Läs senare

Linda Liukas

Porträttet”Mina böcker om Ruby är inte böcker om hur man lär sig att koda, de är ­böcker om hur man ska förstå ­världen – och om hur ­världen drivs av datorer och kod. Vi måste ha olika metaforer och modeller för vad en dator är och vad den kan göra, så nära verkligheten som möjligt.”

01 dec 2019
Linda Liukas
Foto: Anni Reenpää/TT nyhetsbyrån

Liten knut på huvudet och färgglad klänning, och förstås den mjuka finska melodin när hon pratar – det är lätt att gissa att Linda Liukas ofta får höra jämförelsen med Lilla My. Själv tänker hon sig mer som storasyster Mymlan, eftersom hon inte alls är lika arg eller full av kaos och upptåg som My. Vi kommer överens om att hon nog är någon av småmymlorna som springer omkring och är nyfikna och glada, och inte lika bekymrade som Mymlan.

Hon är i Stockholm för att prata med lärare och pedagoger om teknik och internet. Hennes tredje bok, Hej Ruby – Expedition internet, har precis kommit på svenska. De tidigare två har förklarat vad kod och programmering är, och hur insidan av en dator funkar.

– Det är inte böcker om hur man kodar, utan böcker om hur man ska förstå världen och hur den drivs av datorer och kod, säger hon.

Jag får hela tiden frågan om varför barn ska lära sig att koda. Jag bryr mig faktiskt inte om ifall barn lär sig det – jag vill att de ska förstå teknologi!

Alla böckerna om Ruby – en nyfiken liten tjej med många kompisar, men också namnet på ett programmeringsspråk – har börjat med en enda fråga från ett nyfiket barn. Den här gången var det ”är internet en plats?” Linda Liukas började förklara om servrar, om ”informationsmotorvägen”, om att surfa, och insåg mitt i en mening att hon lät helt uråldrig och att knatten som frågat hade levt hela sitt liv med internet överallt omkring sig och i alla saker. Så hur förklarar man internet?

Linda Liukas

Född: 1986.
Uppväxt: i Helsingfors.
Första sökning på internet: Spice Girls och klippdockor.
Favoritprogrammeringsspråk: ”Ruby var det första språket jag blev kär i, som lärde mig att kommunicera på riktigt med datorn, men i dag jobbar jag mest med JavaScript.”
Övrigt: Hedersdoktor vid Tammerfors universitet. Utsedd till ”Digital Champion of Finland”.

Och, kanske också – varför förklara det i en bok? Varför inte ett spel, en app, en hemsida?

Linda Liukas menar att boken kan vara som en lägereld att samlas kring:

– Föräldrar och barn kan uppleva den tillsammans, läsa på kvällarna, och ta det lite i taget. Dessutom är den avgränsad på ett helt annat sätt, både för den som ska skriva och den som ska läsa. Man ser att en bok kommer att ta slut, det går att få en känsla av överskådlighet. Och så älskar jag böcker!

Linda Liukas är inte heller så hyperdigital som vissa kanske tror. Hon lägger upp flera fina inbundna anteckningsböcker på bordet och förklarar att de är hennes långtidsplanering, korttidsplanering, och dagbok.

Dessutom är hon över lag ganska skeptisk till de ökande kraven på programmering och datorkunskap i skolorna.

– Den här idén om att lära sig att koda är lite av en ängel och en djävul på samma gång. Den innebär att folk förstod vad böckerna handlade om och var intresserade, men jag får hela tiden frågan om varför barn ska lära sig att koda. Jag bryr mig faktiskt inte om ifall barn lär sig det – jag vill att de ska förstå teknologi! Och lärare har redan så mycket att klara av, det blir bara en sak till att bocka av och det är lätt att de blir paralyserade och inte vet vad de ska göra, säger hon.

Hon tänker på sig själv främst som barnboksförfattare, inte programmerare. Även om det tagit ett tag, och flera böcker, att våga säga det högt. Men hon gillar, som hon uttrycker det, ”bindestrecks-identiteter.”

– Det är klart att man kan vara en programmerare-illustratör. Vi vet inte hur identiteter ser ut i framtiden, och det säger jag också till barnen. Du kanske blir en ballerina som programmerar, eller en astronom som kodar.

Vägen till bindestrecken var inte heller helt rak. Familjen fick sin första dator när hon var sju, åtta år gammal, och eftersom hennes pappa sa att det fanns inget de kunde göra med den som inte gick att laga (och det blev helt riktigt några ominstallationer och fix, efter att de hade lekt) satt hon och syskonen där och gjorde allt möjligt.

– Från mamma fick jag nog nyfikenhet och fantasi, och där fick jag den oräddheten och förmågan att både testa och laga saker. Jag hör också till en lite mittemellangeneration. De som är lite äldre var tvungna att jobba med kommandorader, de fick göra mer ordentlig programmering. Vi hade ju lyxen av mer renodlade program, för att skriva och rita och sedan för att surfa på internet, men vi fick inte den där råa inter­aktionen med datorn.

Hennes första egna hemsida var en idolhyllning till Al Gore.

HTML, Hyper Text Markup Language: koden för att bygga en hemsida så att en webbläsare kan visa den.

– Det är vissa som tycker att HTML inte är kod, och det håller jag inte alls med om, men jag gjorde faktiskt också ”riktig” programmering till hemsidan. Jag hade laddat ner bilder på Al Gore i ett galleri som jag behövde göra tumnaglar till, och så insåg jag att en dator skulle vara mycket snabbare på att sätta ihop det och skrev ett litet skript.

De där idéerna om vad som är riktig programmering är en av sakerna hon vill få bort. Att kunna och vilja använda datorn som ett verktyg för att uttrycka sig och lösa problem är det viktiga, och hur det ser ut i framtiden går inte att veta, menar hon.

På gymnasiet hittade hon en tillvalskurs där hon bland annat fick lära sig att rita en nallebjörn med JavaScript. Det kändes ologiskt och lite frustrerande, eftersom hon kunde rita en mycket bättre björn för hand, tills hon insåg att det läraren inte tänkt på att förklara var att datorn blev användbar om man till exempel ville göra jättemånga björnar, eller sortera många björnar i olika storlekar, eller bygga tredimensionella modeller. Den lärdomen har hon tagit med sig.

– Vi måste ha olika metaforer och modeller för vad en dator är och vad den kan göra. Det måste vara påtagligt och förståeligt, och så nära verkligheten som möjligt, säger hon.

Efter gymnasiet började hon en utbildning inom finans – ”jag hatade det” – som långsamt gled över i mer och mer kod och teknik, och lite humaniora, och sedan pluggade hon produktutveckling i ett år på Stanford i USA. Där, med Silicon Valley och startupkulturen runt hörnet, kunde hon och en massa andra nyfikna och påhittiga människor prova en massa olika saker, som projektet Rails Girls som lärde kvinnor att programmera.

Foto: Maija Tammi

Och där föddes också början till Ruby-projektet. Först var det små skisser i marginalerna när hon antecknade, som utvecklades till ganska satiriska små seriestrippar om kod- och teknikvärlden. Vissa av djuren som fick representera olika företag och fenomen har fått följa med in i böckerna.

Långsamt växte idén om boken fram, som blev en Kickstarter, som blev en enorm succé och samtidigt en enorm stressfaktor. Linda Liukas kunde vakna på nätterna med hjärtat i halsgropen, över folk som var arga för att det tog för lång tid.

– Jag trodde att förlagsbranschen var som programmering, man trycker på en knapp och kör ut saker allt eftersom de är klara, men det är jättelång tid mellan att boken är färdig och att den finns på riktigt. Det var bland det bästa jag varit med om, men också det jobbigaste.

Det var många utmaningar i själva skrivandet. Inte bara hur man förklarar saker, men också hur man gör en bok med aktiviteter och övningar som sen också funkar på bibliotek där man förstås inte får skriva i boken. Och, senare, hur man översätter böckerna så att de funkar för olika kulturer och språk. (Till exempel var det lite svårt för thailändska barn att relatera till metaforen som handlade om snökojor och snöflingor.) Men till slut kom den, och livet blev en orkan av föreläsningar och resor. Linda Liukas blev tvungen att fundera på om och hur hennes arbete gick att skala och utveckla.

– Ett tag hade jag anställda, men jag insåg att det är för mycket som bara pågår i mitt huvud och jag måste få sköta saker själv. Det var rätt val, men ibland är det också ett ganska ensamt val. Det skulle vara skönt att ha människor att bolla med. Samtidigt blir ju alla kurser jag håller och lärare och ­andra som jag träffar runt om i världen, det blir lite som mina kollegor. Och dem måste jag inte betala någon lön, säger hon och skrattar.

De där lärarna har lite av en slump nästan blivit de största fansen av Ruby, och använder böckerna med stor entusiasm. Hon får förstås också många meddelanden från föräldrar som berättar om hur barnen slukar böckerna, men det visade sig att lärare över hela världen törstade efter hjälp att förklara teknik och kod för sina elever.

– Teknik och datorer är ett språk, och språk lär man sig genom att tala, sjunga, dansa, inte bara genom att traggla grammatik. Vi lär oss om oss själva, och om varandra och världen, och det är jätteviktigt.

Linda Liukas har jobbat med skolor och skoldistrikt över hela världen, och satt ihop många olika sorters material för att hitta sätt att förklara och förstå. Det är lite olika ton om hon förklarar för vuxna och barn, men inte så annorlunda som man kanske kan tro. Återigen var det snarare kulturskillnader som krånglade till det, när hon insåg att hon var lite bortskämd med det finska skolsystemet som gav mycket frihet åt både lärare och elever. Materialet har följaktligen blivit ganska öppet, så att det går att anpassa utifrån behov och fantasi och läroplan. Återkommande har dock varit att många lärare underskattar hur mycket barnen vet om teknik och internet.

– Jag tror också att vi behöver tänka på hur vi pratar om teknik, att det inte bara är en mörk framtid vi målar upp, säger hon. Vilken fantasi kommer dagens barn att använda för att bygga teknik, om de bara är rädda? Vi behöver skriva utopier, vi behöver skriva om en rimlig framtid.

Hennes ledord, hennes filosofi, är att vi behöver utveckla och fostra tre egenskaper i våra barn: nyfikenhet, oräddhet, och förundran. Och i oss själva. För att förstå och utforska teknik, förstås, men också över huvud taget.

Det hann aldrig bli någon examen – vilket väl nästan är standard för framgångsrika människor i teknikvärlden – men för något år sen blev hon hedersdoktor vid Tammerfors universitet. Hon menar att det har varit enormt givande att ha studerat många olika saker, och hon hoppas att det blir mer och mer av det; att folk dels kan utvecklas genom bred kunskap, och dels förstå att deras förkunskaper och erfarenheter kan göra programmering och teknik bättre.

– Ibland tänker jag att det finns en alternativ verklighet där jag bara körde på med studierna, och där jag jobbar på Nokia. Jag tror att jag skulle ha hittat till tekniken oavsett vilken livsväg jag tagit, men jag är väldigt glad att jag får göra det här.

Barnbokskaraktären Ruby

Gillar kartor, koder, och småprat.

Favorituttryck: Varför?

Hänger med pingvinen (som gillar mönsterstickat och gåtor), roboten (som gillar matlagningsprogram och att träffa nya vänner) Django och ormen Python (de gillar cirkusar och att räkna saker), räven (som gillar trädgårdsarbete och att snurra runt runt) och snöleoparden (som gillar pirater och att bråka med robotar). De representerar olika delar av teknikvärlden.

Första boken om Ruby kom 2015. Böckerna har översatts till över tjugo språk.

Tips: På www.helloruby.com/loveletters finns utbildningsmaterial och lektionsförslag för lärare.

ur Lärarförbundets Magasin