Läs senare

Hon lär elever att säga nej

REPORTAGEAtt prata om våld kan vara svårt. Att veta vad som är våld och inte kan vara ännu svårare. På gymnasiesärskolan i Alingsås lär sig eleverna vad som är rätt och fel med hjälp av teater och bildstöd.

30 jan 2019
Hur ser man egentligen ut när man är arg? Lena Corin-Andersson visar på rynkan mellan ögonen hur ilska påverkar ansiktsuttrycket. Foto: Maria Steén

Lena sitter på en stol längst fram i klassrummet, vänd mot eleverna. En kvinna kommer fram till henne.
– Kom nu Lena, det är dags att gå till musiken!
– Nej. Nej, jag vill ha mer rast.
– Jo, kom nu. Du måste komma nu.

Kvinnan tar tag i Lenas arm. Lena sliter sig loss.
– Aj!

Kvinnan tar tag igen, hårdare.
– Jo, kom nu. Du måste komma nu!

Lena sitter kvar, med ledsen min. Så tittar hon upp, vänder sig mot eleverna som sitter i en halvcirkel framför henne. Den lilla teater som läraren Lena Corin-Andersson och hennes kollega spelat upp är slut. Den utgör inledningen på en lektion där de ska prata om våld.
– Hon tog mig hårt i armen för att jag inte ville gå med. Hur tror ni jag kände mig när hon tog hårt i min arm? frågar Lena sina elever.

Hon tar fram en bildkarta och pekar på en bild, en arm som griper tag i en annan. Så visar hon ett ledset ansikte, sedan ett glatt. Eleverna får tänka efter.
– Tror ni jag blev ledsen? Eller tror ni att jag blev glad? frågar Lena. Får hon dra så hårt i mig?

Efter en kort stunds tystnad svarar Elin Remneman med eftertryck.
– Nej, det är knas!
– Helt riktigt, Elin, det är knas, säger Lena. Ingen får ta hårt i mig. Ingen får ta hårt i dig heller.

Gymnasiesärskolan i Alingsås är en av projektet Bildsamts samarbetspartners, och har varit med och tagit fram det förebyggande bildmaterial som riktar sig till just gymnasieelever. Det handlar om vad som är våld, hur man kan samtala om våld och vad man kan göra om man utsätts för våld.
– Våld kan vara så många olika saker som man först inte tänker på, säger Lena Corin-Andersson, lärare på individuella programmet.
– Det handlar inte bara om fysiskt våld, utan kan vara psykiskt våld, ekonomiskt våld eller funktionshindersspecifikt våld.

I arbetet med att ta fram bilder märkte lärarna att det i vissa fall behövdes väldigt konkreta bilder.
– Vi upptäckte till exempel att det var viktigt att det fanns en bild som rent konkret och väldigt tydligt betydde ”nej”, säger special­läraren Marie Björklund.

Flera av eleverna i den här klassen har varit med när vi tagit fram materialet, och det märks att de har en tydligare åsikt nu kring vad som är rätt och fel.

Det var också viktigt att hitta rätt balans i bilderna. Svårigheten låg i att möta eleverna på rätt nivå.
– Även om vi har elever som intellektuellt befinner sig på en sjuårings nivå, så är de samtidigt ungdomar som har levt i sjutton år – de har en livserfarenhet som man också måste räkna in, säger Marie Björklund.

Bilderna beskriver olika typer av våld, berättar vad som är tillåtet och inte, och att eleverna ska berätta för någon vuxen om de utsätts för något som inte känns bra.
– Många av våra elever har svårt att beskriva känslor. De har svårt att veta vad som är rätt och inte.

Vet man inte att något är fel kanske man tänker att ”jag trodde det skulle vara så, jag trodde det var så för alla”, säger Marie Björklund.
– Med det här materialet ger vi dem bilder, verktyg, för att kunna och våga berätta.

Lärarna på gymnasiesärskolan i Alingsås har utarbetat en metod som de tycker fungerar bra. De inleder lektionen med en kort teater där lärare och ibland elever spelar upp en scen. Sedan diskuterar de den tillsammans med hjälp av bildkartorna. Vad de tycker är okej eller inte, och vad de kan göra om de blir utsatta för något som inte känns bra.

Materialet visar situationer där olika former av våld förekommer. Det kan vara allt från fysiskt till sexuellt eller psykiskt våld. Foto: Maria Steén

Samma lektion upprepas ett par gånger.
– En lektion är för lite, då får eleverna inte med sig någonting, säger Lena Corin-Andersson. Vid andra lektionstillfället känner de igen situationerna och vi kan komma lite längre i samtalet.

Hon tycker att eleverna har lärt sig mycket.
– Flera av eleverna i den här klassen har varit med när vi tagit fram materialet, och det märks att de har en tydligare åsikt nu kring vad som är rätt och fel. De är tryggare i att våga säga vad de tycker.

En del bilder tyckte eleverna var svåra att förstå, då fick de justeras. Något Lena Corin-Andersson slogs av var att det var svårt för många elever att förstå sådant de inte själva varit med om. Hon nämner en scen de spelade upp som visade en person som ständigt ville ”låna” pengar i fikakön.
– Då kom eleverna fram och erbjöd sig själva att låna ut pengar, de ville vara snälla. De såg det inte som utnyttjande.

Då valde man i stället en annan scen, där någon stjäl en plånbok från någon annan. Det var ett tydligare scenario som eleverna förstod.

Arbetet med att ta fram bildstödet har varit lärorikt för lärarna på gymnasiesärskolan i Alingsås. De tycker också att det är bra att det nu finns ett samlat material som är lättillgängligt och enkelt att använda.
– Det är viktigt att sätta sig in i materialet själv och ha lite koll på bildkartorna, men sedan ska man inte vara rädd för att improvisera, säger specialpedagog Annika Edvardsson. Man behöver heller inte använda alla bilderna, det kan bli för mycket för eleverna. Det är bättre att välja ett område och gå igenom det vid flera lektionstillfällen.

Det vi framför allt vill skicka med eleverna är att de ska våga berätta. Att de inte ska känna skam eller skuldkänslor.

För lärarna har det också blivit tydligare hur viktigt det är att eleverna får med sig kunskap om våld och om hur man kan prata om det.
– Det vi framför allt vill skicka med eleverna är att de ska våga berätta. Att de inte ska känna skam eller skuldkänslor, utan tryggt veta att det som hänt inte är deras fel.

I klassrummet fortsätter lektionen. Lena Corin-Andersson visar olika bilder. En som visar en mjuk klapp på kinden. En som visar en person som tar stryptag på en annan. Två som kramas. Eleverna får göra tumme upp eller tumme ner utifrån om de tycker det som visas på bilden är okej eller inte.
Aron Svensson gör tumme ner på kramen.
– Jag vill inte bli kramad, nej tack! säger han.

De diskuterar kramar ett tag.
– Om en vill krama och den andra inte vill – det är inte okej. Men om båda vill kramas? undrar Lena.
– När båda vill är det okej, tycker Elin Börjesson.

ur Lärarförbundets Magasin