Ingår i temat
Språkstörning
Läs senare

”Jag var rädd för alla språkpoliser”

SpråkstörningÖverst på hennes önskelista som barn stod ”att inte vara språkstörd”. Hon var trött på att bli tillrättavisad och betraktad som dum. I dag är Anna Båve Schultz ”Flickan med språkstörningen” på sociala medier.

av Elisabeth Cervin
27 Mar 2018
27 Mar 2018
Utfryst i skolan. Som barn blev Anna Båve Schultz mobbad på grund av att hon hade svårigheter med språket. Foto: Kicki Nilsson

Vad innebär språkstörningen för dig?
– Den har sett olika ut i olika åldrar och sammanhang, men jag har alltid haft svårigheter med uttal och att tolka språklig information. Jag har ett sämre arbetsminne och därför minns jag inte information när det sägs för mycket på en gång. Om en lärare till exempel sa ”skriv vad ni har gjort på sommarlovet och skriv sedan vad som var kul”, då kommer jag bara ihåg det sista: att skriva det som var kul. Det tar mycket energi att förstå allt som sägs. Jag sitter på helspänn och blir jättetrött, både psykiskt och fysiskt.

Innebär uttalssvårigheter att du måste fundera på hur du formar ljud?
– Ja, jag kan behöva tänka rent tekniskt på hur jag sätter tungan för att ljudet ska bli rätt, men jag måste också fundera över vilka ord jag ska välja för att du ska förstå vad jag menar.

Går det att säga vad som är allra svårast för dig; tala, läsa, lyssna, byråkratiska texter, när folk pratar fort eller med dialekt …?
– Allt det du räknar upp är ansträngande. Men nu, som vuxen, tror jag nog att byråkratiska texter, till exempel papper från Försäkringskassan, är värst. Jag är en person som vill göra rätt för mig och då pressar jag mig ännu mer för att vara säker på att jag förstår allt.

Anna Båve Schultz

Ålder: 31 år.

Bor: I Örebro.

Jobb: Hundskötare. Föreläser om språkstörning, driver blogg och sociala medier under namnet Flickan med språkstörningen.

Kommer du ihåg vad som gjorde dig mest frustrerad som barn?
– Att inte veta hur jag skulle lägga ihop en mening för att den skulle bli godkänd. Jag var rädd för alla språkpoliser som sa: ”Så där säger man inte.” Det ledde till att jag blev tyst.

När upptäcktes din funktionsnedsättning?
– När jag var fyra, fem. Jag hade svårt att uttrycka mig och andra hade svårt att förstå vad jag sa. Det blev några utbrott … Språkstörning är ärftligt och eftersom det finns i vår släkt förstod mina föräldrar att de borde kolla just språkstörning.

Kommer du ihåg hur du reagerade på diagnosen?
– Jag tyckte inte att det var så konstigt. Jag har svårt att prata, andra har svårt att gå eller cykla, tänkte jag. Men ju äldre jag blev, desto fler var det som påminde mig om att jag pratade fel, tyckte att jag var konstig, störd, dum … Man blir lite dumförklarad när man inte kan uttrycka sig. Jag var mobbad och utfryst i skolan. På min ”sanna önskelista”, alltså den som handlade om sådant som var riktigt viktigt, skrev jag överst: ”Att inte vara språkstörd.”

Bemöts du än i dag, som vuxen, som att du vore dum?
– Ja, som exempel kan jag nämna när jag sökte sommarjobb som städare. Jag hade bestämt mig för att berätta på intervjun vad språkstörning innebär. ”Det finns inget som heter språkstörning”, sa hon som intervjuade. Jag blev så chockad! Där skulle jag sitta och försöka övertyga henne om att min diagnos finns. Jag tror att den här typen av bemötande framför allt handlar om okunskap. Och kanske är själva ordet språkstörning lite orättvist. Man är ju inte störd.

På sociala medier kallar du dig Flickan med språkstörningen, varför?
– Jag vill sätta språkstörning på kartan, jag vill att själva ordet ska bli känt, även om det där med störd blir fel ibland. Jag vill se ordet på stan, i tidningar, i böcker, höra det på radio.

Går vissa av dina svårigheter att öva upp?
– Ja, jag har tränat jättemycket på hur man gör ord. Alltså den här intervjun, den hade jag aldrig gjort när jag var yngre! Eller hålla föreläsningar, som jag ju gör i dag. Men man måste vilja öva, och då handlar det så mycket om att ha en lärare som kan peppa en och som kan lära ut. Många lärare har utlärningssvårigheter. Lärarna måste se till att det blir kul för eleven att lära sig, kanske ta till ett hjälpmedel; en app, visa en bild, teckna något.

Möter okunskap. När Anna Båve Schultz sökte sommarjobb som städare fick hon höra att hennes diagnos inte existerade. Nu arbetar hon på ett hunddagis. Foto: Kicki Nilsson

Hur var din skolgång?
– Mina bästa minnen är från språkförskolan och folkhögskolan efter gymnasiet. Jag kan le när jag tänker på dem! I språkförskolan var vi en liten grupp med många lärare. De använde mycket bildstöd och tecken som stöd. Vi var vänner med lärarna. Jag kände att jag fick vara den jag är. Men grundskolan och gymnasiet var jobbigt och tufft.

Minns du något i grundskolan som hjälpte dig?
– Ja, min assistent var bra. Hon kände mig väl och hon förstod att om jag hade en trygg punkt hos henne, då blev det bättre i skolan. Hon tänkte hela tiden på vad som skulle passa mig, och gjorde sådant material som jag behövde. Detta var ju på 1990-talet, så det fanns inte mycket hjälpmedel. Jag fick ofta använda sådant som egentligen vände sig till elever med andra svårigheter. Och ja, det fanns även några lärare som hittade en bra nivå för mig. De förstod att jag utvecklades genom att de satte målet lagom högt, inte för högt.
– Mitt lågstadium jobbade med montessorimetoden, och det passade mig. Eftersom alla jobbade med olika saker samtidigt, blev det inte så mycket jämförande mellan eleverna.

Vad hade kunnat göras annorlunda för dig i skolan?
– Om jag får leka med tanken, hade jag velat ha de hjälpmedel som finns i dag genom exempelvis datorer och bilder. Det visuella hjälper mig att lära. Jag hade också önskat mig ett mer specialpedagogiskt sammanhang, någon som är bra på att lära ut, helt enkelt. Men mest av allt önskar jag att lärarna hade pratat om att det är okej att vara olika. Jag tyckte att det var jättejobbigt att gå ifrån klassen och till exempel göra and­ra prov. Men om lärarna hade sagt ”skolan är till för att lära, det är mänskligt att vara olika”, hade det känts annorlunda. Då hade jag kanske inte tappat självförtroendet.

Tror du att det är bäst för elever med språkstörning att gå i vanlig klass eller i specialskola?
– Jag är lite rädd för den typen av frågor, för jag har ingen kunskap om specialskolor. Men jag träffar många föräldrar som tycker att specialskolorna är bra. Samtidigt, när man tänker på framtiden: det finns inte något specialsamhälle. Alla förväntas kunna det alla ska kunna. Till exempel fick min mamma en utskällning när hon ringde vårdcentralen åt mig när jag var myndig. Telefonsamtal är svårt för mig, ändå måste jag ringa själv.

Det finns inget specialsamhälle. Måste du alltså utsätta dig för det som är svårt, lära den hårda vägen?
– Det låter ju hopplöst, eller för jävligt om jag ska vara ärlig. Men samhället är ju lite för jävligt. Vi har ett smalt sätt att se på varand­ra och på vad som är okej. Jag återkommer hela tiden till detta: vi måste prata om att det är bra att vara olika.

Alla artiklar i temat Språkstörning (5)

ur Lärarförbundets Magasin