Läs senare

Djurens läten lockade fram språket

Så gjorde viBarnet var helt tyst på förskolan, drog sig undan och mötte aldrig någons blick. Men hemma pratade det. Tillståndet heter selektiv mutism. Med små, försiktiga steg och stort tålamod lyckades förskollärare Alleny Aguilar i nära samarbete med specialpedagog Lena Holmberg skapa trygghet runt barnet och få det att våga ta plats.

27 maj 2019
Foto: Crelle Ekstrand

Alleny Aguilar

Ålder: 52 år.
Gör: Förskollärare i Linköping.
Bäst med jobbet: Att mötas av värme från kollegor och barn, och att få ge det bästa av mig som pedagog för det kompetenta barnet.
Sämst med jobbet: Att tiden inte räcker till för allt jag vill uppnå med barngruppen.
Lena om Alleny: Hon är lyhörd för barns behov och möter barn med värme, förståelse och med glimten i ögat.

Alleny Aguilar, förskollärare:

”För några år sedan kom ett nytt barn till vår avdelning. Hen var i 3-årsåldern och inskolningen var svår, barnet grät mycket när föräldrarna lämnade. Så kan det ju vara. Men jag och min kollega märkte snart att någonting inte stod rätt till. Hen var alldeles tyst hela dagarna. Inte ett ljud. Barnet undvek ögonkontakt med oss vuxna och interagerade inte alls med andra barn, utan satt tyst och uttryckslös bredvid. Det var en ovan situation. Jag har jobbat som förskollärare sedan 1989 och aldrig stött på detta förut. Visst kan en del barn vara väldigt tillbakadragna, men att inte lyckas få till någon kontakt alls är något helt annat. Jag och min kollega blev såklart oroliga. Vi pratade med föräldrarna. Efter deras godkännande tog vi kontakt med det konsultativa teamet i kommunen.

Specialpedagog Lena Holmberg kom snabbt ut till oss och observerade. Hon trodde att det kunde röra sig om selektiv mutism, ett tillstånd som innebär att man blir helt tyst och låser sig i vissa situationer. För barnet var ju inte utan språk. Hen pratade hemma, men föräldrarna sa att barnet ofta drog sig undan när de exempelvis hade gäster.

Alleny Aguilar.
Foto: Crelle Ekstrand

Lena visade oss en skala kring selektiv mutism och vi insåg att vi låg allra längst ner, på ettan som motsvarar ingen kontakt alls. Hur skulle vi börja?! Lena lärde oss att allt måste ske i mycket små steg. Vanligtvis ska man ju utmana barn. Men nu kunde alla former av krav i stället innebära försämring. Vi började med att trygga upp runt barnet. Både jag och min kollega blev kontaktpedagoger och inte bara en av oss, som i vanliga fall. Det blev mindre sårbart. Om någon av oss var sjuk tog vi in personal från en annan avdelning. Det var bättre än en helt främmande. Därefter började vi sitta bredvid barnet, utan att söka ögonkontakt.

Vi fokuserade i stället på föremål, en leksak eller något i miljön, och pratade om det. Det kändes som en evighet och pågick i flera månader, men så småningom gav det resultat. Barnet sa fortfarande inte ett knyst men hen kunde åtminstone le lite eller på annat sätt med kroppsspråk svara på det vi sa. Vi märkte att barnet var väldigt intresserat av djur. Vi lånade massor av djurböcker, mest enkla med mycket bilder i, och började säga djurens läten till barnet. Plötsligt en dag viskade hen tillbaka i våra öron. Mu, bä eller gnägg. Dessa första små framsteg kändes helt fantastiska.”

Lena Holmberg

Ålder: 59 år.
Gör: Specialpedagog på Konsultativt stöd i Linköpings kommun.
Bäst med jobbet: Att hitta vägar för barnen till trygghet och utvecklingsstöd.
Sämst med jobbet: Hur bristen på utbildad personal påverkar kvaliteten under väldigt viktiga år för barnen.
Alleny om Lena: Kunnig och proffsig i sin roll och kan förklara saker så att det blir förståeligt.

Lena Holmberg, specialpedagog:

”Alleny och hennes kollega gjorde helt rätt som snabbt tog kontakt. Om man upptäcker selektiv mutism i ett tidigt skede är det lättare att bryta, barnet är inte lika fast i mönster och självbild. Selektiv mutism kräver att allt tas i mycket små steg. Det finns förstås olika anledningar till diagnosen, men det är vanligt att det handlar om barn som ställer väldigt höga krav på sig själva och är rädda att göra fel. Det är en form av ångestproblematik. Om barnet känner krav från vuxna att prata kan det låsa sig än mer. Jag jobbade i nära samarbete med en kollega som är logoped i det här ärendet.

Som Alleny berättade började vi att trygga upp runt barnet, det är jätteviktigt. Få – och alltid samma – vuxna ska finnas runt barnet så att det kan knyta an och känna sig tryggt. Alleny och hennes kollega började sedan fokusera på föremål och prata med barnet om dessa. När de märkte att barnet hade ett djurintresse och efter ett tag tog efter ljuden, var det en stor framgång. Tänk dig månader av total tystnad och så äntligen säger barnet något. Det krävs ofta oerhört tålamod för att arbeta med selektiv mutism. Jag bad Alleny och hennes kollega att hela tiden dokumentera vad de gjorde. Vi sågs för stödsamtal en gång i månaden och min roll blev att bekräfta dem i att de var på rätt väg och hjälpa dem att upptäcka de små framsteg som barnet faktiskt gjorde.

Lena Holmberg.
Foto: Crelle Ekstrand

Det är också viktigt att titta på upplägget av verksamheten, att inkludera barnet genom aktiviteter som inte kräver tal. På samlingen, om barnen ska välja sånger, kan man till exempel låta alla peka på bilder i stället för att säga sitt val. De anpassade också exempelvis matsituationen genom att sätta upp bilder på mjölk, bestick och olika maträtter. Barnet kunde då visa vad hen ville ha utan att säga något.

Efter att djurljud kom började Alleny och hennes kollega viska ord i barnets öra. De upptäckte att det var en bra metod. Så småningom tog barnet nämligen efter. Det här handlade om månader, men sakta började sedan barnet att tala i såväl meningar som större sammanhang. Hen hittade en kompis och började leka och i dag pratar barnet obehindrat, även om hen fortfarande är blyg. Alleny och hennes kollega såg också till att de kunde följa barngruppen upp till nästa avdelning, barn med selektiv mutism är ofta väldigt känsliga för förändringar.

ur Lärarförbundets Magasin