Läs senare

De som vill hittar till kompisträdet

av Annica Löfvenring
26 mar 2019
26 mar 2019
Foto: Svanthe Harström

Han står i hörnet ut mot den hårt trafikerade vägen i ena änden av skolgården. Blickar ut över bilarna som rusar förbi, artikulerar, gestikulerar och ler då och då. Varje rast, varje vardag, hela terminen.

Hon sitter på en bänk vid ena gaveln av skolbyggnaden, vänder ansiktet mot himlen, blundar och iakttar i ögonvrån det som händer omkring: barn som gungar, jagar varandra, spelar fotboll och klättrar. Hon skrattar till emellanåt och makar sig åt sidan när fler barn sätter sig på bänken.

Utifrån sett kan dessa elever vålla bekymmer. De ser ju så ensamma ut! De kanske blir ett elevhälsoärende där vi febrilt söker efter åtgärder och insatser. Kanske har någon av rastvärdarna frågat om de vill vara med i aktiviteterna men får ett skakande huvud till svar.

Annica Löfvenring

Gör: Är specialpedagog på S:t Olofsskolan i Sundsvall.

Inriktning: Tal, språk och kommunikation i årskurs F–3.

När skolsköterskan har sina elevsamtal och frågar om de ibland kan känna sig utanför kan svaret även då bli nekande. Vi frågar oss hur vi ska förstå dessa elever på djupet, de som väljer att inte vara med. Men är det egentligen ett problem?

En rast överhör jag en kort dialog när en av de nya eleverna sätter sig bredvid flickan på bänken och frågar:

– Ska vi leka eller vill du vara ensam?

– Nej tack. Jag vill vara själv.

I Svensk ordbok betyder själv ”ohjälpt” och ensam ”utan sällskap av någon annan”. Detta korta samtal skulle kunna sätta fingret på något viktigt. Om vi värderar orden skulle ensam kunna associeras till övergivenhet och något man inte valt och själv vara ett mer aktivt val. Det talas om extroverta och introverta personligheter som en normalvariation bland oss människor.

I dagens sociala medier kan rädslan över att inte synas bli till en norm där de extroverta drar vinstlotten. Men kanske är det så enkelt att våra olikheter rymmer rättigheten att få vara både själv och ensam utan att det måste ses som ett bekymmer.

På skolgården står en gammal pil som kallas ”kompisträdet”. Dit kan man gå om man inte hittar någon att vara med på rasterna. Alla vet att den som ställer sig där vill vara med. En rosig höstdag ser jag att flickan på bänken är på väg till trädet där det står en alldeles ny elev. De ser på varandra och i nästa sekund springer de bort mot kompisgungan.

För övrigt …

… tycker jag att det är bra att vi börjat skärskåda inkluderingsbegreppet i skolan. Så många missförstånd har kantat dess väg.

ur Lärarförbundets Magasin