Läs senare

Här blir små problem inte stora

Regelbundna besök och gemensam reflektion. I Lidköping fokuserar specialpedagogerna på det förebyggande arbetet i förskolan.

25 okt 2015

Bild: Carla Karlsson.

På Saleby förskola ett par mil utanför Lidköping älskar alla språkmaterialet ”Babblarna”. När förskolläraren Maria Bengtsson tar fram Bobbos väska där flera av de roliga figurerna finns flockas barnen runt henne. Först fram är några pojkar som har tagit med sig diverse bilar, motorcyklar och andra fordon. Medan Maria Bengtsson gör i ordning för språkstunden ser specialpedagogen Maria Hjort till att barnen lägger undan leksakerna.
– Nu får min motorcykel parkera här, säger en av pojkarna och ställer den bakom sig.

Att Maria Hjort är på plats den här onsdagsförmiddagen och deltar i den ordinarie verksamheten är naturligt för både förskolepersonalen och barnen. Lidköpings kommuns fyra specialpedagoger med inriktning mot förskolan har nämligen byggt upp ett arbetssätt där regelbundna verksamhetsbesök utgör kärnan. Under besöken är de först med i barngruppen och har sedan en efterföljande reflektion och handledning med förskollärarna. De fyra specialpedagogerna har fördelat kommunens förskolor mellan sig. Det innebär att var och en har ett trettiotal avdelningar och hinner med ett eller två besök per termin på varje avdelning.

 

När barnen på Saleby förskola lekt och övat språk tillsammans med Bobbo, Bibbi och de andra figurerna i en halvtimme är det dags för fruktstund. Barnen springer in i matrummet, sätter sig i ring på en stor blå matta och tittar hungrigt på fruktskålarna med banan- och äpplebitar i mitten. Men innan skålarna skickas runt sätter man ord på frukterna och använder även tecken som stöd för att garantera att så många barn som möjligt inkluderas. Kontinuerlig handledning från specialpedagogerna har satt sina spår och lett till en ökad språklig medvetenhet.

Efter fruktstunden får barnen gå ut eftersom den ordinarie personalen ska ha reflektion och handledning. Det är grannavdelningens pedagoger som tar hand om barnen medan förskollärarna Anette Gunnarsson, Maria Bengtsson och Anitha Larsson slår sig ned tillsammans med Maria Hjort. Hon hälsar välkommen till reflektionen och de börjar prata om hur verksamheten fungerar just nu. Ämnen som kommer upp berör förskolans likabehandlingsarbete, hur normbrytande barn kan stöttas, mötet med barns flerspråkighet och hur pedagogerna organiserar sitt arbete utifrån barngruppen. Under en knapp timmes tid böljar samtalet fram och tillbaka. Maria Hjort försöker både stötta och utmana förskollärarna för att få dem att gå vidare och utveckla verksamheten.

Reflektionstiden är uppskattad:Bild: Carla Karlsson.
– Det är så guld värt att det kommer någon utifrån, säger Anitha Larsson. Maria är med i verksamheten och ser vad vi gör och säger, och ger en direkt feedback på vårt arbete.

De andra förskollärarna tillägger att det i normala fall saknas tillfällen att ta ett steg tillbaka och reflektera. Varje måndag har de förvisso möten, men de går ofta åt till att diskutera praktiska frågor. Hela det senaste mötet ägnades till exempel åt schemaläggning. De säger också att den nära relation de bygger upp med specialpedagogen betyder mycket.

– Det är jättestor skillnad mot förut. Den här naturliga samverkan fanns inte alls. Då skulle det vara något väldigt speciellt för att man skulle ta kontakt med en specialpedagog, och eftersom man väntade länge kunde problemet bli stort. Nu ringer jag och bollar med Maria om jag har någon fundering. Då löser det sig ofta direkt, säger Anitha Larsson.

 

En förtroendefull relation förenklar också jobbet för specialpedagogerna eftersom de inte bara blir utomstående experter.

– Jag kan inte komma in som en helt okänd person och få mandat av förskollärarna att tycka och tänka om deras arbete. De här besöken ger oss en helt annan legitimitet, säger Maria Hjort.

Arbetssättet med regelbundna besök och reflektion ger specialpedagogen en större inblick och förståelse för hur verksamheten fungerar. Tack vare att specialpedagogen inte bara kommer vid ”akuta” lägen finns möjlighet att se utveckling, följa upp saker man diskuterat, få syn på riskfaktorer och inte minst utmana pedagogerna i deras yrkesroll.

För att det specialpedagogiska tänket ska vara med hela vägen ingår Maria Hjort även i ledningsgruppen. Förskolechefen Magnus Hammar säger att det är lätt att köra fast och då är det bra att få hjälp av någon med ett annat perspektiv. När Saleby förskola byggde ut för två år sedan var specialpedagogen till exempel med i processen för att lokalerna skulle vara anpassade för alla barn.

– Vi vill jobba mer förebyggande och om vi har med specialpedagogen i ett tidigare skede får vi en bättre lärmiljö. Vi kallar en bra lärmiljö för den tredje pedagogen. Med en bra lärmiljö kan barnen själva komma igång och leka utan att det blir problem, säger Magnus Hammar.

 

När specialpedagogerna inte är ute på förskolor träffas de i sitt gemensamma arbetsrum på Barn- och elevhälsan som ligger i ombyggda industrilokaler inne i centrala Lidköping. Det är här de har utbytt erfarenheter och utvecklat sitt nuvarande arbetssätt. Tidigare var förskolorna tvungna att ansöka om att få stöd av specialpedagog, men sedan ett par år tillbaka gör man i stället regelbundna besök med tid för reflektion på samtliga förskolor i kommunen. Den stora skillnaden är att de kan arbeta mycket mer främjande och förebyggande.

– Det här rummet är verkligen vårt forum för att få bolla med varandra, säger Jeanette Winther när vi slagit ner oss kring det stora mötesbordet inne på deras arbetsrum.

– Det kan bli väldigt mycket av individfokus i det specialpedagogiska arbetet. Vi vill vidga normperspektivet och jobbar mycket på grupp- och organisationsnivå och försöker bidra till att förskollärarna riggar miljön och verksamheten på ett sätt som gör att alla barn kan bli delaktiga.

Hon får medhåll av sina tre arbetskamrater Maria Hjort, Sofia Svanström och Ulla Eriksson. De menar att det är viktigt att rikta blicken mot den egna verksamheten och de förutsättningar som skapas för lärande i stället för att fokusera på barns ”bristande” förmågor.

– Vår huvuduppgift är att sätta barnen i sitt sammanhang och visa att vi blir till i mötet med varandra. Det får inte vara så att något enskilt barn pekas ut eller blir syndabock. I stället ställer vi frågor för att få syn på allt som händer runt omkring: Är det något som hänt sista tiden? Har ni haft många vikarier? Och så vidare, säger Ulla Eriksson.

Hur man väljer att se på begreppet ”barn i behov av särskilt stöd i sin utveckling” är avgörande för vilka konsekvenser det blir för barnet, säger Ulla Eriksson:

– Det finns en tendens i samhället med fler krav på olika diagnoser och att man måste få en diagnos för att få hjälp. Det har blivit alltfler fack barn kan stoppas in i. Men vi tycker att alla barn ska få möta en tillgänglig lärmiljö oavsett om de har en diagnos eller inte. På det sättet arbetar vi i motvind, säger Ulla Eriksson.

 

Den första tiden möttes de också ofta av kommentarer som ”vi har inget problematiskt barn att prata om i dag” när de kom ut på förskolorna. Men de själva vill se på sitt arbete som verksamhetsutveckling snarare än att observera enskilda barn och föreslå metoder för att hjälpa dem. Och det synsättet har börjat få genomslag. Nu säger förskollärarna att det är skönt att få möjligheten att diskutera fritt och när de kontaktar specialpedagogen efterfrågar de ofta stöd i att kartlägga sin egen verksamhet och få ytterligare reflektionstid.

– Jag tänker att det är precis så här en bra verksamhetsutveckling kan gå till. Att man utgår från det som pedagogerna står i, deras vardag. Det ger större möjligheter till förändring. Det får större effekt än att gå på en enskild föreläsning, säger Jeanette Winther.

Förskolecheferna har en viktig roll för att det ska fungera. Det är förskolecheferna som måste skapa tid och utrymme för reflektion, och Jeanette Winther säger att de numera får bra stöttning från cheferna eftersom de förstått att förskollärarna och barnen gynnas av reflektionen. Exakt vilken effekt arbetssättet har är dock svårt att veta eftersom det inte är möjligt att mäta den här typen av processer. Men i de utvärderingar som har gjorts har förskollärare bland annat sagt att barngruppen har blivit mer harmonisk, att delaktigheten för barnen har ökat samt att man fått syn på barnens lärprocesser.

– Det är inte nya metoder som skapar förändringar, utan små saker som förskollärarna gör i den dagliga relationen. Förskollärarna ser inte sin egen betydelse. Det behöver de hjälp med att se och få bekräftelse på, säger Ulla Eriksson.

ur Lärarförbundets Magasin