Läs senare

”Lärarna mår dåligt för elevernas skull”

FORSKNINGLärare upplever att det varken finns tid, resurser eller möjligheter till inkludering av elever med beteendeproblem. Därför tror de inte heller att det fungerar i praktiken, visar en doktorsavhandling av Ulrika Gidlund.

29 maj 2018

Din avhandling handlar om lärares uppfattning av inkludering av elever med beteendeproblem. Vad säger lärarna?
– De känner sig väldigt frustrerade och otillräckliga. Det här är ett problem som de känner sig lämnade ensamma att reda ut. Men de klarar inte av det. De vänder ut och in på sig själva men lyckas ändå inte. De mår dåligt för alla elevers skull. Både för dem med beteendeproblematik och för alla andra elever.

Ulrika Gidlund

Namn: Ulrika Gidlund.
Yrke: Fil doktor i pedagogik vid Mittuniversitet. Är i grunden gymnasielärare i svenska och engelska, och har främst undervisat på yrkesprogram.
Aktuell: Med avhandlingen Discourses of Including Students with Emotional and Behavioural Difficulties (EBD) in Swedish Mainstream Schools.

Vad beror det på att lärarna misslyckas med att inkludera alla elever i de ordinarie klasserna?
– De uppger att klasserna är alldeles för stora, att det är för få pedagoger i klassrummen för att hjälpa barnen, och att skolan och klassrummen inte är anpassade. De tycker också att läro- och kursplaner är för rigida, att de inte har fått den didaktiska fortbildning de skulle behöva och att de har för lite tid till diskussion och samarbete med kollegor och elevhälsoteam.

Det är en mörk bild som lärarna ger.
– Ja, det är det. De bygger sin uppfattning på erfarenheter, och eftersom de flesta har en erfarenhet av misslyckanden blir det en mörk bild. De tror att nackdelarna överväger fördelarna. Samtidigt pratar de väl om barnen. Det som är jobbigt är att de inte får förutsättningar för att lyckas. Det är då det blir tufft.

Hur genomförde du undersökningen?
– Jag har intervjuat ett 40-tal lärare i fokusgrupper. Jag har också gått igenom internationell forskning och kan se att det finns en röd tråd. Det är svårt med inkludering och det är samma saker som är hinder.

De lärare som du har intervjuat undervisar på mellanstadiet. Varför valde du just den lärarkategorin?
– Det händer mycket i de åren. Upp till årkurs 3 är det lättare att acceptera barns olikheter. Men från och med årskurs 4 finns det en idé om att de är ungdomar och då måste lära sig att bete sig korrekt. Samtidigt stramas kunskapskraven åt.

Varför vill du undersöka just lärares uppfattning om inkludering av elever med beteendeproblem?
– Det är en het potatis. Det är många elever, föräldrar, lärare, skolledare och politiker som argumenterar antingen starkt för eller emot inkludering. Antingen är man för alla barns och elevers rätt att få vara delaktiga, eller så argumenterar man för alla barns rätt att känna sig trygga och inte bli störda på lektionen.

Vad tycker du själv efter att ha lyssnat på lärares egna erfarenheter och åsikter?
– Jag inser att det finns svårigheter och dilemman. Men jag tror att alla barn tjänar på att förstå, uppskatta och hylla olikheter. Vi är inte likadana. Men vi är alla bra, och vi behövs alla i ett demokratiskt samhälle.

Hur ska vi lyckas med inkludering?
– Det behövs mindre klasser, fler lärare, fler special- och socialpedagoger, och mer tid för planering, efterarbete och samarbete. Sedan behöver läro- och kursplaner anpassas efter elevernas förutsättningar. Alla barn måste kunna jobba i samma klassrum, men utifrån sina egna förutsättningar och på olika nivåer.

ur Lärarförbundets Magasin