Läs senare

Lång väg innan alla elever är välkommna

Följ de lagar som redan gäller och Barnkonventionen som Sverige lovat att följa sedan 20 år tillbaka! Då har vi redan en skola som är tillgänglig för alla elever. Den uppmaningen kommer från forskaren Karin Paulsson.

28 mar 2010

När den Nationella handlingsplanen för handi­kappolitiken antogs för tio år sedan planerades att den skulle vara genomförd år 2010. Men fortfarande är det långt kvar innan skolan blir tillgänglig för alla och ännu är det vanligt att elever med rörelsehinder inte får välja skola.
    Karin Paulsson, psykolog som forskat kring handikappfrågor sedan slutet av 1960-talet berättar att färre elever börjar i vanlig klass idag än på 1970-talet; 73 procent jämfört med 81 procent. Andelen storstadsbarn som går i specialklass eller särskild undervisningsgrupp är större nu än för 30 år sedan, trots att Sverige under tre – fyra decennier haft en ambition att skapa en inkluderande skola – en skola för alla barn. I lagstiftning och FN:s konventioner betonas att alla har lika värde och ska behandlas likvärdigt. Men det tror inte ens lärarna på. Mindre än var tredje tillfrågad lärare svarar att vi har en skola för alla. De övriga är tveksamma eller svarar ”nej”.
  – Jag trodde att det var fel i statistiken. Jag var övertygad om att vi sett fel. Det gick ju inte ihop med min bild av vad som har hänt i skolan under trettio år. Jag var säker på att det skulle hänt mera och att vi kommit längre, säger Karin Paulsson, fil.dr och projektledare för en undersökning och rapport om skolsituationen för elever med rörelsehinder med namnet ­Särskild, särskiljd eller avskiljd?.
    Karin Paulsson kan jämföra resultaten eftersom hon genomförde samma typer av studier på 1970-talet.
  – Att det var så många barn och föräldrar som var så missnöjda med sina barns skol­place­ringar hade jag ingen aning om. Det var chockartat.
    Den bild som tornar upp i rapporten är den av en skola som fortfarande är segregerad. För barn med rörelsehinder innebär det att i år 9 går fyra av tio i någon form av specialklass eller i särskolan. Ju äldre barnen blir desto vanligare blir specialklasserna. Statistiken visar att barn med funktionshinder byter skola betydligt
oftare än andra barn. Det ställer stora krav på att kunna komma in och fungera i nya miljöer och rutiner. För barnen betyder placeringen också ofta långa resvägar till och från skolan. Bara knappt hälften av eleverna går i den skola som ligger närmast hemmet.
    Att gå i en skola långt från hemmet gör att fritiden ser annorlunda ut än för de barn som går i en skola nära hemmet. 70 procent av ele­verna i en vanlig klass umgås med kamraterna på fritiden, oftast samma kamrater som i skolan.
    Motsvarande andel i specialklasser och särskola är 25–34 procent.
  – I en annan undersökning där man frågat barnen så berättar de att goda kamrater är det allra viktigaste för dem, viktigare än själva skolan. Därför behöver vi diskutera mer kring de sociala aspekter som det medför att gå i en skola
långt hemifrån, säger Karin Paulsson.
    En anledning till den segregation som finns i skolan är fördelningen av resurser. Enligt Skol­lagen ska alla elever få stöd i undervisningen om de behöver det och hänsyn ska tas till elever i behov av särskilt stöd. Men resultatet i  undersökningen visar att verkligheten ser annorlunda ut. Drygt hälften av lärarna tycker inte att de har tillräckligt med tid för att stödja elever i under­visningen. Nära en tredjedel av eleverna tycker inte att de får den hjälp de behöver för att hänga med på lektionerna och många elever flyttar, ofta mot sin vilja, från vanlig klass till någon form av specialklass. Anledningen till flytten är att pedagogiska stödresurser är betydligt mer omfattande i grundsärskoleklass, RH-klass och särskild undervisningsgrupp.
  – Men resurserna skulle ju kunna användas till att dela en vanlig klass också. Det är många elever som skulle ha stor glädje av att gå i en mindre grupp, säger Karin.

Eftersom särskolan får mer resurser så har det under många år skrivits in fler och fler elever där. Ett konkret sätt att komma till rätta med snedfördelningen som skulle öka möj­lig­heterna för många elever att kunna gå kvar i sina hemskolor vore, enligt Karin Paulsson, att återinföra de öronmärkta statliga medel som fanns fram till 1991. Där kunde den enskilda skolan ansöka om pengar för elever i stort behov av extra kostnadskrävande insatser på grund av sina funktionsnedsättningar, till exempel dyra hjälpmedel.
  – Då skulle vi öka inkluderingen samtidigt som vi också skulle tillgodose barnens rättig­heter enligt barnkonventionen i högre grad. Nu kan anpassningen bli alltför betungande för den lilla skolan eller den lilla kommunen att bära.
    Karin betonar dock att det finns barn med så svåra och komplexa funktionsnedsättningar att det inte är realistiskt att placera dem i en normalstor vanlig klass i grundskolan.
– Jag tror inte på inkludering till hundra procent. Vissa barn behöver och mår bra av att vara i små grupper under en period eller en längre tid.

Enligt Boverkets normer är skolan inte en offentlig byggnad. Men i både Skollagen, Skol­förordningen och Arbetsmiljölagen anges att skolor ska vara tillgängliga. Skolan är en arbetsplats där elever, lärare och annan personal med rörelsehinder ska ha tillgång till en lämpligt anpassad miljö. Ändå visar Skolverkets rapport från hösten 2008 att mer än hälften av grundskolorna har brister i tillgängligheten. Nästan hälften av skolorna svarade att de be­höver göra omfattande förändringar för att bli tillgängliga för elever med rullstol.
    Huvudregeln i gällande Skollag säger att elever i grund- och grundsärskolan har rätt att gå i önskad skola inom kommunen. Men det finns dock vissa förbehåll. Friskolor har rätt att vägra ta emot en elev om detta innebär att ­”betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter uppstår för skolan”. Även kommu­nala skolor kan neka att ta emot en särskilt kostsam elev i en viss skola.
    I förslaget till ny Skollag skriver regeringen: Rättssäkerheten för elever och vårdnadshavare stärks genom att betydligt fler beslut än idag kan överklagas. Som exempel kan nämnas beslut om att neka en elev i kommunal skola viss skolplacering med hänsyn till att detta skulle medföra betydande ekonomiska eller organisatoriska svårigheter för kommunen.
    Som förslaget ligger idag undantar utbildningsminister Jan Björklund och regeringen således friskolorna som även i framtiden kan vägra att ta emot en elev med exempelvis ­rörelsehinder.
    Karin Paulsson menar att det kan finnas andra relativt enkla åtgärder för att förbättra situationen för elever med funktionshinder i skolan.
  – Det handlar om att återinföra den arbetsroll som de tidigare konsulenterna vid länsskolnämnderna och senare SIH hade. Det är en jätteviktig fråga! Konsulenterna var tidigare barnens ”ombudsmän”, men rollen ändrades i slutet av 1990-talet till att bli rådgivare till skolan. Men många gånger vet inte skolan om att de finns, eller så vill skolan klara det här själva.

Den nya ordningen innebar också att dessa elever idag är osynliga! Det finns inga centrala uppgifter om hur många barn med rörelsehinder som går i landets skolor. Inga uppgifter om var de bor, i vilka typer av grupper de går eller ens i vilka skolor. Denna typ av registrering slopades i slutet av 1990-talet.
  – När RH-konsulenterna fortfarande fanns hade de en bra bild av vilka barn med rörelse­hinder som var placerade i de olika skolorna. Men också vilka barn som var på väg från förskolan in i skolan. Detta gjorde det möjligt att planera skolstarten för dessa barn i åratal i förväg och förbereda skolan. Men i den allmänna inkluderingens namn tog man bort dessa tjän­ster, med motiveringen att det inte ska ske någon särbehandling. Därför vet ingen skolinstans idag var barnen går i skolan. De enda som har den kunskapen är habiliteringens personal.

I slutet av 1960-talet och under hela 1970-talet genomsyrades det svenska samhället av inkluderingstanken. Enligt Karin Paulsson var de så kallade ”Neurosedynbarnen” spjutspetsar och föregångare som banade väg genom sin kamp.
  – Vi låg bra till i ett internationellt perspektiv och reste runt i olika delar av världen och berättade hur vi arbetade i Sverige. Sedan dess har vi kommit på efterkälken jämfört med ­flera länder som nu har en stark lagstiftning med hårda sanktioner mot den som bryter mot lagen. Generellt ligger vi inte i framkanten, och lagstiftningen på området är allt för lätt att kringå.
    Nu är Karin pensionär och kan se tillbaka på ett långt liv som forskare och doktor vid Stockholms universitet, Karolinska institutet och RBU. När jag ber henne att blicka framåt och ge råd inför framtiden så blir svaret ändå lite oväntat. Det blir en uppmaning till alla poli­tiker, skolor, myndigheter och instanser som arbetar med handikappfrågor.
  – Följ de lagar och konventioner som ska gälla i Sverige! Det står i Skollagen, Barnkonventionen, den nya FN-konventionen om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar, Salamanca-deklarationen och skolförordningen att alla barn har rätt till det stöd som de behöver. Jag skulle vilja att vi från och med nu börjar arbeta utifrån detta. Då skulle bilden se helt annorlunda ut. Så enkelt är det faktiskt!

Fakta

Rapporten Särskild, särskiljd eller ­avskiljd? – om skolsituationen för elever med rörelse­hinder, av Karin Paulsson och Lina Stenberg är ett samarbets­projekt mellan Unga RBU-are, Barnombudsmannen, Rädda Barnen och ­Stockholms ­universitet.

För några veckor sedan kom också en överskådlig handbok om alla lagar och konventioner som gäller i skolor. Boken heter Visst har jag rätt att … – en handbok om rättigheter i skolan för elever med funktionsnedsättning. Författare är Karin Paulsson, Britt Magnusson, Lina Stenberg och Karim Ghomri. Läs mer om dessa och andra böcker i ämnet på www.ungarbu-are.se
    RBU är förkortningen av Riksförbundet ­rörelsehindrade barn och ungdomar.

ur Lärarförbundets Magasin