Läs senare

Gott klimat höjer resultaten

Det går att förbättra det sociala klimatet på skolor där arbetsmiljön
har brister och problemen är stora. När det sociala klimatet förbättras påverkas även elevernas resultat till det bättre.

15 Dec 2013

Det sociala klimatet i skolan är en viktig faktor som påverkar elevernas välmående och resultat. Ett positivt och välkomnande klimat är också ett skydd för elever i behov av särskilt stöd. Det har framkommit genom en rad empiriska studier under senare år. En av dem står Mara Westling Allodi för. Hon är professor vid specialpedagogiska institutionen, Stockholms universitet, och hon presenterade nyligen några resultat från studien vid Vetenskapsrådets Resultatdialog.
I studien gör hon en sammanställning av vilka faktorer i de sociala relationerna som har betydelse för lärandemiljön. Hon kopplar också relevanta teorier till den praktiska verksamheten.

Det senare har hon gjort i form av fallstudier av två högstadieskolor. Båda skolorna hade kritiserats av Skolinspektionen för låga elevresultat och brister i organisationen. Mara Westling Allodis plan var att genom återkommande utvärderingar av skolans organisationsklimat och i samarbete med skolledare och lärare bidra till en utveckling av lärandemiljön.

I den första skolan uppskattade lärarna forskningssamarbetet. Tillsammans diskuterade de skolans situation utifrån begreppen kreativitet, stimulans, lärande, kompetens, säkerhet, kontroll, hjälpsamhet, delaktighet, ansvar och inflytande – faktorer som alla på sitt sätt påverkar de sociala relationerna och lärandemiljön.

 Bild: Eva Dalin.
Målsättningen för interventionen var att förbättra det sociala klimatet och därmed elevernas resultat.

– Jag blev förvånad över den stora och snabba förändringen och förbättringen, berättar Mara Westling Allodi.

Lärarna som tidigare hade varit frustre-rade blev inspirerade, engagerade och kom med många konstruktiva, kreativa och genomförbara förslag. I det praktiska förändringsarbetet uppvärderade lärarna vad de redan var bra på och tog vara på de resurser som fanns. I ett fall handlade det om att utveckla arbetet med elevernas kreativitet. Deras personliga uttryck skulle uppmuntras – i alla ämnen. I den processen planerades gemensamma temaveckor, som bidrog till att också stärka samarbetet mellan lärarna.

– Elever kan vara mer kreativa när deras lärare inte känner sig frustrerade och missnöjda. Det fanns parallella processer. I takt med att klimatet på skolan förbättrades, förbättrade eleverna sina resultat påtagligt, säger Mara Westling Allodi.

Skolan hade också fått kritik för den återkommande stora skillnaden mellan pojkarnas och flickornas resultat.

– Vi tog upp det under temat ”kompetens” och funderade kring frågan: ”Kommer alla elever till sin rätt i vår skola?”. Vi hade en studiedag där vi utgick ifrån forskning och olika teorier. Det var en känslig fråga och lärarna hade invändningar på flera plan. Men den öppna diskussionen gjorde lärarna uppmärksamma på problemet och det ledde till en del förslag. Skillnaden i meritvärde mellan pojkar och flickor har nu minskat under flera år och både pojkarnas och flickornas resultat har förbättrats, berättar hon.

Mara Westling Allodi är inte riktigt säker på vad det var som gjorde skillnad, men ser studiedagen och reflektionerna som betydelsefulla i förändringen.

Något speciellt mått för hur utvecklingen såg ut för elever i behov av särskilt stöd finns inte med i studien. Men samtliga elever på skolan hade efter studien behörighet till ett nationellt program när de gick ut nian.

 

Det som hände i den andra skolan har hon också skrivit en längre artikel om.
 

När hon på hösten skulle börja den planerade interventionen på skolan, i artikeln kallad Björkhagsskolan, hade den hunnit läggas ned och startas igen med en ny rektor. Alla lärare hade tvingats att söka om sina tjänster.

Personalen hade fullt upp med sitt nya uppdrag. Därför fick Mara Westling Allodi i stället för en intervention ägna sig åt att följa vad som hände på skolan med hjälp av återkommande utvärderingar.

Hennes slutsats är att Björkhagsskolan, gjorde ett övervägande bra arbete, som inte syntes i skolresultaten, eftersom de la störst vikt vid betyg och ekonomi.

– Skolan tog hand om många elever med funktionsnedsättningar och många elever som inte var så bra på svenska. Elever som riskerar att inte nå så höga betyg. Skolan blev nerlagd på grund av låga resultat, men jag menar att man inte tog hänsyn till skolans samlade insatser, säger hon.

 

Lika positiv som Mara Westling Allodi är till de båda skolornas ansträngningar, lika upprörd är hon över hur det svenska utbildningssystemet, både på kommunal och på nationell nivå värderar skolors insatser.

– Alla borde veta, menar hon, att det sociala klimatet har avgörande betydelse för elevers resultat men de utbildningsansvariga bryr sig inte tillräckligt om det.

I stället för att arbeta med att ge kontinuerligt stöd till de skolor som har de svåraste utbildningsuppdragen och se till att de kan rekrytera kompetent personal har man förlitat sig på andra mekanismer för att förbättra kvaliteten, såsom ökad kontroll och konkurrens.

– Att utveckla kvaliteten genom att skapa rädsla och enbart kritisera är knappast rätt väg.

Dessutom ser hon hur de ansvariga inte alls tar hänsyn till skolornas olika förut-sättningar. Båda skolorna i Mara Westling Allodis studie tog emot elever med funktionsnedsättningar och elever som på andra vis var i behov av särskilt stöd. I båda skolor placerades elever från hela kommunen.

– De var inkluderande skolor med ett flertal elever i behov av stöd. Skolor som arbetar med de mest komplicerade och känsliga utbildningsuppdragen behöver kontinuerligt stöd. Det borde vara hela utbildningssystemets och hela kommunens ansvar att erbjuda en rättvis och likvärdig utbildning till alla elever, säger hon.

– Det som kan hända i den konkurrensutsatta skolmarknaden är att man skamlägger de skolor som faktiskt arbetar med dessa demokratiska målsättningar. I värsta fall kan dessa skolor bli syndabockar och bli bedömda som lågpresterande problemskolor.

 

Mara Westling Allodi anser att vi behöver andra värderingar och andra sätt att mäta skolprestationer, för att komma till rätta med problemet. Ett sätt är att uppvärdera de inkluderande insatserna. Hon föreslår att vi, i stället för att enbart gå efter skolors meritvärden, ska utvärdera olika inkluderingsmått, som till exempel hur många elever i riskzon som en skola har lyckats bra med.

Hon refererar till aktuella studier som visar hur elever lyckas när de möts av positiva lärare och till studier som visar att även mycket duktiga elever på gymnasiet mår dåligt och aldrig tycker att de presterar tillräckligt.

– Jag tror vi har blivit förblindade av alla löften om kvalitets- och resultathöjningar, som skulle komma genom byråkratiska insatser och kontroll, säger hon.

Likafullt visar hennes intervention att det går att vända utvecklingen inom ramen för det befintliga systemet. Den skola som, påtvärs mot de utbildningsansvarigas kortsiktiga tänkande, beslutar sig för att bygga på den resurs som lärare och elever tillsammans utgör, stärka relationer och gemensamma värderingar och utveckla ett gott socialt klimat, får elever som presterar och dessutom mår bättre.

– Ja, det finns hopp, säger hon.

ur Lärarförbundets Magasin