Läs senare

”Jag gillar konst som är gjord med hjärtat”

av Per Bengtsson
27 Mar 2018
27 Mar 2018
Den nedlagda bensinmacken där ”lärlingarna” träffas påminner om ett motiv ur Lars Lerins egen produktion, där han ofta avbildar övergivna byggnader. Foto: Maria Obed

Det är en speciell dag på Macken, en daglig verksamhet i utkanten av Karlstad, som inrymmer loppis, kafé och verkstad. Det är både alla hjärtans dag och finalkväll för Lerins lärlingar, tv-serien där en grupp personer med funktionsnedsättning går på målarkurs hos konstnären Lars Lerin.

Avsnitten spelades in under hösten och började sändas efter nyår. Serien kulminerar med vernissage på konsthallen Sandgrund. Drottning Silvia klipper invigningsbandet, efter att deltagarna anlänt till festen i tolv spektakulära raggarbilar och mötts av fotoblixtar på röda mattan. Förutom konsten bjuder gruppen på både livemusik och dans. På marsipantårtorna finns några av tavlorna tryckta.

– Jag känner flera av deltagarna sedan tidigare. Några av dem ställde ut på Sandgrund redan för sex år sedan och de brukar ordna en julshow på museet varje år. Jag såg tv-serien som en möjlighet att berätta deras livshistorier, säger Lars Lerin när han slår sig ner med en snirklig guldkopp i en plyschsoffa i Mackens kafédel.

Namn: Lars Lerin.

Född: 1954.

Familj: Maken Manoel ”Junior” Marques och sonen Rafael, 2,5 år.

Bor: Hus på Hammarö utanför Karlstad.

Aktuell: Med tv-serien Lerins lärlingar på SVT Play och stor utställning på Liljevalchs i Stockholm i maj.

Historisk konstnär jag vill träffa: ”Edvard Munch. Han var egensinnig till tusen och en enstöring som jag.”

Favorit i dag: ”Jag är konservativ och gillar samma konstnärer som jag gjorde när jag var tonåring. En som jag verkligen uppskattar är Lena Cronqvist, som också är här från Karlstad.” 

Daglig rutin: ”Att titta på Simpsons tillsammans med Rafael innan han ska somna. Han älskar allt som är tecknat och jag gillar humorn.”

På disken står dagen till ära både gelé- och chokladhjärtan samt kärleksmums och småkakor. Lars Lerin fick en present när han kom, en tavla som en av deltagarna målat och slagit in. Varje onsdag efter stängning träffas gruppen här på Macken, för att hålla kontakten och hantera uppståndelsen kring tv-serien.
– Jag har fått vänner för livet, säger Lars Lerin. Jag har alltid lockats av människor i ytterkanten, av dem som är annorlunda. Jag känner igen mig i deras utanförskap.

En gång i tiden, när konstnärslivet i ateljén blev alltför ensamt, sökte han till och med jobb på ett boende.
– Jag trodde nog att jag skulle få måla med dem och sådana saker. Men det var väldigt styrt av rutiner och regler. Jag stannade bara en vecka. Mest för att personalen var så tråkig, de pratade bara om när de skulle ha semester. Då längtade jag tillbaka till ensamheten i ateljén. Men det är säkert mycket friare och mer levande i dag, säger han och ler.

På en vägg i kaféet hänger alla de tavlor som valdes ut till vernissagen. Janni Littorins blodiga självporträtt. Dennis Hjalmarssons ekologiska framtidsstad. Jon Boss mörka musikdemon. Ikoniska verk för den som följt tv-serien. När fotografen tar fram kameran gör Jon Boss djävulstecken med fingrarna och håller upp en bok om att teckna zombies.

Det märks att flera av deltagarna har målat länge, och många gjorde stora framsteg under kursen.
– Jon är till exempel en riktig naturbegåvning. Han målar bara skräck och monster. Jag gillar konst som är gjord med hjärtat, som inte är så bildad utan mer naivistisk. Där man inte tänker att det måste gå hem i samtiden, säger Lars Lerin.

Att jobba med konstnärer som har autism, Asperger och Downs syndrom ger honom nya perspektiv, förklarar han.
– Speciellt personer med Downs syndrom ser världen på ett annat sätt än jag. En gång skulle vi måla hus. Då var det en deltagare som samlade alla fönster på höger sida av papperet. Det var väldigt överraskande. Något sådant skulle jag själv aldrig kunna komma på.

Konstnärssjälarna Johanna Backman, Andreas Danielsson, Jon Boss, Lars Lerin, Per Anteryd och Birgitta Corbell fortsätter att träffas varje onsdagseftermiddag. Foto: Maria Obed

Många av ”lärlingarna” har haft en svår skolgång och upplevt mobbning och kränkningar från både klasskompisar och lärare. Några av dem berättar återkommande om hur vuxna sagt att de aldrig ”kommer att bli något”.
– Det är bedrövligt. Mycket låter ju helt absurt när de berättar. Men de har lyckats behålla livsglädjen trots alla smärtsamma upplevelser. Många har klarat sig förvånansvärt helskinnade och inte knäckts. Det kanske är sant att det man inte går under av, det stärker. Men jag antar att det har tagit tid att bearbeta med hjälp av terapi. Det är väl därför de har blivit så kloka.

Själv har Lars Lerin lång erfarenhet av psykisk ohälsa och missbruk. Han säger att han känt sig annorlunda ända sedan han föddes. Som liten var han glad och utåtriktad, men i tonåren blev han sluten, blyg och hämmad. Uppväxten i Munkfors styrdes av extremt traditionella könsroller, och som kille skulle man kämpa för en plats i ishockeylaget. Men Lars ville hellre hoppa hopprep med flickorna än spela fotboll med pojkarna.

Tillsammans med en några år yngre pojke klädde han i smyg ut sig till kvinna och stoppade tennisbollar innanför tröjan. På bygden kallades han ”tösen”. Det nedvärderande epitetet gjorde mamman orolig. När hon hörde det fick sonen trösta henne efteråt. Mamman var rädd att han skulle utveckla homosexualitet och därmed få problem i framtiden.
– Hon var neurotisk kring det där och förbjöd mig att leka med flickorna redan i femårsåldern. Mamma önskade väl att jag skulle passa in. Hon blev överbeskyddande. När jag skulle gå ut i snön hade jag så mycket kläder att jag inte fick ner armarna. Som barn blir man väldigt observant på sig själv när man hela tiden får tillsägelser att man gör fel.

Foto: Maria Obed

Även i skolan blev han tillrättavisad, både när han lekte med flickorna och när han busade. Två rejäla örfilar minns han särskilt tydligt. En efter att han dragit en flicka i håret och en annan när han skrev fula ord på tavlan.
– Läraren frågade vem som hade gjort det, och jag trodde att jag skulle få någon slags belöning om jag erkände eftersom det kunde ses som rättrådigt. Men i stället fick jag stryk, minns han.

Kring puberteten kom totalvändningen. Plötsligt ville han hellre bli osynlig än få minsta uppmärksamhet i klassrummet.
– Jag var väldigt ambitiös i skolarbetet och försökte kompensera mina tillkortakommanden som människa med att få höga betyg. Det är konstigt, man vill synas och ändå inte.

Tröst fann han i måleriet, som kom i gång på allvar under ett sommarlov. Han tyckte att han utvecklades snabbt och kände sig duktig av omgivningens beröm.
– Det fanns vår- och höstsalonger runt om i Värmland på den tiden. Jag skickade in tavlor till utställningar i Torsby och Sunne och kritiker skrev att jag var begåvad. Det gav ett existensberättigande. Jag var ambitiös och äregirig. Skrev böcker, målade tavlor och drömde om att bli berömd.

När han inte målade eller skrev läste han biografier och odlade en romantisk bild av livet som konstnär.
– Jag kunde känna igen mig när jag läste om Fröding, till exempel. Han hade haft ett svårt liv men gjorde ändå intressant konst.

Med tiden har målandet blivit både en flyktväg och en tillflyktsort för den skygga Lars Lerin, som sedan han blev nykter och drogfri för 15 år sedan kämpat med att tygla sin fobi för sociala sammanhang. Förutom att starta ett eget museum har han nu varit huvudperson i två tv-serier och till viss del gjort sitt privatliv offentligt genom dokumentärfilmer och hemma-hos-reportage.
– Det är väldigt tillfredsställande att gå emot sina rädslor. För mig har det varit en stor utmaning att sitta i direktsändning i ett morgonprogram i tv utan att få panik. Att märka att man blir mindre och minde rädd. Det kan nog många på den här kursen intyga också, säger Lars Lerin och nickar mot verkstaden där deltagarna filar på nya teckningar.

Rollen som läromästare tar han, som sagt, lätt på.
– Det finns inget recept på hur man gör bra konst. Jag ville snarare vara en handledare som är intresserad, ger uppmärksamhet och tar dem på allvar. Alla hade redan så speciell stil!

Han erkänner villigt att han inte utvecklat några ledaregenskaper i klassrummet, inte ens efter uppläxningen i tv av Kakan Hermansson från Konstfack, som försökte få honom att ”peka med hela handen”.
– Det ligger inte för mig, och jag bryr mig inte. När vi spelade in tv-serien och jag skulle stå framför klassen så kände deltagarna också hur mycket jag ansträngde mig och gjorde mig till. De ställde upp på mig då. I verkligheten var det ännu mer skratt, absurda situationer, missförstånd och stolligheter.

För Lars Lerin har serien om lärlingarna handlat mer om att synliggöra funktionsvariationer än att lära deltagarna – eller tittarna – att måla.
– Det är en stor grupp som syns väldigt lite. Bara i Karlstad finns det 15–20 dagliga verksamheter och ändå märks de knappt i samhället. Jag hoppas att programserien hjälper till att visa hur mycket de här människorna har att ge.

Han vill också slå ett slag för rätten att bejaka olikheter.
– Jag har alltid varit så rädd för att visa min egen olikhet, hur fjollig jag egentligen vill vara. Det är för sent att ändra på det nu, men jag kan inspirera andra till att våga vara fria i sina kroppar och inte be om ursäkt för sig själva.

ur Lärarförbundets Magasin