Läs senare

Hellre pragmatisk än gnällig

Det är bättre att anpassa sig än att fokusera på det som inte fungerar. Sådan var Björn Häll Kellermans inställning i skolan, där han var ensam om att ha en rörelsenedsättning. I dag är han biträdande borgarrådssekreterare i Stockholm.

22 Feb 2015

Bild: Alexander Mahmoud.Arbetsdagen har precis tagit sin början i Stockholms stadshus. Tjänsterummens fönster bildar pärlband av ljus i morgonmörkret och flaggorna vajar i vinden. Denna oktoberonsdag har det precis varit kommunpolitiskt maktskifte. Politikerna har presenterat sig och nu förbereder sig tjänstemännen för omflyttning i huset.
När Björn Häll Kellerman kör sin elrullstol nedför färdtjänstbussens ramp på parkeringen konstaterar han att det här är en av de första dagarna som han inte kommer till jobbet i opposition.

– Jag tror att det blir väldigt roligt, och en utmaning, att jobba i majoritet. Men jag har inte känt in det riktigt än, säger han.

Björn Häll Kellerman trycker till personalingångens dörröppnare med foten och knackar på den glasinfattade dörren i massivt trä innanför. Där väntar hans personliga assistent och tillsammans beger de sig upp till kontoret.

Sedan tre år tillbaka arbetar 25-åriga Björn Häll Kellerman som biträdande borgarrådssekreterare. Under skrivbordet samsas tangentbord och kulförsedd mus med hans inneskor. Björn skriver med fötterna.

På väggarna hänger bilder ur den socialdemokratiska historien. Ett porträtt på Olof Palme och en skolplansch med Hjalmar Branting i agitationstagen. Som nyanställd fick Björn Häll Kellerman välja verk ur stadshusets samlingar.

– Jag sa till konstintendenten att jag ville ha socialistiska motiv och Stockholmsmotiv. Olof Palme är lite av en idol för mig.

 

Björn Häll Kellerman beskriver sig som ”lägre tjänsteman”. Han registrerar post och basar för kontakten med medborgarna. Frågorna kan handla om i princip vad som helst, men politiska trätor gör sig förstås regelbundet påminda i inkorgen.

– Man lär sig definitivt mycket om politik.

Brister i skolskjutsarna har debatterats flitigt under hösten. Men generellt får han få frågor som handlar om elever i behov av särskilt stöd. Han funderar på om de som verkligen borde höra av sig och berätta om hur de har det, vet hur de ska göra?

I tjänsten ryms också ansvar för att utforma funktionshinderpolitik. För Björn, som lever med en grav cp-skada, är de här frågorna inte helt okomplicerade. Engagemanget bottnar i ren självbevarelsedrift – driver man inte kampen för lika rättigheter själv kan man inte gnälla över sin situation. Men karriärsmässigt kan det vara ostrategiskt för honom att hänge sig åt det som ligger närmast, menar han.

– Kollegor med liknande erfarenheter som jag har sagt till mig att visst ska jag engagera mig i de här frågorna, men för att inte bli ”politiskt kokt” måste jag ha andra områden också, säger han.

 

Bild: Alexander Mahmoud.Björn Häll Kellerman växte upp i Stockholms innerstad. Mamman jobbade på skola för elever med rörelsehinder och slutade arbeta när han föddes. Pappan, som nyligen avled, var försäkringsjurist. Hemma pratade de inte särskilt mycket om politik. När Anna Lindh mördades började Björn formulera sina politiska åsikter. Lite klyschigt, tycker han själv, men så var det.

Skola, arbetsmarknad och miljö är favoritfrågorna och dem väljer han att närma sig ur ett mänskligt rättighetsperspektiv.

Det greppet behövs, menar han, eftersom arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning ständigt är hög, oavsett låg- eller högkonjunktur.

– Även om samhället går framåt och vi accepterar folk med olika variationer så är det svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Alla ser inte förmågan hos sådana som mig.

Då är förbättrad fysisk tillgänglighet inte hela lösningen:

– Visst är det jättebra om jag kommer in i byggnader – men jag måste ha något att göra där också.

 

Jobbet här i Stockholms stadshus fick han genom kontakter i förenings- och partilivet. En bekant som kunde lägga ett gott ord hos chefen. Inför skolstart behövdes det också någon som la ett gott ord för honom. Rektorn på skolan där han skulle börja var tveksam till att ta emot honom. Borde inte Björn börja i särskola i stället? Minnena från då är inte särskilt tydliga, men han vet att mamman till ett av barnen på habiliteringsförskolan, där han gick några dagar i veckan, kom att spela en avgörande roll. Hon var skolsköterska och kände skolsköterskan där han skulle börja.

– Hon ringde sin kollega och sa att rektorn måste komma till sans. Och skolsköterskan på min skola var någon man lyssnade på.

Det blev ingen särskola för Björn Häll Kellerman. Men händelsen grundade hans uppfattning att alla elever ska få chans att dela vardagslivet tillsammans i skolan. Alla som kan, tillägger han och berättar att han med tiden nyanserat sina åsikter. För den som inte hinner eller orkar med kan inte inkluderingen vara ett egenvärde.

– Men om man blir inkluderad och utmanad ända från dagis så känner man att man klarar att gå upp till gymnasiet, och vidare därifrån. Skolan måste våga ställa krav, elever måste ges tilltron att kunna gå långt, säger han.

 

Björn Häll Kellerman har en fullmatad kalender när vi bokar tid för intervjun. Den här dagen är det ändå ganska lugnt och han tar sig tid att prata. Han har ljusblå skjorta, randig tröja och jeans och ändrar regelbundet sittställning under vårt samtal. Efter gymnasiet fortsatte han till universitetet och läste kurser i statsvetenskap, retorik och idéhistoria.

På jobbet har Björn fått de arbetshjälpmedel han behöver. Men också ett lönebidrag som fortfarande betalas ut trots att varken han eller arbetsgivaren tycker att det behövs, han jobbar lika mycket som sina kollegor. Arbetsförmedlingen har framhärdat och själv har han slutat bråka om det.

– Det är lite konstigt kan jag tycka. Arbetsförmedlingen har någon form av ansvar men jag vet inte hur länge. Det här är myndighetssverige, säger han.

Genom skolgången tycker han att han nästan uteslutande blivit sedd för sina kunskaper och allmänbildning. Han beskriver sig som en medelmåtta i skolan, räknar upp sina betyg (G i vissa ämnen, MVG i andra) och landar i att ”genomsnittlig VG+-elev” nog är en bättre beskrivning.

Skolan ställde samma krav på honom som på klasskamraterna.

– Det har varit en naturlig inkludering, jag har inte känt mig så annorlunda. Jag har haft språköra och språköga men aldrig känt att jag varit tvungen att visa upp mig.

I idrotten hade Björn Häll Kellerman specialupplagda lektioner de gånger han inte kunde vara med övriga klassen. På träslöjden försåg läraren slipklossarna med handtag så att han kunde sandpappra själv. Men annars minns inte Björn att han behövde särskilt mycket anpassning under skoltiden.

Dörröppnare fick han först i sexan. På första skolan installerades inte dörrautomatiken förrän han hade slutat. På högstadiet fick han åka i varuhissen för att ta sig mellan våningarna. När Björn hade svårt att ta sig ut på rast var han kvar inomhus.

– Det är klart att det är en begränsning att sitta i rullstol. Visst har jag varit lite ensam. Ibland har det varit självvalt, och ibland inte. Man hänger inte med på alla saker, och får kanske inte samma intressen som andra, säger han.

Det mesta har ändå fungerat bra och han tänker att det har med hans flexibilitet att göra. Hellre pragmatisk än gnällig. Hellre anpassa sig än fokusera på det som inte fungerar.

Genom hela skolgången har han varit ensam om att ha rörelsenedsättning. Därför är det svårt att veta om skolan kunde eller borde ha gjort mer för att han skulle kunna vara med sina klasskompisar ännu mer, tycker Björn Häll Kellerman.

– Man har bara de lösningar som man själv och dem runt en har kommit på. Det man inte vet om mår man inte dåligt av.

 

I vuxen ålder gör sig ensamheten fortfarande påmind, ensamheten som både har med enstörigheten och fysiska begränsningar att göra.

Björn Häll Kellerman blir arg över att han inte kan äta lunch där han vill eftersom han inte kommer in på restauranger med för många trappsteg. Lunchrasten drar ut på tiden, både för honom och arbetskamraterna. Urvalet av after work-ställen blir färre.

– Jag och mina arbetskamrater kan välja mellan att gå ned till lunchrestaurangen i källaren eller att gå till någon av de två indierna i närheten. Måste vi leta andra ställen så tar det tid och då känner jag att jag begränsar dem. Tyvärr är det verkligheten ibland.

– Men arbetskamraterna skulle aldrig lämna mig. Om jag sa att jag tar en korv i stället så skulle de skälla ut mig.

Namn: Björn Häll Kellerman

Ålder: 25

Bor: Stockholm

Familj: Mamma och släkt i Göteborg, Skåne och USA.

Arbete: Biträdande borgarrådssekreterare för Socialdemokraterna i Stockholms stad. I styrelsen för Socialdemokratiska föreningen Funktionshinder och jämlikhet och förbundet Unga rörelsehindrade.

Kopplar av med: Långpromenader eller en sväng på stan.

Förebild: Jan Eliasson, ”han står för global solidaritet och det är något med hela hans uppenbarelse som andas trygghet”.

 

ur Lärarförbundets Magasin