Ingår i temat
Koll på diagnosen
Läs senare

Helt hysteriskt?

I debatten om diagnosernas vara eller icke vara menar vissa experter att skolan måste tona ned diagnosernas betydelse. Andra anser att diagnosticeringen borde öka ännu mer.

07 apr 2015

 
Bild: Kenneth Andersson.
Andelen barn med bokstavskombinationer, dagligt tal för neuropsykiatriska diagnoser, har blivit många fler de senaste decennierna. Vården har vid flera tillfällen de senaste 15 åren rapporterat att antalet neuropsykiatriska diagnoser har dubblerats.

I förskolan har vissa av barnen med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar svårt att sitta still eller får utbrott. Andra skärmar av sig. I tidiga skolåren får många svårt med att koncentrera sig och för att lära in. Som tonåringar blir den inåtvända gruppen av dem ofta ensamma och deprimerade. De impulsiva riskerar att hamna i dåligt sällskap och börja testa gränser. I vuxen ålder löper båda kategorierna större risk för sjukskrivning eller förtidspension.
Enligt Riksförbundet Attentions hemsida innebär en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning i grunden att hjärnan har problem med att arbeta. Så eftersom diagnoserna ökar har alltså fler barn fel på hjärnan numera?

– Nä, de har ungefär samma hjärnor. Men hjärnorna befinner sig i andra miljöer än för några decennier sedan, säger Fredrik Svenaeus, professor i filosofi vid Södertörns högskola.

Han har skrivit en bok om det ökande antalet diagnoser med knäckfrågan: hur blev det så här? Frågeställningen kretsar kring att vi antingen har varit sjuka hela tiden. Eller så har något hänt i vår omgivning som gör att vi har blivit sjuka. Det kan alltså vara fel på dagens samhälle, snarare än på barns hjärnor.

När jag själv gick i skolan kallades barn som hade svårt att sitta still för dampbarn. Jag vet inte varför jag kommer ihåg, det måste ha varit på mellanstadiet, hur jag och min bästa kompis någon gång skojade om Lasse Åbergs litografi Och dom korkade gick i hjälpklass från 1970-talet, som föreställer ett klassfoto där barnens ansikten är mer eller mindre utsuddade. Någon av oss hade den inramad med ljusbrun träram.

Då, på 1980-talet, var diagnoser betydligt mer ovanliga. En eller ett par procent av barnen hade adhd och vi skolbarn hade förmodligen aldrig hört talas om att det fanns olika diagnoser. Det var damp. Och barnen med damp var bokstavsbarn.

Numera är damp ersatt av adhd. Under samlingsbeteckningen neuropsykiatriska diagnoser ryms också tourettes, autism, asperger, add, språkstörning, dyslexi och tvångssyndrom. Funktionsnedsättningar som ofta överlappar varandra. Och om Lasse Åberg hade gjort sitt konstverk i dag skulle han säkert ha låtit barnens ansikten vara ännu mer utsuddade. Här är fakta:

  • För några decennier sedan hade mellan en och två procent av barnen adhd. I dag är det fem eller sex procent.
  • I Stockholm görs i dag dubbelt så många utredningar kring autism och adhd som för ett par år sedan.
  • Mellan 2006 och 2009 ökade antalet flickor som hämtade ut medicin mot adhd med 125 procent. Pojkarnas ökning var 84 procent.

 Bild: Kenneth Andersson.
I sin senaste rapport meddelade Socialstyrelsen att andelen som plockar ut sådana mediciner fortfarande ökar.

Jämfört med fyra år tidigare angav mer än dubbelt så många som sökte kontakt med vården 2010 att de hade en neuropsykiaktrisk diagnos.

Det som i bland kallas diagnoshysteri kan illustreras på fler sätt än så här och anses också ha flera olika orsaker. Som till exempel att kunskapen kring diagnoser har växt med åren. I dag är det också lättare att få igång en neuropsykiatrisk utredning.

En annan teori är att dagens skola ställer annorlunda krav. Eleverna förväntas ta ett större ansvar för sitt lärande, jobba i grupper och driva projektarbeten. Detta i kontrast till mer klassisk katederundervisning. På det spåret är Svenny Kopp, överläkare och forskare inom barn- och ungdomspsykiatri, inne.

– De nya kraven är inte förenliga med dessa barns studiesätt eftersom det är just sådant här som de har svårt med, säger hon.

Fler diagnoser är övervägande positivt, enligt Svenny Kopp. Numera finns en större förståelse för varför vissa får utbrott över läxan och behöver hjälp med att komma igång. Skolorna har blivit bättre anpassade för de barnen och då går det också bättre för dem i skolan. Däremot finns det mycket kvar att göra, påpekar hon. Klasserna skulle kunna bli mindre och pedagogerna med kunskaper kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar borde bli fler.

– Många lärare är urduktiga men det här är stora pedagogiska utmaningar. Det är mycket enklare att diagnosticera än att vara pedagog, säger hon.

 

Lärarutbildningen bör också fokusera mer på neuropsykiatri, förklarar Svenny Kopp och påpekar att varken hon eller hennes kollegor har varit inbjudna till lärarutbildningen i Göteborg.

Den bilden delas av Jennie Reithner, specialpedagog i Södertälje kommun, som sedan flera år föreläser och utbildar kring neuropsykiatriska diagnoser. Många lärare hon mött beskriver en känsla av att famla i mörker eftersom de inte har fått tillräckliga kunskaper om diagnoser och elevers olika förutsättningar på lärarutbildningen.

Hon är kluven till de ökande diagnoserna. Å ena sidan är det ett underbetyg på skolans prestation eftersom många diagnoser betyder att skolan inte är utformad på ett sätt som möter barns olika förutsättningar.

Å andra sidan kan en diagnos innebära att barnet får den hjälp som det behöver. Då är diagnosen någonting bra.

– Men risken med att sätta etiketter på barn är att skolans åtgärder blir allt för generella. Stödbehovet är individuellt. Oavsett diagnos eller inte, säger Jennie Reithner.

Individuellt anpassat stöd nämns också bland de vanliga brister som Skolinspektionen hittar i sina löpande granskningar.

Enligt den senaste större rapporten får 15 procent av grundskoleeleverna inte det stöd som de behöver eftersom skolorna ofta har för dålig kunskap om deras behov.

Varken specialpedagogen Jennie Reithner eller barnpsykiatrikern Svenny Kopp vill tala om diagnoshysteri. Ordet är för negativt laddat. Dessutom är det inte alls säkert att antalet diagnoser är för många.

 

Svenny Kopp menar att risken för att vissa diagnoser skulle var felställda är liten eftersom de sätts av professionella. Totalt sett har också 15 till 20 procent av befolkningen någon typ av psykisk svårighet någon gång i livet. Var fjärde person har sökt barnpsykiatrisk hjälp minst en gång under sin uppväxt. Mellan 40 och 50 procent av dem har neuropsykiatrisk problematik.

– Det är alltså inte så att vi allihop är psykiskt helt okej. Man söker inte hjälp om man inte har några problem. Men det är klart att det finns ett tak. Alla kan inte ha autism och adhd, säger Svenny Kopp.

En orsak till att diagnoser är på tapeten är pengar. Även om skollagen förbjuder skolor från att kräva diagnoser för att sätta in särskilt stöd, är det i praktiken ett sätt för rektorerna att få extra resurser, menar hon.

– Faran är den grupp barn som har en låg begåvning utan neuropsykiatrisk problematik i botten. Eftersom de oftast inte får diagnoser riskerar de att bli utan hjälp, säger Svenny Kopp. Man kan ju inte börja utreda alla dem. Sedan finns det överbegåvade barn som också flippar ut i skolan. Ska de utredas också?

 

Hennes forskning visar att diagnoserna borde vara fler bland flickor, åtminstone när det gäller adhd. I USA finns det studier som tyder på att för många pojkar får diagnoser. Men sådan forskning saknas i Sverige. Det rimliga antagandet är därför att diagnoserna egentligen borde vara ännu fler.

– Ja, så tror jag att det är, säger Svenny Kopp.

Jennie Reithner svarar inte lika definitivt på frågan om hysteri eller ej.

– Utifrån ett skolperspektiv låter jag det vara osagt om det råder diagnoshysteri eller inte. Det här är inte svart eller vitt, säger hon. Om en diagnos innebär rätt stöd är det bra. Om inte så blir det problematiskt med så här pass många diagnoser.

Filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus påpekar att våra krav på oss själva har förändrats. Vi har blivit mer bortskämda och står ut med mindre lidande. Men inte heller det betyder nödvändigtvis att diagnoshysteri råder. Åtminstone inte i den bemärkelsen att diagnoserna har blivit för många. Däremot tar de för stor plats, på bekostnad av att barnet får mindre utrymme.

– Man tror att man kan göra så mycket med diagnoser som man egentligen inte kan, säger Fredrik Svenaeus.

 

Denna övertro har att göra med hur neuropsykiatriska diagnoser uppfattas i samhället.

Under de senaste decennierna har de lånat legitimitet av medicinska, mer biologiskt påtagliga diagnoser. Därmed har de ökat i tyngd, resonerar han.

– Vi har ryggskott, diabetes och cancer. Och sedan har vi också adhd. Man pratar utredningar och man får veta om man har DET eller inte, säger Fredrik Svenaeus. Men bara att frågan väcks kring över- eller underdiagnosticering sätter ju fokus på om det verkligen går att avgöra om man har DET eller inte.

1489 Påven har välsignat den häxjakt som under några århundraden skördar 30 000 liv. I boken Häxhammaren hämtas inspiration till jakten. Där finns bland annat den äldsta beskrivningen av Tourettes syndrom, som då behandlades med exorcism.

1798 Den skotske läkaren sir Alexander Crichton blir först med att beskriva grundsymtomen för adhd. Några år senare blir han läkare åt den ryske tsaren.

1857 I en by 30 mil sydväst om Paris föds Georges Gilles de la Tourette. Han blir förste läkare att dokumentera symtomen för ticssjukan, numera Tourettes syndrom.

1902 Barnläkaren George Still publicerar en mer utförlig beskrivning av adhd.

1912 Psykiatrikern Eugen Bleuler, skriver om autism i American Psychiatric Associations tidning. Han syftar på
schizofrenas problem med sociala kontakter. I dag har autism ingenting med schizofreni att göra. Sedan 1943 klassas det som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

1943 Österrikaren Hans Asperger beskriver en variant av autism. Andra världskriget sätter dock käppar i hjulet för hans forskning och det dröjer till 1990-talet innan Aspbergers syndrom erkänns fullt ut.

1950-talet Diagnosen MBD, minimal brain dysfunction, införs i Sverige. Hette till en början minimal brain damage. Ersätts senare av damp.

1974 Lasse Åberg gör litografin ”och dom korkade gick i hjälpklass”. Sedan dess har antalet diagnoser flerdubblats.

1980-talet Damp lanseras av psykiatrikern Christopher Gillberg och beskrivs som en mildare form av adhd. Han får senare omfattande kritik, från framför allt barnläkaren Leif Elinder och sociologen Eva Kärfve. Diagnosen är socialt konstruerad, menar de.

1998 Forskning kring flickor och neuropsykiatriska diagnoser börjar komma igång, även om det mesta fortfarande handlar om pojkar. Det här året fanns 25 vetenskapliga artiklar om flickors adhd. Numera finns det runt 800. Flickor är i dag underdiagnosticerade när det gäller adhd.

2005 Christopher Gillberg döms till böter för att ha vägrat att följa domstolsbeslut och lämna ut källmaterialet till sin forskning. När domen fastslås låter han förstöra allt.

2006 Runt 15 000 svenskar hämtar ut adhd-läkemedel. Nära två tredjedelar är barn mellan 0 och 18 år. Åtta år senare är det totala antalet 75 000.

2009 ”Fel på hjärnan”, sjunger popmusikern Markus Krunegård i låten med samma namn. Enligt Riksförbundet Attention innebär neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i grund och botten just problem med hjärnan.

2010 Mer än dubbelt så många som kontaktar vården har en neuropsykiatrisk diagnos jämfört med fyra år tidigare. Nästan 24 000 barn upp till 18 år får nu adhd-medicin. En ökning med över 150 procent på fyra år.

2011 De sju största läkemedelsbolagen som bland annat säljer adhd-medicin till svenska apotek omsätter tillsammans ungefär 8 miljarder kronor.

2015 I riksdagen pågår en debatt där ledamoten Maria Stockhaus (M) ifrågasätter hur utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) kan tolerera att skolor fortfarande kräver att elever ska ha diagnos för att få särskilt stöd, trots att det inte ska behövas enligt skollagen.

 

Källa: Aftonbladet, Läkemedelsverket, Socialstyrelsens läkemedels- och patientregister, Nationalencyklopedin, Attention, Göteborgs universitet.

 

ur Lärarförbundets Magasin