Ingår i temat
Föräldrar
Läs senare

Laszlo kämpar för sin sons skolgång

FÖRÄLDRARDet är provocerande när lärare säger ”Vi kan det här”, tycker Laszlo Hegedüs, förälder till en son med två neuropsykiatriska diagnoser: – Jag har kämpat och försökt leda min son i 14 år och kan fortfarande inte det här.

Laszlo Hegedüs. Foto: Ylva Sundgren

Laszlo Hegedüs berättelse innehåller mycket som känns igen. Hans erfarenhet av att vara förälder till ett barn som hamnar snett i skolan, liknar många andras. Den handlar om den lille killen som gillar fysiska lekar, inte kan sitta still och som inte intresserar sig för vare sig bokstäver eller siffror. Om förstabarnsföräldrarna som till att börja med nästan inte vet något om skyldigheter och rättigheter i skolan, några decennier efter sin egen skolgång. Som sakta men säkert börjar förstå att deras barn inte funkar riktigt som andra.

Det är också en berättelse om en pojke som börjar skuldbelägga sig själv och säger att han vill ta livet av sig. Om ökade krav i mellanstadiet och ouppfyllda mål. Och om hela den byråkratiska svängen: ofullständiga åtgärdsprogram, överklaganden, förelägganden från Skolinspektionen och anmälningar till Barn- och elevombudet, polis och socialtjänst … Och om en pappa som börjar läsa skollagen och bestämmer sig för att skriva boken Skol­juridik ur ett föräldraperspektiv, för att hjälpa andra i samma situation.
– Skollagen är tydlig, där står vad som gäller. Det är ett jättebra dokument, säger Laszlo Hegedüs.

Egentligen anser han inte att föräldrar har skyldighet att läsa juridiska texter om skolan, men han drar en parallell till hur vi som vuxna förhåller oss till vårt eget jobb:
– Vi ska ha koll på vad de styrande dokumenten för verksamheten säger, vi ska veta något om mål och visioner för den organisation vi jobbar i. Därför är det rimligt att också veta något om vad som gäller i skolan, där ditt barn vistas varje dag.

Lagens skrivningar om samarbetet med föräldrar är också bra och tillräckliga, anser han. Där står exempelvis att skolan ska ”i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling” och att ”elevens vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta när ett åtgärdsprogram utarbetas”.

Laszlo Hegedüs son Simon fick diagnoserna adhd och Aspergers syndrom i årskurs två. Redan under det första skolåret hade han halkat efter i inlärningen och föräldrarna kände att ansvaret alltmer lades över på dem. Inför helgerna fick sonen med sig uppgifter hem, utan några förklaringar om hur de skulle lösas.

Även om beskedet om diagnoserna var smärtsamt för föräldrarna, gav de en förklaring till sonens svårigheter. De ordnade ett möte där skolpsykologen berättade vad Simons funktionsnedsättningar innebär, men Laszlo Hegedüs upplevde inte att skolan ändrade sitt förhållningssätt.

Laszlo Hegedüs säger att han till en början underordnade sig skolans åtgärder, som bland annat handlade om att sonen skulle sitta långt fram i klassrummet och att han skulle få enskilda instruktioner. Men det faktum att Simon bemöttes med attityden att han skulle ”skärpa sig” och att han inte lärde sig att exempelvis läsa, ledde till att föräldrarna började tvivla på om åtgärderna räckte.
– Vi fick bilden av att de inte riktigt tog situationen på allvar. De sa ”vi kan redan det här” och började generalisera. Men bara för att en elev har en diagnos som lärarna mött tidigare, betyder inte det att de vet hur de ska bemöta just denna elev.

Simon började må allt sämre och ville inte gå till skolan. Kvällarna hemma var svåra, med en ständig osäkerhet om hur det skulle gå nästa dag.
– Han hade panikångest. Tänk dig själv att varje dag behöva ge dig in i en situation som du inte behärskar. Trots detta gick han till skolan. Behovet av att träffa sina kompisar var större än att få sina egna behov tillgodosedda. Det är ju en fantastisk egenskap, egentligen.

På våren i fyran skriver Simon en text med början: ”Jag rymde från skolan och tog självmord.” Läraren sätter en stjärna under texten och svarar: ”Jättefina meningar.”
– Man ser bara det man vill se, konstaterar pappan.

Någon gång under lågstadiet går Laszlo Hegedüs och hans fru från att vara bekymrade men följsamma föräldrar till att bli mer ifrågasättande och kritiska. När de gör anmälningar till Skolinspektionen och överklagar åtgärdsprogram till Skolväsendets överklagandenämnd blir samarbetet med skolan ännu mer ansträngt.

Laszlo Hegedüs hade aldrig kunnat föreställa sig hur mycket han skulle behöva ägna sig åt sin sons skolgång. Mängder med möten, samtal, ångestfyllda kvällar – och slutligen juridiska turer. Foto: Ylva Sundgren

Skolinspektionen konstaterar att Simons rätt till särskilt stöd inte tillgodoses och ålägger skolan att skyndsamt utreda behovet och ge det stöd han behöver. Överklagandenämnden upphäver åtgärdsprogrammen två gånger. Behovsbeskrivning saknas, åtgärderna är inte konkreta och de flesta av dem är dessutom att betrakta som extra anpassningar, inte särskilt stöd. Nämnden skriver också att skolan lägger för stort ansvar på eleven och att vissa åtgärder är formulerade som ”erbjudanden”. Laszlo Hegedüs exemplifierar med insatser som att ge Simon tillgång till ett tyst rum och en dator.
– Men hur skulle han använda det tysta rummet? När skulle han gå dit? I det särskilda stödet måste ju ingå att någon hjälper barnet, och även den enskilda läraren, med hur åtgärderna ska användas.

Sonen utsattes även för kränkande behandling, enligt Laszlo Hegedüs, som också gjorde en anmälan till Barn- och elevombudet, BEO. Där står bland annat om läraren som säger till Simon att ”ett konstigare barn än dig har jag aldrig träffat”. Vidare beskrivs en händelse med fysiskt ingripande mot Simon, efter ett slagsmål. Incidenten leder till att såväl skola som vårdnadshavare gör anmälningar till socialtjänst respektive polis.

I sitt beslut skriver BEO att det inte är bevisat att eleven har utsatts för kränkande behandling, men också att huvudmannen inte har utrett uppgifterna tillräckligt. BEO avstår från att ingripa med hänvisning till att eleven har bytt skola.

Varför blir det så här? Laszlo Hegedüs har några generella förklaringar. Den viktigaste är bristande ledarskap, anser han. En lärares uppgift är att föra en grupp människor framåt, och i en grupp finns alltid mer eller mindre ”krångliga” personer, säger han och frågar retoriskt om jag någon gång har jobbat i en grupp där alla har fungerat smärtfritt ihop.
– Vi har styrkor och vi har svagheter, och någon har i uppgift att leda gänget. Framgångsrika lärare och rektorer lägger tid på ledarskapsfrågorna. Hur kan jag utveckla mig själv? Vad behöver jag för att klara mitt uppdrag? Omger jag mig med rätt personer så att jag blir uppbackad? Får jag stöd av min chef?

Skolans personal måste också axla ledarskapet i förhållande till vårdnadshavare. Laszlo Hegedüs påpekar att skolan alltid har ett övertag gentemot dem.
– Jag är inte i skolan och vet inte vad som har hänt under dagen. Dessutom är jag ju orolig för mitt barn, eftersom jag vet att han behöver mer stöd för att klara sin utbildning, men inte får det. Som förälder är jag i händerna på andra. Då måste skolans företrädare, ur ett ledarskapsperspektiv, vara de kloka.

En annan förklaring är brist på kunskap om de pedagogiska konsekvenserna av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, för att uttrycka det formellt. Eller med enklare ord: man fattar inte hur det är att vara Simon en helt vanlig dag, i ett helt vanligt klassrum. Okunskapen avslöjas i uttalanden som ”vi kan det här”.

Skolpersonal behöver också bli bättre på att bygga relationer, i första hand med eleven men även med föräldrarna, tycker Laszlo Hegedüs. Föräldrarna sitter inne med värdefulla kunskaper om barnet, som kan användas i skolan.
– Hur gör de lärare som lyckas? De underskattar inte vikten av att lära känna barnet för att se när och hur det lär sig. Som vuxen har jag ett val: Antingen väljer jag att inte se behoven och fortsätter att göra på mitt sätt, eller så försöker jag förstå behoven och är beredd att göra det som krävs.

Som förälder är jag i händerna på andra. Då måste skolans företrädare, ur ett ledarskapsperspektiv, vara de kloka.

Han lyfter ett positivt exempel från Simons skoltid. Läraren satte upp konkreta mål för honom, exempelvis träna på att räcka upp handen. När målet hade uppnåtts fanns en belöning: Simon fick spela pingis en stund på lektionstid.
– Läraren vågade frångå normen, som ju säger att elever inte får spela pingis på lektionerna. Men på detta vis skapade han en bra kontakt med Simon. Ur den växte en relation med tillit och respekt fram. Väl där kunde läraren börja påverka Simon i skolarbetet.

Det blev aldrig bra för Simon i den kommunala grundskolan. Han fick plats i en fristående skola i årskurs 6. När den nya skolan screenade hans kunskaper, visade de sig motsvara årskurs två och tre.

Jag träffar Laszlo Hegedüs några dagar efter det att Simon har gått ut sjuan. Han har godkänt betyg i två ämnen. Sammantaget funkar det bättre.
– Den nya skolan har en tydligare struktur och ledarskapet är mer ödmjukt. Lärarna säger inte att de ”kan” barn med npf. De är öppna med att det är svårt och de vill samarbeta med föräldrarna. Allt detta gör att Simon känner sig trygg. Han mår bättre, och det är skönt. Samtidigt känns det dystert inför nian. Hur ska han lyckas få ihop godkända betyg?

Laszlo Hegedüs utstrålar lugn och saklighet, formellt klädd i modern kavaj och med jobbets passerkort hängandes runt halsen. Han talar om de år som varit genom att noggrant hänvisa till konkreta händelser och myndighetsbeslut. Men under den samlade och handlingskraftiga ytan finns ett mått av uppgivenhet.
– Jag har försökt att använda de kontrollmekanismer som finns, jag har gjort som skollagen säger och försökt vara professionell. Men ändå gick det åt skogen. Något måste vara fel.
Fotnot: Simon heter egentligen något annat.

Alla artiklar i temat Föräldrar (7)

ur Lärarförbundets Magasin