Läs senare

Diagnoser krävs för särkilt stöd

Skolsvårigheter tillskrivs ofta eleverna själva och riskerar därmed att maskera sociala påverkansfaktorer, som den omgivande miljön och skolans arbetssätt. Det visar Joakim Isaksson i en avhandling.

28 mar 2010

Det individuella perspektivet är starkt rotat inom skolan. Det finns en tydlig spänning mellan det perspektivet och ett relationellt per­spektiv på elevers skolsvårigheter i skolpolitiska dokument över tid. Det säger Joakim Isaksson på institutionen för socialt arbete vid Umeå universitet.
    De här resultaten framkommer också i de intervjuer han gjort med skolpersonal, elever och föräldrar och i  beskrivningar av problem och åtgärder i elevers åtgärdsprogram. Medi­cinska klassificeringar av till exempel dyslexi tycks även värderas högre i skolans resursfördel­ning än pedagogiska klassificeringar, som till exempel allmänna läs- och skrivsvårigheter.
    Joakim Isaksson har kunnat konstatera tre olika modeller som används för identifiering av skolsvårigheter, där svårigheterna tolkas som inlärningssvårigheter, sociala svårigheter eller medicinska svårigheter.
    Istället för att utgå ifrån de aktuella svårigheter som visar sig tar skolpersonalen i hög ­utsträckning sin utgångspunkt i redan väl­kända och etablerade kategorier av skolsvårig­heter, framhåller Joakim Isaksson i sin avhandling Spänningen mellan normalitet och av­vikelse: om skolans insatser för elever i behov av särskilt stöd.
  – Det finns också en ambivalens hos skolpersonalen när det gäller att identifiera svårigheterna och att fastställa vilka elever som är i behov av särskilt stöd, säger han.

Bedömningen av vilka svårigheter som är tillräckligt stora för att legitimera stödinsatser påverkas även mycket av vilka resurser skolan har. Själva identifieringen av skolsvårigheter blir ofta en balansakt mellan objektiva tester och lärares subjektiva bedömningar av elever där klassen utgör en referensram för vad som är ”normalt”.
  – Skolpolitiska dokuments skrivningar är vaga och definitionsansvaret lämnas över till den enskilda skolan, konstaterar Joakim Isaksson, som också anser att medicinska diagnoser fått en paradoxal roll i anslutning till stödinsatser i skolan.

Av åtta elever han intervjuat hade sju medi­cinska diagnoser såsom ADHD eller dyslexi ­relaterade till sina skolsvårigheter. Diagnoser verkar eftersträvansvärda för skolan för att gene­rera resurser och extra stödinsatser. Däremot visar Joakims undersökning att en diagnos i sig inte har någon större effekt för utformningen av stödinsatser. För att eleverna ska få den hjälp de behöver krävs ofta en aktiv roll av föräldrarna: de tvingas kämpa på egen hand och engagera sig i förhandlingar med skolpersonalen.
  – Inkluderingstanken tycks ha haft svårt att få fotfäste i praktiken. Tvärtom verkar det ha blivit vanligare med särskiljande stödinsatser utanför klassrummet istället för en anpassning av omgivningen och undervisningen efter indi­videns förutsättningar.
    Stödinsatser utanför klassrummet är dock både på gott och ont. De möjliggör lugn och ro för eleverna, samtidigt som det kan upplevas som stigmatiserande att behöva lämna klassen och därmed känna sig annorlunda och av­­vi­kande. I skolpolitiska dokument har det länge betonats att elever i behov av särskilt stöd är hela skolans ansvar. I praktiken kan dock Joakim Isaksson på de skolor han studerat tydligt urskilja en ”tvåspårsmodell”, det vill säga ett så kallat normalspår och ett specialspår som båda är väl förankrade.
  – Stödundervisningen av elever i små grupper nivåanpassas också ofta efter den eller de elever som har störst svårigheter, och därmed kan den motverka sitt syfte: De övriga eleverna utvecklas inte utifrån sina nivåer och riskerar därför att halka ännu mer efter sina skolkam­rater och de uppsatta kunskapsmålen.

Joakim Isaksson har studerat ett urval skolpolitiska dokument från de senaste 20 åren och insamlat åtgärdsprogram från tre grundskolor i en norrländsk kommun. Det är från två av dessa grundskolor som han intervjuat skolperso­nal, elever och föräldrar. Joakim Isaksson har en magisterexamen i sociologi och har länge varit intresserad av frågor som rör funktionshinder.
  – När jag skrev mitt examensarbete i socio­logi blev jag tillfrågad om jag ville ingå i ett projekt om skolans insatser för barn i behov av särskilt stöd, berättar han.
    Hans förhoppning är att avhandlingen ska bidra till en diskussion kring frågor som rör utformningen av stödinsatser och relationen mellan medicinska diagnoser och stödinsatser.  Han tycker också att det är viktigt att få kunskap om elevernas och föräldrarnas upplevelser av stödinsatser i skolan.
  – De senaste årens skolpolitiska betoning på att tidigt upptäcka elevers eventuella svårig­heter har inneburit att ökade krav har ställts på skolpersonal att identifiera svårigheter, utreda dessa och sätta in stödinsatser, helst i ett så tidigt skede som möjligt. Det finns en risk att konkurrensen om resurser mellan skolor bidrar till en ”överkonstruktion” av elever som anses vara i behov av särskilt stöd.

ur Lärarförbundets Magasin