vårtecken.

Foto: Åke Ericson

Klockan är halv nio på morgonen en solig torsdag i slutet av april och Hanna Heurlin tar emot dagens grupp. De sju barnen kommer från en kombinerad förskole- och förstaklass, de har funktionsvariationer och alla utom en sitter i rullstol. Med sig har de två lärare och fem assistenter.

Hanna hälsar dem välkomna och förklarar att de ska söka vårtecken tillsammans.

– Ett vårtecken, vad kan det vara? frågar hon.

– Blommor, säger Ali, en pojke med lockigt hår och svarta, halvmånformade solglasögon.

Men mycket får man också ta som det kommer. Om det blåser så att det är svårt att hitta insekter, då får vi göra något annat.

– Maskrosor, säger Stella som håller en Barbiedocka i ett fast grepp och har snoddar med Hello Kitty i sitt mörka hår, rosa Mimmi Pigg-hatt och Trolls-tryck på skorna.

Naturskolor

Naturskolan i Sollentuna startades 1984 och var då en av landets första i sitt slag. I dag finns ett 80-tal verksamheter knutna till Naturskoleföreningen, där Hanna Heurlin tills nyligen var ordförande.

Skolorna drivs utifrån idén om att naturen är den bästa platsen att vara på för att lära sig om naturen – och att den går att använda som plats för lärande i alla skolämnen.

Hanna är föreståndare för Naturskolan i Sollentuna, en kommunal verksamhet som bygger på övertygelsen om att naturen är den bästa platsen att vara på för att lära sig om naturen – och att den går att använda som plats för lärande i alla skolämnen. Skolan har en egen lokal vid Väsby gård på Järvafältet, det vidsträckta område norr om Stockholm som rymmer miljonprogramsområden som Husby och Rinkeby såväl som vattendrag med sällsynta fiskarter, urskog och historiska odlingslandskap.

Varje år tilldelas alla grundskolor i Sollentuna – fristående såväl som kommunala – ett antal dagar i Naturskolan beräknat på elevantal. Uppgiften är att vara en resurs för lärare och elever så att de i verkligheten ska kunna uppleva det de läser om i skolan.

Det händer att barn frågar Hanna om de kan komma dit annars också, alltså inte på skoltid utan med sina föräldrar.

I samarbete med Specialpedagogiska skolmyndigheten har Naturskolan två år i följd arrangerat kurser för lärare i tillgänglig utomhuspedagogik. Myndigheten stöttar även ett projekt på samma tema som startade vid årsskiftet och gör det möjligt för skolan att anställa ytterligare en naturpedagog. Detta innebär att målgruppen för projektet, som dagens klass från Sollentuna International School, får extra tilldelning av de begränsade undervisningsdagarna. Naturskolan kommer även att kunna utveckla nytt material för undervisning och förberedelser samt arrangera workshops med skolornas pedagoger.

När gulsparven kvittrar låter det som att den räknar och rödhaken har en karakteristisk drill. Utomhuspedagogen Hanna Heurlin berättar om flygande vårtecken.
Foto: Åke Ericson

Efter en stunds promenad viker gruppen av från grusvägen och går in i en hage. Assistenterna skjuter barnens rullstolar genom gräset – med viss möda, men det går.

Hanna stannar vid ett träd och plockar fram en röd tygkasse. Hon berättar att fågelkvitter är något som hörs på våren och frågar barnen om de hör något sådant. Alla är tysta, lyssnar spänt efter något att upptäcka i frekvenserna ovan det avlägsna bruset från E4 som drar förbi några hundra meter västerut.

Ur den röda kassen plockar hon upp en lurvig tygfågel med rött bröst.

– Känner någon igen den här?

När hon klämmer om fågeln ger den ifrån sig rödhakens karaktäristiskt porlande drill.

– Det här ljudet är ett vårtecken för mig, säger hon.

Barnen lyssnar koncentrerat på ljudet från den elektroniska fågeln och på kvittret som hörs från träden runtomkring.

Från fåglar är det naturligt att ta steget till insekter. Hannas plan är därför att gå ett kort stycke till och sedan plocka fram håvarna som hon har med sig i en liten vagn. Men Leo, en pojke med glasögon som är den i gruppen som inte sitter i rullstol, får syn på en vitsippa som intresserar honom, vilket även verkar väcka de övrigas nyfikenhet.

För att ta vara på engagemanget ändrar Hanna spontant på sin plan. Hon delar ut luppar och vita plastbyttor med flat botten där blomfynd kan studeras närmare.

Medan barn, lärare och assistenter krafsar bland fjolårslöven under träden i gläntan berättar hon sedan att en dag som den här alltid föregås av en hel del planering. Hon har haft kontakt med barnens lärare som har pratat om vårtecken i naturen i skolan. Och själv har hon förstås också en tydlig idé om hur dagen ska gestalta sig.

Foto: Åke Ericson

– Men mycket får man ta som det kommer. Om det blåser så att det är svårt att hitta insekter, då får vi göra något annat. Och börjar någon prata om blommor, då kör vi på det direkt.

Det låter odramatiskt och hon understryker att en sådan här dag inte alls behöver vara avancerad.

– Det är något vi försöker förmedla, men många lärare tycker att det är besvärligt; ”jag kan inte”, ”jag vågar inte”. Vi måste vara prestigelösa och gå ut tillsammans och bara uppleva naturen.

Hennes egen kunskap om att göra naturen tillgänglig för alla har hon framför allt fått genom praktiska erfarenheter och genom samarbetet med Specialpedagogiska skolmyndigheten. Hon gör en gest mot barnen, lärarna och assistenterna som är i färd med att noggrant studera något i sina vita plastskålar.

– Till exempel att tänka på att ha en vit skål under för att göra kontrasten tydlig när man tittar i lupp, sådana smådetaljer.

Grunden i förhållningssättet är att tänka bredd i stället för spets och sätta samman ett program som passar alla som är med, i stället för att göra specialinsatser för några enskilda.

– Alla ska vara integrerade, all verksamhet ska funka för alla.

Till stor del handlar tillgängliggörandet av naturen om pedagogers attityd och sätt att förhålla sig, men anpassning av anlagd utomhusmiljö är också en viktig faktor. I det naturreservat på Järvafältet där Naturskolan ligger är Sollentuna kommun i färd med att göra omfattande arbeten för tillgänglighetens skull. I området finns våtmark där det planeras ett trädäck för att den som sitter i rullstol ska komma nära vattnet. På ett annat ställe finns redan en vindskyddad utsiktskur som byggs om.

Lärare Birgitta Åberg.
Foto: Åke Ericson

Vid lunchpausen visar Hanna hur den branta backen upp till rastplatsen där gruppen grillar korv, har ersatts med en serpentin med hårt underlag och i lagom lutning. Uteborden har dessutom partier där skivorna skjuter ut så att det går att köra tätt intill med rullstol. Eldstaden och vedförrådet går att nå för den som sitter och ett stenkast bort finns en nybyggd torrtoa med godkända mått för att lätt komma in och ut.

– Tack vare det här kommer vi att kunna ta hit äldre elever nu. Vi har varit förpassade till parker där det finns moderna toaletter, säger Hanna.

Men det allra viktigaste för att lyckas med föresatsen att göra naturupplevelserna tillgängliga är ändå dialogen med pedagogerna som träffar eleverna varje dag, understryker hon.

Dagen är planerad ihop med gruppens lärare, de har träffats och resonerat kring hur gruppen fungerar och klassen har i förväg pratat om vårtecken på lektionerna.

Birgitta Åberg har jobbat som lärare ­sedan 1970-talet, de senaste åren i klasserna för elever med rörelsenedsättning på den kommunala internationella skolan. Hon har gått Naturskolans och Specialpedagogiska skolmyndighetens kurser i tillgänglig naturpedagogik och tycker att det har varit lärorikt att få hjälp att se på verksamheten ur nya perspektiv.

– Men vi har ett tillgänglighetstänk hela tiden, det blev ett komplement till det.

Birgitta är själv intresserad av naturen och har under åren alltid tillbringat mycket tid utomhus med sina elever.

Naturskolans drivande kraft Hanna Heurlin.
Foto: Åke Ericson

– Det beror ju mycket på vem du är som lärare, vilka intressen och kunskaper du har – parallellklassen kanske inte kommer ut alls. Därför är Naturskolan bra, den kan göra att fler får tillgång till naturen.

Det stora hindret, enligt Birgitta, är varken brist på idéer eller vilja att komma ut utan praktiska omständigheter som bristande tillgång till anpassade toaletter och transporter. Pendeltåget in mot Stockholm ligger i närheten av skolan och fungerar bra, men att åka med vanliga stadsbussar är inte tänkbart för en hel klass eftersom de inte rymmer mer än ett par rullstolar.

– Och att beställa taxi är dyrt, det kan man på sin höjd göra en gång om året.

Klassens andra lärare, Lotta Kjellberg, har jobbat som förskollärare i närmare 30 år och konstaterar att det talas om tillgänglighet på ett annat sätt nu än förr.

– Men det är ändå en bit kvar, det är fort­farande lite ”vi och dom”. Det tillgängliga ska inte kännas som något exklusivt, så att ni and­ra kan sitta där borta så sitter vi här.

En brist är att dagens pedagogik även i förskolan och i förskoleklass till så stor del är inriktad på intellektuell kunskap. Hon saknar det villkorslösa mötet med naturen.

– Det är en generell försämring, vi är ute alldeles för lite, säger Lotta Kjellberg. När jag började som förskollärare var vi ute jämt, vi gick alltid till skogen, men nu är det så mycket annan pedagogik.

Nedanför grillplatsen ligger en hage som gruppen passerar efter lunchen. Innanför stängslet står Highland cattle-tjurar med ­lurvig päls, bleka luggar och horn som ­breda cykelstyren. Gruppen fortsätter genom en glest växande lövskog som står som en allé runt grusvägen. En våtmark breder ut sig och ett hundratal meter ned längs vägen ligger den skyddade utsiktsplatsen. Hanna stannar och berättar att många fåglar tycker om just sådana här platser där det finns vatten.

Läraren Lotta Kjellberg.

Hon delar ut laminerade papper med nio rutor. I rutorna står det: ”En fågel som sjunger”, ”en fågel som är dum mot en annan fågel”, ”en fågel som flyger”, ”en fågel som äter”, och så vidare.

– Nu ska ni få spela fågelbingo, förklarar hon och tillägger att det inte är någon tävling.

Alla spejar upp i luften. En stor svart fågel cirklar ovanför fältet intill.

– En korp, konstaterar Hanna. Det finns ett par bon i närheten.

Det är samma koncentration som tidigare på dagen när barnen letade blommor. När gruppen samlas en stund senare har alla sett fåglar som flyger, sitter på grenar och är svarta. De flesta har även sett fåglar som sjunger, äter och simmar och alla har dessutom blivit vittnen till hur två änder jagar en tredje, så de kan med eftertryck säga att de har sett fåglar som är dumma.

Ingen har däremot sett skymten av någon fågel med rött på sig.

– Jaha, ingen har alltså sett en rödhake, konstaterar Hanna.

På väg tillbaka till platsen där vandringen startade fyra timmar tidigare svarar hon på frågan om hur den tillgängliga utomhus­pedagogiken kan utvecklas vidare.

– Bra fråga, säger hon och påpekar att ­svaret på den också är något som Special­pedagogiska skolmyndigheten efterfrågar.

Sedan återkommer hon till vikten av nära samspel med de ordinarie pedagogerna, att det inte handlar om envägsöverföring av kunskap utan om ett gemensamt, kollegialt lärande och utbyte av erfarenheter.

– Det är lärarna som känner barnen och träffar dem varje dag. Dialogen med dem är alltid det viktigaste.

Ska leda till skolutveckling

Specialpedagogiska skolmyndigheten stöttar projektet ”Utomhuspedagogik för alla” med 550 000 kronor. Pengarna har gjort det möjligt för Naturskolan i Sollentuna att anställa en tredje lärare.

Åsa Holm, rådgivare vid myndigheten, framhåller att tillgänglighet främst handlar om lärarnas betydelse för att göra naturen tillgänglig genom planering, bemötande och förhållningssätt.

– Vi kan inte bara tänka tillgänglighet genom den fysiska miljön. Därför tycker vi att det här är ett bra projekt, säger hon.

Förutom det ekonomiska anslaget agerar myndigheten bollplank och stöttar vid behov.

– Syftet är att det ska ha lett till skolutveckling när projektet är slut, säger Åsa Holm.

ur Lärarförbundets Magasin