Läs senare

Gunnel klarar det mesta själv

Speciallärare & specialpedagogI Kilafors skola är Gunnel Skoglund Persson ensam utbildad speciallärare. Kommunens specialpedagoger finns två mil bort. När tiden brister är hennes prioritering tydlig: eleverna.

På språng. Gunnel Skoglund Persson har ett späckat schema och träffar elever och lärare över hela skolan. Foto: Britt Mattsson

Tisdag morgon börjar dåligt för biträdande rektor Anna-Lena Lagergren. Det är lokaltidningens fel. ”Nedslående rapport från Kilaforsskola”, lyder rubriken på en insändare i Ljusnan. Bollnäs kommun hotas med vite på 600 000 kronor efter att Skolinspektionen funnit brister på just Kilafors skola.
– Rubriken antyder att skolan är kass. Jag tycker så synd om personalen som jobbar och har vänt den här skolan till nånting ganska bra. Det har varit lite stök tidigare. Nu är det en bättre helhet och struktur.

Kritiken gäller brister i utredningen av särskilt stöd. Anna-Lena Lagergren låter lite trött när hon passerar personalrummets kaffeautomat.
– Vi gör åtgärder och elever får särskilt stöd. Det sätter vi in ganska snabbt. Vad som kanske inte görs samtidigt, det är de här utredningarna och kartläggningarna som ska göras – för det hinns inte med just då, samt att vi behöver uppdatera rutinerna för särskilt stöd, säger hon.

I Skolinspektionens krav på åtgärder står det bland annat: ”Se till att specialpedagogen är delaktig i arbetet med utredningar av elevers behov …” Men någon specialpedagog finns inte på Kilafors skola med drygt 200 elever från F-klass till årskurs 9. Kommunens få specialpedagoger är samlade på central nivå.

Däremot har skolan en legitimerad special-lärare, Gunnel Skoglund Persson. Nästan prick klockan åtta lägger hon filofaxen på mötesbordet i ett rum några steg ned från marknivå. Runt ett bord med vaxduk sitter redan sex kvinnor. Gunnel Skoglund Persson hoppar som vanligt in först en bit in på F–3:s arbetslagsmöte.

Handledning. Fredrika Eliasson och Erica Säll med elever i årskurs 2 och 3 får handledning av Gunnel Skoglund Persson. Foto: Britt Mattsson
Bedömning. Elin Jonsson fnissar över att få läsa samma historia som förra gången. Fast det här är en mer krävande text. Foto: Britt Mattsson
Diskussion. Gunnel Skoglund Persson har stor nytta av Mimmi Blom. De hjälper varandra att tänka. Foto: Britt Mattsson
Dokumentation. Gunnel Skoglund Persson försöker att hitta längre sjok för dokumentation – lättare sagt än gjort. Foto: Britt Mattsson

Hon har precis landat på pinnstolen när samtalet sätter fart. ”Jag vill boka tid med dig, jag”, kommer det från vänster. Gunnel Skoglund Persson bläddrar mellan veckorna. Noterar.
– Jag funderar lite på lägeslistorna. Ska vi bestämma nåt datum och gå igenom? frågar hon.
Möten och avstämningar styrs upp. Någon puttar på en planeringstid, en annan erbjuder sig att börja arbetsdagen tidigare. Hostningar dämpas i tröjärmen. Diskussionen ramlar vidare in på enskilda elever. Det glesnar runt bordet, men tätnar på skolgården och i korridorerna. Eleverna väntar.

Gunnel Skoglund Persson blev färdig speciallärare, med inriktning mot läs- och skrivsvårigheter, förra våren. Att hon läste vidare till just speciallärare var ett självklart val.
– Jag vill jobba direkt mot eleverna. Det jag vurmar för är elevernas utveckling och kunskap och jag tycker att det är roligt att vara med barnen. Jag tycker om den personliga kontakten, samtalet.

Denna förmiddag fylls en del av den kvoten av nationella prov. Tredjeklassare i strumplästen tassar en och en in i ”Valvet”. Gunnel Skoglund Persson slätar ut skarven i läshäftet. För de första barnen flyter ”loppmarknad” och ”myndighet” lätt. Den tredje flickan får hjälp av Gunnel Skoglund Perssons finger för att hålla orden i styr. Under bordet jagar barntår en tappad hårsnodd. Då och då ljudar flickan tyst och tar om, men snart har hon tagit sig igenom texten och klarar frågor om innehållet.

Det vi saknar här är att ha någon att bolla med på plats.

Den här eleven har Gunnel Skoglund Persson hjälpt att få fart på läsandet. Det är en tillfredsställelse att se utvecklingen, tycker hon.

Med dagens nationella prov avbetade glider Gunnel Skoglund Persson in i halvmörkret hos sexorna. Tv-programmet Lilla Aktuellt rundar av sista inslaget innan hon smyger ut en av eleverna, som behöver träna avkodning. Han vill slippa Brav-kodens sidor med kombination av två bokstäver. En sådan sida i stället för två, kompromissar Gunnel Skoglund Persson.
– Ta det lugnt nu och andas ordentligt.
– Men det är ju ord som inte hör ihop, som inte finns!

Lite frustration och mycket koncentration blir till … FE, PÅ … ÅP! SO, RA …
Träning hos speciallärare kan vara känslig för äldre barn och det går inte att tvinga dem, konstaterar Gunnel Skoglund Persson. Det finns en del elever på högstadiet hon vill lästräna, men som säger nej. På sikt hoppas hon att det blir lättare.
– Fördelen när man lär känna dem i de yngre åldrarna är att det blir lättare att följa dem längre upp, säger hon.

Lärarnas gemensamma arbetsrum skärmas av med bara en glasvägg mot personalrummet. Det är tätt mellan arbetsplatserna. ”Göra!” uppmanar överskriften på en prydlig punktlista på Gunnel Skoglund Perssons bord. Kartläggningar, Boken om mig 9B, Bravkod 3:or, Logosutredning/utv lyder några uppmaningar. Listan kompletteras med Gunnel Skoglund Perssons schema, ett nytt varje vecka. Fasta tider först, som EHT varje måndag förmiddag och veckomöten med tre olika arbetslag. Därefter utifrån eleverna och så andra möten.
– Jag försöker att ha större sjok där jag sätter mig med dokumentation och kart-läggning. Men är det något med en elev, så går det före. Jag låter inte bli att sitta med en elev för att jag har dokumentation, utan gör tvärtom. Och det kan kännas stressande ibland.

Vad gör då en ensam speciallärare på en skola utan specialpedagog? Hon tager vad hon haver. I det här fallet är det Mimmi Blom, lärare i matematik och med special-pedagogik som inriktning från lärarutbildningen. Hon jobbar som speciallärare en mindre del av arbetstiden, men är den som Gunnel Skoglund Persson ropar ”hjälp mig att tänka!” till mellan de tätt placerade skrivborden i personalutrymmet. Ett viktigt bollplank.
– Vi samarbetar så mycket vi kan. Vi träffas varje vecka på ett eget möte, går igenom elever, kartläggningar, vad vi ska göra härnäst och tänker tillsammans, säger Gunnel Skoglund Persson.

Eftersom Mimmi Blom gör insatser inom matematik, kan Gunnel Skoglund Persson nästan släppa den delen. Men Mimmi Blom genomför bara själva mattekartläggningarna, berättar hon.
– Sen får jag jättemycket hjälp av Gunnel med all dokumentation. Hon sammanställer och gör allting sånt. Det hinner jag aldrig, säger hon.
– Inte jag heller, egentligen. Det är det ständiga dåliga samvetet, inflikar Gunnel Skoglund Persson.

Hur tror hon då att hennes arbete hade påverkats med en specialpedagog på skolan?
– Jag hade nog haft färre kartläggningar och utredningar. Förhoppningsvis hade det varit så.

Igenkänning. ”Hej Gunnel!” kastar Olivia Åkerman ur sig mitt i leken. Specialläraren svarar snabbt – förnamnen sitter. Foto: Britta Mattsson

Med båda rollerna på skolan hade mer hunnits med och arbetet hade fördelats på annat sätt. Fast riktigt hur uppdelningen blir styrs också av personliga önskemål och egenskaper, tror Gunnel Skoglund Persson.

Hon och Mimmi Blom har i dagsläget också hjälp av de centralt placerade specialpedagogerna, som rektor vid behov skriver uppdrag till.
– Det man lämnar över är väldigt specifika grejer. Då har vi redan klurat och känner att vi behöver stöd. Vi försöker lösa så mycket som möjligt. Men ibland behöver man hjälp, till exempel med observation i klass, elever med särskilda speciella behov och handledning av personal, säger Gunnel Skoglund Persson.

Specialpedagogerna har olika kompetens. Det är en positiv sak med dagens system, tycker Gunnel Skoglund Persson. Utöver det har hon svårt att se några fördelar med det.
– Det vi saknar här är att ha någon att bolla med på plats. Det tar faktiskt tid innan man får någon som kommer hit och de får inte kollen på alla barn.

Men tillfällen att bolla med kollegor finns ändå. Specialpedagogerna har skapat särskilda möten, där kommunens speciallärare träffas några gånger per termin.
– Vi diskuterar allt ifrån kartläggningar, elever, rutiner, till hur det ser ut på våra skolor. Inte specifika elever, men olika situationer. Det bygger väldigt mycket på oss som är där, vad vi har för behov. Specialpedagogerna håller i det, men vi speciallärare har också jättemycket att prata om. Om man är ensam på skolan är det jätteviktigt med de här träffarna.

På kommunnivå sitter Gunnel Skoglund Persson också med i en speciell grupp, inom ramen för ett projekt från Sveriges Kommuner och Landsting. Hon, en annan lärare, politiker och tjänstemän diskuterar för att få en samsyn kring skolan.

Dagen rullar vidare med handledning av 2–3:ornas lärare, dokumentation i luckor och lästräning med en elev i åttan. Har det blivit som Gunnel Skoglund Persson tänkte sig, när hon bestämde sig för att bli speciallärare?
– Jag har nog inte haft någon bild av hur det skulle vara. Jag har jobbat i skolan sen -95, har vikarierat som rektor på halvtid och varit lärare samtidigt. Jag har alltid haft flera saker på gång. Det är som det är och man får göra det bästa av situationen. Jag trivs jättebra med den roll jag har.

Alla artiklar i temat Speciallärare & specialpedagog (8)

ur Lärarförbundets Magasin