Läs senare

Justus är en i laget

En skola som inkluderar alla elever och där alla är vinnare. Ett förhållningssätt som formar framtidens empatiska vuxna. Följ med till Årstaskolan i Uppsala.

28 mar 2010

Det är fint att ha vänner. Vänner som bryr sig och som finns där när man behöver dem. Justus och Andreas är sådana vänner. Adam, Filip, Justus och Jonathan är också vänner.
  – Vi bor nära varandra och ibland leker vi ute. Då busar vi i snön, brottas och snömular varandra, skrattar Adam Carlsson och Justus Jonsson skrattar med.
  – När vi spelar brännboll så får jag slå istället för Justus, säger Jonathan Jafar Yazdi och visar rörelsekraften i slaget genom luften. Svisch!
  – Ibland brukar jag åka med på elrullen. Då står jag därbak, berättar Filip Marttala.
    I klass 5A i Årstaskolan får alla vara med. Läraren Cecilia Nygren och assistenten Margareta Lundgren Petterson arbetar medvetet med ett pedagogiskt förhållningssätt som synliggör alla människors lika värde, om rätten att få finnas, göra sin röst hörd och vara delaktig i allt som sker i skolan.
    Det är därför ingen slump att klassrummets största vägg pryds av 20-talet fotografier av små spädbarn med textrader om vart och ett av barnen. Hela collaget inramas av stora guld- och rödfärgade stjärnor i blankt glanspapper. Det är alla elever och vuxna i 5A som småbarn. Till bilderna har de själva formulerat sina tankar på engelska. Så här har Justus Jonsson skrivit till bilden där han ligger i dopklänning:

I was happy.
I played with my sister.
My favourite toy was Brio.
I cried when my grandfather coughed.
My favourite place was the forest.
I liked to be outdoors.
My favourite food was breastmilk.
I looked like my cousin Simon.

Barnen känner den tillit och trygghet i gruppen som gör att de också utstrålar och förmedlar en inlevelseförmåga. Deras självbild vilar på en stadig grund som gör dem förmögna att ta andras perspektiv.
  – De är otroliga på att hitta lösningar när det uppstår praktiska problem, säger Cecilia Nygren och tar exemplet när Justus ville vara brännare under brännbollsmatchen.
  – Klasskamraterna löste det på ett kreativt sätt där spelet fungerar med honom som brännare. Ofta har barnen betydligt mer kreativa och vidsynta lösningar än vi vuxna, bara vi vågar lyssna.

När klassen ska på besök eller kultur­arrange­­mang ute i samhället ser ofta kamraterna till att behoven av speciallösningar planeras i förväg.
  – Om jag säger att vi ska åka på ett studie­besök i nästa vecka, så räcker oftast någon upp handen och frågar om det finns en hiss där som kan ta elrullstolen, berättar Cecilia.
    Hon menar att det är en tillgång för alla att Justus finns i klassen. Att alla är vinnare. Justus kan gå i en skola nära hemmet och kan umgås med skolkamraterna på fritiden. Han känner trygghet i skolan och i närmiljön där många känner honom. För de andra eleverna innebär det att de tidigt lär sig förstå att människor är olika och har olika förutsättningar.
  – De här barnen blir också empatiska som vuxna så småningom, förklarar Cecilia.
    När barnen får komma till tals så menar de att var och en ska få bestämma var han eller hon vill gå i skolan. Mobbning är till exempel en anledning till att en av eleverna lämnat sin gamla skola och valt Årstaskolan istället.
  – Det är bra att bo nära sin skola, för då kan man vara med sina kompisar på eftermiddagen, säger Filip Marttala.
  – Min pappa bor i Gottsunda, men jag bor mest med min mamma och då väljer jag att gå här i Årstaskolan. Då får jag träffa pappa på helgerna. Fast jag kan välja att gå i Gottsundaskolan om jag vill, funderar Jonathan.

För Niki Proumetarhi är det viktigt att be­handla alla människor lika. För att någon sitter i rullstol så ska han eller hon inte behandlas annorlunda än andra, anser hon.
  – Jag tycker inte att man ska tycka synd om honom, säger Niki.
  – För mig är det viktigt att man behandlar andra som man vill bli behandlad själv, säger Matilda Meissner.
  – Jag tycker det är jättebra här och jag vill inte byta skola, förklarar Justus.
För Cecilia och Margareta är det viktigt att ha kollegornas och skolledningens stöd. Det krävs extra mycket samarbete för att allt praktiskt ska fungera och de upplever de övrigas ­engagemang som positivt.
  – Det är inte alltid som vi lärare i klassen behöver ta upp diskussionen om anpassning inför en speciell aktivitet. Och det känns väldigt skönt att kunna dela ansvaret med många för att ingenting ska falla bort i planeringen.
    Vilka regler som gäller för läsning vid nationella prov och förstoring av textstorlek är några exempel på frågor som inte bara berör Justus utan också flera andra elever i skolan.
    Här samarbetar skolan också med Special­pedagogiska Skolmyndigheten och habili­teringen kring olika frågor och lösningar.
– Det som är bra för Justus är också bra för de andra barnen, konstaterar Cecilia Nygren.

ur Lärarförbundets Magasin