Läs senare

Höga krav och många böcker

Äldre, erfarna lärare som har god struktur på sin undervisning, som inte använder läsläror utan van­liga böcker och som har höga krav och förväntningar på barnen är framgångsfaktorer för elever som ska lära sig läsa. Det framkommer i Ulla Dambers avhandling vid Linköpings universitet

11 maj 2010

Ulla Dambers avhandling, Läsa för livet: Tre studier av svenska barns läsutveckling, startade med att hon fick i uppdrag att studera vad som karakteriserade klasser som var duktiga på att läsa och kontrollera det mot socioekonomisk bakgrund bland Stockholms stads elever i årskurs tre.
   – Jag försökte se vad undervisningen gjorde för skillnad, berättar Ulla Damber.
        Men i den första studien var det svårt att ­hitta något i lärarnas metoder och aktiviteter eller andra omständigheter som förklarade ­varför vissa klasser producerade bättre ­läsare än andra. Hur hon än vände och vred på materialet så var det egentligen bara klass hon fann som förklaring till läsresultaten i skolan. Men så gick hon vidare med en studie av åtta klasser som presterade bättre än genomsnittet i läsning i ett förortsområde, där eleverna i huvudsak hade annat förstaspråk än svenska. Hur kunde det komma sig att dessa klasser läste så bra trots att en stor del av föräldrarna hade låg utbildning och låga inkomster?
   – Det här tyckte jag var så intressant så att det till slut blev en hel avhandling om det, säger Ulla Damber.
        Hon fortsatte med ytterligare en studie kring dessa åtta klasser och fann att de goda läsresultaten stod sig även när hon rensat för socioekonomiska faktorer.
   – Jag ringde till skolorna och frågade vad de gjorde och intervjuade personalen. Det var fascinerande att lärarna hade så höga förväntningar på barnen. Det finns många rapporter om problem kring flerkulturella barn, hör vi något från dessa områden i media är det problem. Men lärarna hade stor tilltro till att deras barn skulle klara av skolan. Det avspeglade sig genom att de ställde hög grav på ungarna, de förväntade sig inte att de skulle prestera dåligt. De här var barn som läste som attan. Under hela lågstadiet läser de massor av skönlitteratur. De höll inte på och harvade med läsläror.

Läsningen var överhuvudtaget högt värderad, framför allt tyckte både elever och lärare att det var roligt att läsa. Lärarna hade blivit kvar i yrket trots att flera av dem var nära pensionsåldern. Barn och lärare berättade att det var roligt att komma till skolan, trots att de ­gjorde ungefär samma saker varje dag: de läste,
sammanfattade och återberättade muntligt.
   – De skrev också mycket. Läsande och skrivande tillämpades parallellt. De lekskrev och låtsasskrev. Jag tror att det gynnar dem som håller på att ta till sig ett nytt språk, de får fonologisk medvetenhet den vägen. Du hamnar rätt även om uttalet inte är korrekt.
        Ulla Damber tror att en av framgångsfaktorerna i dessa klasser var att eleverna förstod varför de skulle lära sig att läsa, att läsningen sattes in i elevernas naturliga sammanhang.
   – Det var sällan eleverna utsattes för isole­rade språkövningar utan lärarna skrev ofta meddelanden som: ”Snart är det fika”. Eleverna förstod funktionen med texten och de sprang runt och tittade på skyltar. Detta plus högläsning och umgänge med böcker gjorde att eleverna förstod varför det är viktigt att lära sig läsa och det väckte ett läsintresse. Dessa barn liksom andra som har problem att tillägna sig litteracitet är ju tvungna att läsa mycket. Alla som haft med barn att göra, vet att de gör inget om de inte tycker att det är roligt. Dessa barn läste även hemma och på loven.
        Nyckelfaktorerna för dessa klassers framgång var lärarnas förhållningssätt, att de ställde högra krav och trodde på barnens kapacitet, att de var framtidsorienterade och inte tittade på barnens brister eller orsakerna till tidigare misslyckanden.
   – De utvärderade löpande som en del i verksamheten. Lärarna var mycket duktiga på att individualisera. Den test jag genomförde var det enda standardiserade lästest som de mötte under lågstadiet.
        En orsak till att det är svårt att peka ut särskilda metoder eller förhållningssätt som särskilt framgångsrika för att fostra goda läsare är att läsning är en mycket komplex färdighet som kan vara svår att fånga i korta, kvantitativa studier. Det har heller inte gjorts särskilt många långtidsstudier på till exempel vilka metoder och förhållningssätt som främjar en god läsutveckling på sikt. Det är inte säkert att det är oväsentligt om läraren arbetar med ”Wittingmetoden” eller med mer balanserade program som ”Listiga räven” eller ”Spökägget”. Vissa metoder och förhållningssätt kanske också bättre främjar ett livslångt läsintresse.
   – Min egen hypotes är att jag tror att det gör skillnad. Det är därför min avhandling heter:
Reading for life. Det är ett problem i den svenska skolan att vi är mycket bra på att lära barn avkoda, men sämre därefter. De flesta, även dyslektiker, klarar att tekniskt avkoda en text.

Även om Ulla Dambers avhandling bekräftar annan forskning om lärarens avgörande inflytande på elevers läsprestationer så borde det ju ha betydelse vad lärarna gör. Vissa lärares undervisning innebär att mycket få elever får läs- och skrivsvårigheter. Men det finns också exempel på motsatsen. Viss pedagogik föder ”dyslexi”.
   – Ja, visst är det så. Dyslexibegreppet används ibland för lättvindigt. Jag vet skolpsykologer som är ”bussiga” och ger barnen diagnosen för att de ska få stöd och hjälp. Det kan vara kontraproduktivt.
       För en av de avgörande skillnaderna i de över­presterande klasserna i hennes avhandling var att lärarna inte i första hand ägnade sig åt elevernas brister och tillkortakommanden utan deras starka tilltro till att eleverna skulle lyckas väl med såväl läsningen som övrigt skolarbete.
   – Det var härligt att höra lärarna tala om barnen som de mött, hur de såg barnen som så kraftfulla och fyllda av potential. De 19-åringar som jag intervjuade i den kvalitativa studien minns främst att de blivit sedda och haft lärare som trott på dem.
        Ulla Damber tycker att vi ibland har alltför lätt att kategorisera barn och ungdomar i skolan.
Barn med neuropsykiatriska funktionssvårigheter, med lässvårigheter och andra funktionshinder behandlas som homogena grupper.
   – Ibland frågar jag mig om det överhuvudtaget är meningsfullt att tala om barn med annat hemspråk än svenska som en grupp. Jag tror att socioekonomisk bakgrund slår igenom mer än språkbakgrund. Det här kan leda till negativa effekter på vårt sätt att tänka kring personerna i dessa grupper.
 

ur Lärarförbundets Magasin