Läs senare

De tidiga insatsernas dilemma

Såväl lärarna i förskoleklass som specialpedagogerna tycker att det är viktigt med tidiga insatser. Samtidigt oroar de sig för att det specialpedagogiska stödet ska verka utpekande för eleven, visar en avhandling av
Gunilla Sandberg.

09 apr 2013

Bild: Joanna HellgrenFrån början tänkte Gunilla Sandberg att hennes doktorsavhandling På väg in i skolan skulle handla om skolstarten rätt och slätt. Under sina år som lågstadielärare och specialpedagog har hon ägnat åtskilliga funderingar åt just den. Men eftersom skolstart är ett komplext begrepp så beslutade hon sig för att vidga fältet till att också omfatta frågor kring hur det specialpedagogiska stödet ser ut för barn i förskoleklass och i årskurs ett, och till hur övergången mellan de olika skolformerna gestaltar sig.– Jag har alltid varit intresserad av övergångar, av deras betydelse för utvecklingen. Tidigare forskning har visat att övergångar kan vara kritiska, särskilt för barn som är extra sårbara. I det här landet har vi inte bara en övergång, utan två! Lärande kopplat till skriftspråk har en särställning under den här perioden och därför är det just det didaktiska område som jag valt att särskilt uppmärksamma i min studie, berättar hon.

Inga andra länder har det mellanled som förskoleklassen innebär och vars pedagogiska ansats är att överbrygga avstånden mellan förskola och grundskola. Sverige är unikt i det avseendet och sålunda är det inte heller så många som har forskat på förskoleklassen.

Gunilla Sandberg har byggt sin avhandling på en etnografisk studie.

– Det innebär att jag har gjort mina studier på plats. Jag har följt två klasser i olika skolor. Från vårterminen i förskoleklass till och med vårterminen i årskurs ett.

Under här perioden har hon varit med på lektioner och i förskoleklassens verksamhet. Hon har observerat och gjort intervjuer. Hon har pratat med barnen både i förskoleklassen och när de kommit upp i årskurs ett. Hon har intervjuat förskollärare och lärare i grundskolan och nio specialpedagoger, två från de aktuella skolorna och sju från andra skolor.

Specialpedagogik, beskriver Gunilla Sandberg, har under senare år alltmer kommit att ses som lösningen på skolans behov av att möta alla elever utifrån deras individuella nivå. Därför har hon intervjuat specialpedagogerna om hur de uppfattar att de lever upp till sitt både omfattande och svåra uppdrag.

 
Finland och Nya Zeeland, som båda räknas som föregångsländer inom det språkdidaktiska fältet har som gemensam nämnare att de prioriterar tidig läs- och skrivundervisning. Barn som visar tecken på långsam och problematisk läs – och skriv-inlärning erbjuds intensivt stöd av specialutbildade lärare på ett tidigt stadium, beskriver Gunilla Sandberg i sin avhandling. I Sverige agerar vi annorlunda. Här är vi mer för att vänta och se …

På alla de nio skolor som ingått i Gunilla Sandbergs studie, fanns ett samarbete mellan klasslärare och specialpedagoger. I förskoleklasserna däremot beklagade alla bristen på specialpedagogiskt stöd.

– Nästan alla lärare i förskoleklasserna, trycker på betydelsen av tidiga insatser. Det gör specialpedagogerna själva också men konstaterar samtidigt att de inte har någon tid över. De kan ge handledning och fundera som konsulter men direkta insatser i förskoleklassen ryms inte i deras uppdrag, berättar de.

Resursbrist är en förklaring till de blygsamt förekommande insatserna i förskoleklassen, men det är inte den enda. För samtidigt som alla förordar och efterfrågar tidiga insatser uttrycker de en ambivalens, en oro för att de specialpedagogiska insatserna kan göra skada.

– De är rädda att barnen ska känna sig utpekade och exkluderade ur gruppen.

Samma rädsla och ambivalens återfinns också i klassrummen i den obligatoriska skolan.

– Det är ett stort dilemma. Alla omfattar tanken på den inkluderande klassen. De betonar värdet av att barn undervisas tillsammans, men ser också stora utmaningar. Klasserna har många elever och klassrummets begränsningar gör det svårt i sig att individanpassa undervisningen.

 

Specialpedagogerna i skolan arbetar på många olika sätt och på många olika nivåer. I klassrummet organiserar de tillsammans med klasslärarna insatserna utifrån tekniska, sociala och didaktiska behov och förutsättningar.

– Visst finns det åtgärder som kan göras i klassrummet, som att sätta upp skärmar eller tillhandahålla datorer till exempel. Men risken för att barnen ska känna sig utpekade i klassen finns då också.

Gunilla Sandberg beskriver hur särskilt stöd inom klassens ram i sig kan fungera exkluderande. Att som elev få individuellt stöd i klassrummet kan upplevas nog så särskiljande.

– Många specialpedagoger tror också stenhårt på intensivundervisning, en till en. Den går inte att bedriva i klassrummet utan då måste de gå ifrån.

Gunilla Sandberg berättar om två smärtsamma situationer kopplade till specialpedagogiskt stöd.

– En flicka var tvungen att gå ifrån klassen för individuell undervisning, just när klassen skulle se på film tillsammans. En pojke kom tillbaka från sin enskilda lektion och fann klassrummet tomt. Alla andra hade gått tidigare på lunch. Sådana händelser kan ju lätt undvikas. Organisatoriskt kan lärare påverka och underlätta i många situationer. Jag vill också betona betydelsen av att det särskilda stödet planeras och sker i samverkan mellan elev, lärare och specialpedagog.

 

Gunilla Sandberg fokuserar i sin avhandling också på det didaktiska brott, som hon uppfattade mellan förskoleklass och årskurs ett.

– Där finns ingen gemensam arena för förskollärare och lärare att mötas och samverka. I en av skolorna i studien började barnen med att gå igenom bokstäverna i förskoleklassen. När de sedan kom till skolan fick de börja om från början igen, fast med andra metoder. Det skulle behövas en syntes mellan förskola och skola, ett gemensamt språk, en ömsesidig förståelse och en röd tråd för barnens lärande och välbefinnande. Men i mitt material har jag inte funnit någon sådan arena.

Syftet med Gunilla Sandbergs studier har varit att fördjupa förståelsen av mötet mellan olika barn och skolan, och de villkor för barns lärande och delaktighet som därigenom skapas. Genom ett just påbörjat projekt vid Mälardalens högskola forsätter hon nu sin forskning inom avhandlingens område. Tillsammans med andra forskare inom landet och parallell forskning i bland annat Nya Zeeland, ska hon fördjupa förståelsen av barns olika vägar in i skolan och av deras ”läranderesor”.

 

På väg in i skolan: Om villkor för olika barns delaktighet och skriftspråkslärande av Gunilla Sandberg. Doktorsavhandling, Uppsala universitet, institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. 2012.

ur Lärarförbundets Magasin