Läs senare

I väntan på pristagaren

I 27 år har Rinkebyskolan välkomnat Nobelpristagare.
För första gången deltar nu elever från grundsärskolan. Vi besökte de intensiva förberedelserna.

09 Dec 2015

Bild: Anders G Warne.
 
Författaren Gunilla Lundgren rör sig ivrigt genom klass 7–9 G:s ena klassrum. Vid datorn står Maria Mikalides och skriver medan Seher Unver sitter i sin bänk och tecknar. Via den öppna dörren till det andra rummet hörs special- och försteläraren Ingela Henriksson diskutera en text med övriga elever. Dagen för det stora mottagandet närmar sig och ”Nobel” är på allas läppar.
– Hur var det med Alfred Nobel, var han lycklig? frågar Gunilla Lundgren. Fick han några barn?

Maria Mikalides tittar upp från datorn:

– Nej, den där Sofie lurade honom hela tiden, säger Maria. Hon tog också pengar från honom.

– Och Bertha, som lovat att gifta sig med honom, tog en annan, säger Seher.

Men de var ändå vänner hela livet. Bertha tyckte det var viktigt med fred, det var därför Alfred Nobel hittade på fredspriset.

För första gången deltar grundsärskoleelever i Rinkebyskolans årliga mottagning av Nobelpristagare. Genom åren har särskild vikt lagts vid litteraturpriset, men även andra pristagare har kommit till Rinkeby för att delta i ett program, skapat och genomfört av eleverna. Tidigare har det främst varit åttondeklassare som engagerats i projektet.

– Det var Ingela som väckte frågan om varför grundsärskoleeleverna inte fått vara med, säger Gunilla Lundgren. Sanningen är att jag aldrig tänkt på det tidigare, jag visste inte ens att det fanns särskolebarn här. Jag gick till rektorn på direkten!

 

Bild: Anders G Warne.På rektorns förslag bestämdes då att även inkludera ett antal elever ur årskurs sju.

– Det är viktigt när man bor i Sverige att veta att vi har det här stora, internationella priset, det tillhör allmänbildningen, säger Gunilla Lundgren. Dessutom är ju Alfred Nobels öde så intressant utifrån livet i en sådan här stadsdel. Han var själv invandrarbarn. Pappan reste ifrån honom när Alfred var fyra år, och de återsågs först när han var nio; då kände Alfred inte igen sin pappa. Under en period sålde mamman grönsaker på torget för att försörja familjen.

 

I klassen går sju elever med lindrig utvecklingsstörning; sex flickor och en pojke. Alla talar fler språk än svenska: turkiska, arabiska, somaliska, romska, uzbekiska, spanska och engelska. En av eleverna kom till Sverige för knappt tre år sedan.

Dagens uppgift är att gemensamt skriva texter till bilder och teckningar från studiebesöket i Alfred Nobels gamla dynamitfabrik i Vinterviken. Eleverna resonerar tillsammans och minns – bland annat fick de gå in i de tunnlar som förr användes för provsprängning av dynamit. I dag finns där spår av hemlösa. Ibtisam Omar tycker att det var hemskt i tunnlarna .

– Det är bra, det skriver vi: ”Det såg hemskt ut”, säger Gunilla.

Texter och bilder i urval samlas sedan i ett häfte, som besökande pristagare får i gåva. Allt översätts till engelska och just detta år även till ryska, för litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitjs skull. Flera elever var med i Börshuset när litteraturpristagaren tillkännagavs.

– Det kändes väldigt pirrigt, säger Seher. Jag blev glad att de valde en kvinna. Nu blir det mer rättvist. *

 

Bild: Anders G Warne.Arbetsfördelningen mellan läraren Ingela Henriksson och författaren Gunilla Lundgren är tydlig. Gunilla projektleder och pratar text, Ingela deltar som pedagog och ordnar med det praktiska.

– Projektet är jätteroligt, och en fjäder i hatten för oss här inom grundsärskolan, säger Ingela Henriksson. Förväntningarna på grundsärskoleelever är ofta lågt ställda, från både föräldra- och skolhåll. Vi visar att ett sådant här projekt är möjligt!

Samtidigt genererar projektet också en del stress:

– Jag minns inte när vi hade matte senast, säger Ingela Henriksson. I gengäld ger detta så mycket, inte minst socialt, men även kunskapsmässigt inom svenska, bild, samhällskunskap och naturvetenskap. Vi får helt enkelt jobba mer med matte senare.

Bara att möta så många nya människor, samarbeta och öva inför ett uppträdande är en fantastisk möjlighet för eleverna, menar hon.

– Just samarbete kan jag tycka att vi inom grundsärskolan kan vara lite dåliga på, men här har eleverna verkligen suttit och reflekterat och diskuterat sig fram till texterna. Dessutom är det på en högre språklig nivå än vanligt, eftersom detta ska tryckas och lämnas vidare. Men även för de elever som precis har lärt sig att läsa ger arbetet en bild av hur en text kan se ut. Det tydliga målet – ett häfte med text och bild – gör det också på ett sätt enklare för dem att tänka efter före.

 

Även bildarbetet under ledning av Lotta Silfverhielm – har engagerat eleverna:

– Under studiebesöken har Lotta fått dem att upptäcka detaljer, som att fokusera på en liten figur i taket på gyllene salen i Stadshuset. Så har de inte jobbat inom bild tidigare.

Under skrivarbetet har grundsärskole- och grundskoleelever jobbat var för sig.

Studiebesöken har de däremot gjort till-sammans. Själva mottagningen i december genomför de som en grupp.

– Det är inte direkt så att de har börjat umgås över klassgränserna, säger Ingela Henriksson. Flera av mina elever är överåriga, så de i årskurs sju blir väldigt unga i jämförelse. Men de ser och pratar med varandra under studiebesöken. Och sjuorna är otroligt imponerade av grundsärskoleelevernas bilder.

För författaren Gunilla Lundgren innebär varje höst nya elever, lärare och pristagare. Hennes budskap i klassrummet är däremot detsamma: ”Någon av er kan bli Nobelpristagare!”

– Ett pris av den internationella digniteten ska självklart speglas i en sådan här internationell stadsdel, säger hon. Men man måste ju inte vinna pris, bli författare eller känd på något annat vis. Det viktiga är att var och en hittar sitt språk och sitt liv.

Så snart allt text- och bildarbete är färdigt går eleverna in i slutfasen med dagliga repetitioner av mottagandet i Rinkeby bibliotek. Engagemanget är stort vid bordet där klass 7–9 G nu samlats kring bilder, foton, egna texter och faktablad.

– Jag är taggad! säger Maria Mikalides.

– Man blir berömd säger Seher Unver. Eller i alla fall lite känd. Jag har aldrig varit med om något liknande förut.

Pris under lupp i 27 år

Varje år i Nobeltid bjuds pristagaren i litteratur (och ibland även andra pristagare) till en mottagning på Rinkeby bibliotek. Rinkebyskolans arbete kring Nobelpriset startade 1988. Eld- själen och författaren Gunilla Lundgren har varit med i alla år. Även Lotta Silfverhielm, som ger bildstöd och gör layout, har varit med länge. .

Från Stadshuset till Rinkeby

I september gör elever och pedagoger studie- besök på platser relaterade till priset, som Börssalen, Konserthuset och Vinterviken. De tecknar och fotograferar samt skriver texter. Dessutom skriver och ritar de om sitt Rinkeby. När namnet på pristagaren offentliggörs i oktober är Rinkebyelever på plats. Därefter läser de texter om och av pristagaren, skriver och ritar. Resultatet blir ett häfte – alltid på flera språk – som överlämnas till pristagaren. Veckorna  före mottagandet hårdtränar eleverna på programmet. I år får de hjälp av regissören Judith Hollander.

 

Konsten att läsa Nobellitteratur

När det blir känt vem som får litteraturpriset letar Gunilla Lundgren lämpliga texter.  Först berättas historien för eleverna, sedan högläser de. Därefter får eleverna själva läsa och slutligen illustrera texten. Av Svetlana Aleksijevitj har klassen läst texten Kattungarna bar de ut ur stugan ur boken De sista vittnena om sovjetiska barns krigsminnen från andra världskriget, liksom berättelser ur Zinkpojkarna.

 

Besök? – nej, tack!

2001 väckte den  trinidadisk-brittiska litteraturpristagaren  V S Naipaul stor  upprördhet hos de  Rinkebyelever som då jobbade med projektet. Naipaul – som uttalat sig kritiskt mot  islam och framhärdade i sin rätt att gå till prostituerade – var enligt eleverna inte välkommen i Rinkeby. Gunilla Lundgren valde då att via några texter fokusera  arbetet på ett av Naipauls intressen: namn. Eleverna forskade i sina egna namn, och mötte pristagaren på Internationella  biblioteket inne i stan.

 

Snusk blev mat

När den tyske författaren Günther Grass fick priset visade Gunilla Lundgren – utan att själv först ha sett om filmen – Blecktrumman för eleverna. Många blev väldigt upprörda över den ”snuskiga” och obegripliga filmen. Gunilla Lundgren valde då att fokusera på ett av Grass  intressen: mat – och häftet fylldes  av recept.

 

Jelinek och kläderna

Att hitta begripliga texter av Elfriede  Jelinek, pristagare i litteratur 2004, var svårt. I stället fick  eleverna lyssna på  en inspelning av  Jelineks pjäs Prinsessdramer, och därefter besöka Teater Galeasen, som just då satte upp pjäsen, och där rita av kläder och dekor. Då Elfriede Jelinek inte kom till Sverige fick eleverna i stället åka till Radiohuset och träffa Magnus Lindman, som översatt flera av hennes pjäser.

 

ur Lärarförbundets Magasin