Ingår i temat
Elevhälsan
Läs senare

Främja det friska

ELEVHÄLSANElevhälsan har stärkts i nya skollagen.
Samtidigt famlar personalen i det hälsofrämjande arbetet och faller ofta i fällan att diskutera enskilda elevers brister, enligt flera forskare.

09 apr 2014

Bild: Moa Hoff.
Hur går det till när kuratorn, skolpsykologen, skolläkaren, skolsköterskan och specialpedagogen förhandlar i elevhälsoteamet? Hur lyckas de föra fram just sitt eget perspektiv på skolans hälsoarbete? Detta frågade sig psykolog Ingrid Hylander och hennes forskarkollegor i ett projekt om elevhälsan. Men tji fick de.– Vi hittade nästan inte några sådana situationer av förhandlingar. I stället såg vi att det hölls konsensussamtal, där de olika professionerna snarade sökte samförstånd än att bidra med sin egen specifika kunskap. Diskussionerna blir då ytliga, säger Ingrid Hylander, psykolog och docent i pedagogik, verksam vid Karolinska institutet.

Kunskapen var inte ny, utan förstärkte Eva Hjörnes och Roger Säljös forskning från Göteborgs universitet. I boken Att platsa i en skola för alla beskriver de hur de olika yrkesgrupperna i elevhälsoteamen söker konsensus i stället för att bidra med alternativa förklaringar.Bild: Margit Ekenbark.
Ingrid Hylander och hennes kollegor i elevhälsoprojektet intervjuade personal och deltog på elevhälsoteams möten innan den nya skollagen trädde i kraft 2011. Samtidigt stod det redan då klart vad som förväntades av den nya elevhälsan. Ingrid Hylander tror att det som framkom i projektet gäller än i dag.

– Jag möts av mycket igenkänning när jag är ute och föreläser. Samtidigt tror jag att många kommuner har tagit tag i elevhälsan som en följd av den nya skollagen.

I samma studie tecknar psykolog Gunilla Guvå en bild av en elevhälsa som fokuserar på individer utifrån ett patogent perspektiv, det vill säga man ägnar sig åt att utreda enskilda elever med ett sjukdomstänkande i botten. Ett motsatt förhållningssätt skulle vara att arbeta med generella frågor utifrån ett salutogent, eller hälsofrämjande, perspektiv. Skollagen är tydlig: det är det senare som gäller. Men enligt Gunilla Guvå har detta än så länge bara landat i retoriken, inte i praktiken:

– Även om alla är rörande överens om att man ska jobba hälsofrämjande hamnar man ofta i att söka problem hos barnet eller familjen och försöka förklara det i form av exempelvis diagnoser.

Men att ställa diagnoser är inte elevhälsans främsta uppgift, framhåller Gunilla Guvå. Dess uppgift är att skapa ett klimat som främjar hälsa och lärande, som enligt det nya synsättet anses gå hand i hand.

 

Alltför ofta ställer elevhälsopersonalen frågan: ”Vad är det för fel på barnet?” i stället för ”Vilka hinder är det som ska undanröjas?”. Även i denna del bekräftar Gunilla Guvås och Ingrid Hylanders studie forskningen av Eva Hjörne och Roger Säljö.

Gunilla Guvå är inte beredd att svara på frågan om varför elevhälsan missar målet. Hennes egen personliga reflektion är att uppdraget faktiskt är för svårt. Det finns för få ”kartor” eller metoder för salutogent arbete. En bra start är att definiera skillnaden mellan förebyggande och hälsofrämjande, eftersom begreppen ofta likställs. Men medan förebyggande arbete utgår från ett patogent perspektiv – att det finns risk för sjukdom – utgår det hälsofrämjande arbetet från ett salutogent perspektiv:

– Hälsofrämjande arbete är som att arbeta med skolans jordmån, i syfte att skapa förutsättningar för lärande, säger Gunilla Guvå.

Bild: Moa Hoff.
Ett sätt att börja arbeta hälsofrämjande är, enligt Ingrid Hylander, att våga erkänna att detta faktiskt är något nytt. På elevhälsoteamen sitter de olika yrkespersonerna och tänker att ”det här borde jag kunna något om”. I stället för att erkänna att man inte riktigt kan definiera vad det betyder, väljer man att hålla tyst.

– Då är det lätt att man börjar prata lite allmänt om eleverna och deras problem.

Lösningen är att varje profession gör ett eget botaniseringsarbete. Vad finns det för hälsofrämjande metoder inom exempelvis sjukvården eller specialpedagogiken? Därefter får elevhälsoteamet skapa sin egen gemensamma metod, menar Ingrid Hylander.

Ett annat hjärnspöke är att alla i teamet tror att de andra tycker att man ska syssla med diagnostiserande. I själva verket tycker de flesta att elevhälsan bör sträva åt det hälsofrämjande hållet.

– Bara vetskapen om att fler tycker så, skulle kunna hjälpa till att förändra arbetet, tror Ingrid Hylander.

Visst diagnostiserande ska skolan syssla med, till exempel särskoleutredningar och utredningar kring läs- och skrivsvårigheter, framhåller Ingrid Hylander och Gunilla Guvå. Men diagnosen måste syfta till att undanröja hinder för lärandet. I dag är utredningsbördan för stor.

– Skolpsykologer sitter med utredningar upp över öronen. De skulle mycket hellre vara ute och samtala med lärarna i ett tidigare skede, innan lärarna är så trötta på situationen att de inte ens orkar prata om barnet, säger Ingrid Hylander.

Hennes främsta rekommendation är att elevhälsan ska arbeta mer tillsammans med lärarna.

– Det är a och o att lärarna känner att de får hjälp av elevhälsan. Om de inte upplevde att de fick hjälp av det där samtalet med skolpsykologen eller specialpedagogen, kommer de inte att vända sig dit igen. Och då hamnar elevhälsan långt ifrån klassrummet, där allt började.

Lärarna och elevhälsopersonalen ska ”lägga sig i” varandras arbete, slår Petri Partanen, psykolog med inriktning mot pedagogisk psykologi, fast i sin nya bok Att utveckla elevhälsa. Om undervisningen och elevhälsan uppfattas som två separata verksamheter leder det till att lärarna bara begär hjälp av elevhälsan som en sista utväg.

– Elevhälsan får inte vara berättelsen om dåliga elever och dåliga lärare. Elevhälsan är berättelsen om hur vi bygger en organisation där vi tar oss ur situationer som inte funkar, säger Petri Partanen.

Stödet ska rikta sig till såväl elever som lärare. Detta stöd ska vara lättåtkomligt, exempelvis ska lärarna lätt kunna få feedback i skolvardagen. Tillgänglighetstanken leder tanken till att centrala elevhälsoteam skulle vara sämre än lokala. Petri Partanen avfärdar frågan:

– Central eller lokal – det är den tiotusenkronorsfråga jag alltid får. Men den är omöjlig att svara på. Ibland sammanblandar vi tillgänglighet med var vi sitter. Om lärarna vet hur de ska kontakta en central elevhälsa och dessutom känner till vilka metoder den använder, så kan en sådan central enhet upplevas som minst lika lättillgänglig som en lokal.

En annan som har studerat frågan om elevhälsans organisation är Åsa Backlund, lektor på Socialhögskolan i Stockholm. Före nya skollagen skrev hon sin avhandling Elevvård i grundskolan: resurser, organisering och praktik. En av fördelarna med en central elevhälsa är att de olika professionerna i teamet kan söka kollegialt stöd hos andra ur samma profession. Så kan exempelvis en specialpedagog på den lokala elevhälsan diskutera frågor med en specialpedagog centralt i kommunen. Det ökar chansen att varje yrkesgrupp fördjupar sin specialistkunskap i stället för att yrkesgruppernas kompetens flyter ihop eller suddas ut.

Åsa Backlund talar om de ”skolsociala uppgifterna” som lätt blir allas och ingens ansvar. Det handlar om sådan problematik som varken elevhälsopersonalen eller lärarna ser som sitt kärnområde. Ta exemplet skolfrånvaro: vem ska ta kontakt med föräldrarna? Vem ska leta upp eleven i korridoren. Läraren vill helst fokusera på undervisning medan elevhälsan vill arbeta förebyggande. Elevhälsans personal förväntar sig dessutom att lärarna har gjort en hel del själva innan elevhälsan kopplas in.

– Skollagen är tydlig med att skolan inte bara har ansvar för målen i olika ämnen utan även för de sociala målen. Det finns en luddighet i vem som ska göra detta, och det måste skolan reda ut. Även om skolan har riktlinjer är det vanligt med ansvarskonflikter.

Åsa Backlund håller i masterkursen ”Skolsocialt arbete och elevhälsa” på Socialhögskolan i Stockholm och hon bedömer att de problem hon beskrev 2007 även gäller dagens elevhälsa.

– Visst har det tagits steg i rätt riktning. Men samtidigt säger lagen inte i vilken omfattning som elevhälsan ska finnas tillgänglig, säger Åsa Backlund och tillägger att hon tror att det finns en poäng i att renodla rollerna i teamet så att vissa enbart riktar sig mot lärare, i form av exempelvis handledning, medan andra fokuserar på eleverna.

 

Vilken är då specialpedagogens/speciallärarens roll i elevhälsoteamet? Det är en central roll, slår Ingrid Hylander fast. Samtidigt är specialpedagogen den person i elevhälsan som det finns mest motstridiga förväntningar på, visar hennes forskning.

– Lärarna vill att de ska sitta med enskilda barn, rektorerna vill att de ska handleda de besvärliga lärarna och helst organisera hela elevhälsan. Det går inte ihop. Specialpedagogerna själva har försökt fylla många olika roller och känt sig misslyckade i alla.

Eftersom det kanske inte finns en roll för specialpedagogen måste elevhälsoteamet diskutera vilken roll var och en i gruppen ska ha, menar Ingrid Hylander.

Hon konstaterar också att många specialpedagoger ser som sin mission att förändra lärarnas förhållningssätt – något som enbart är möjligt om man har en gemensam förståelse av vad som skapar problem.Bild: Privat.
Petri Partanen ser också specialpedagogen/specialläraren som en viktig person i teamet. Hen är ju den enda, förutom kanske rektorn, som är lärarutbildad och bidrar därför med den specialpedagogiska analysen. Specialpedagogen blir länken till arbetslagen.

Inte sällan möter Petri Partanen specialpedagoger som har fått så pass många ansvarsfrågor delegerade till sig av rektorn att hen i det närmaste ses som en maktperson. Det kan försvåra specialpedagogens kanske viktigast arbetsuppgift: handledning av lärare.

– En handledares roll bygger på en viss frihet, att ha möjlighet att fritt resonera om olika idéer och lösningar. Om man då samtidigt sitter på ett mandat kring resurser, kan lärarna komma att ifrågasätta specialpedagogen, säger han.

En lösning på detta är att ha två specialpedagoger i elevhälsoteamet; en med större beslutsrätt och en som främst handleder lärarna.

 

Petri Partanen räknar i sin bok upp en rad fällor att passa sig för. Det kan vara remissfällan, då stödet till eleven stannar upp i väntan på åtgärder från någon annan instans. En annan fälla är sekretessfällan. Ofta finns en osäkerhet om hur mycket man egentligen får prata om elever utan att bryta mot sekretessen. Om elevhälsoteamet gång på gång hamnar i sekretessens återvändsgränd, är det dags att ta hjälp utifrån av exempelvis kommunjuristen.

– Om man inte skaffar sig kunskap om sekretessreglerna kan varenda situation bli ett hinder. Det finns också något bortom sekretessen – och det är etiken. Det handlar om hur vi pratar om barnet, vad det är för berättelser som vi låter vandra runt i en organisation.

Fällor till trots är Petri Partanen i grunden hoppfull om den svenska skolans elevhälsa. Han har tagit del av hur elevhälso-arbete är organiserat i andra länder i världen och tycker att Sverige står sig gott i jämförelse.

– Jag vill inte romantisera, men jag måste säga att det sker mycket spännande i Sverige kring elevhälsa, även om vi inte är framme vid visionen.

Vägen dit har han klart för sig. Det handlar om att leta mer efter friskfaktorer än riskfaktorer. Och att vara öppen för gyllene ögonblick – då, just då, när eleven glimtar till.

Lästips

Petri Partanen: Att utveckla elevhälsa, Skolutvecklarna Sverige.

Eva Hjörne, Roger Säljö: Att platsa i en skola för alla, Studentlitteratur.

Lars H Gustafsson: Elevhälsa börjar i klassrummet, Studentlitteratur.

Gothia fortbildning ger ut tidskriften Elevhälsa med fyra nummer om året.

Skolverket.se. Välj Skolutveckling, därefter Miljö och hälsa, därefter Elevhälsan.

ur Lärarförbundets Magasin