Läs senare

Kapplöpning med tiden

Konsten att prioritera är ett av nutidsmänniskans största dilemman, skriver Eva Augustsson

31 jan 2016

Foto: Bibbie FrimanJag börjar veckan med att testa en elev på en skola. Han vill hela tiden vända sig om och kolla på klockan på väggen bakom oss.

– Klockan tio ska jag träffa Sofie, förstår du, berättar han. Det gör jag varje måndag.

Det märks att han ser fram emot och väntar på det mötet. Han är redan där i sina tankar.

Jag hummar och försöker föra tillbaka till uppgifterna som vi håller på med. Klockan tio ska jag vara på en annan skola och träffa en rektor och en lärare.

Jag blir försenad och på väg till nästa uppdrag sneglar jag på bilklockan. Det är den bilen med en ”glädje-klocka” som går lite efter. Tiden tänjs försåtligt till min fördel. Jag tror att jag kommer att hinna i tid.

När jag stretar uppför trapporna ser jag att de andra redan gått in i samtalsrummet. Jag ber om ursäkt och sätter mig på plats.

På väggen bakom rektorn hänger en stor klocka. Den visar på halv sex. Går den före eller efter? funderar jag medan jag lyssnar. Jag kan inte låta bli att låta tankarna vandra iväg på ett parallellspår:

– Undrar om de är före eller efter sin tid på den här skolan?

På väg tillbaka till min egen arbetsplats passerar jag Storskolan. Den äldsta skolbyggnaden har ett stort urverk ovanför den pampiga skolporten. Visarna har stått still i många år. Jag konstaterar att så fortfarande är fallet. Nu när jag ändå är inne på tids-symboliken småler jag och tänker:

– Undrar om tiden står still på den skolan?

Annars pågår det dagligen i skolans värld en kapplöpning med tiden. Den vill nämligen aldrig räcka till.

– Vi har inte tid, vi har inte hunnit …

Stressen får lätt fäste i kropp och sinne.

Vi lever i våra planeringar och beräknar vad vi ska trycka in i våra agendor och scheman. För en tidsoptimist blir det ofta kollisioner mellan att vilja, kunna och orka hinna med eller inte hinna med.

– Konsten att prioritera är ett av nutidsmänniskans största dilemman, skrev en vän till mig då jag lämnade återbud till ett möte som var dubbelbokat.

Det är med tiden som med mycket annat – det beror på hur man ser på den.

Vem avgör vad som ligger i begreppet ”i tiden” eller om man är med sin tid?

Att leva i tiden och vara närvarande i nuet, ta vara på alla de möten som omger oss – det är en av pedagogens största yrkeskonster.

Att ta sig tid att summera bakåt för att kunna ta ut riktningen framåt är en gammal god pedagogisk princip. Benämningarna på detta har skiftat över tid – innebörden är densamma.

Hur vi investerar och förvaltar vår tid och vad som på sikt är viktigt att ägna sin tid åt. Det kommer tiden att utvisa.

 

För övrigt tycker jag …

… att skolan ska vara en plats där vi kan få mötas – inte mätas.

Eva Augustsson

Gör: Specialpedagog och kommunal läs- och skrivutvecklare som just nu deltar i Läslyftet.
Arbetsplats: Specialpedagogiskt centrum, Falköping.
Okänd talang: Fyndjägare och historieberättare som inte drar sig för att göra en bra Västgötahistoria bättre.

ur Lärarförbundets Magasin