Läs senare

Många missar att söka bidrag

Undermåliga ansökningar, ojämn fördelning mellan regionerna, dålig kunskapsåterföring. Men också mängder med intressanta idéer. Så kan man sammanfatta fem år av särskilda insatser i skolan som nu har utvärderats.

07 jun 2015

Bild: Joanna Hellgren.

– Tänk om alla fantastiska idéer och tankar kring att jobba specialpedagogiskt som finns runtom i landet fick bättre spridning. Det skulle ju komma barnen till godo, men också gynna forskningen!
Lena Boström, docent vid avdelningen för utbildningsvetenskap vid Mittuniversitetet, är optimistisk inför framtiden efter att ha utvärderat medlen till SIS, särskilda insatser i skolan. Hon har lagt fram förslag till förbättringar, förslag som regeringsutredarna tagit fasta på.

Varje år delar staten ut stora bidrag till SIS. Det innebär att kommunala, enskilda och statliga huvudmän kan ansöka om ekonomiskt stöd till sin specialpedagogiska verksamhet, i form av rent ekonomiskt stöd till sjukhusundervisning, men också till regionala, kvalitetshöjande insatser och utvecklingsprojekt. Men stödet har fördelats ojämnt och många huvudmän har inte ens lämnat in ansökningar. I mitten av april kom ett delbetänkande med förslag om hur stödet kan utvecklas, bland annat genom nya lagförslag och skärpta krav både på huvudmän och Specialpedagogiska myndigheten.

Det hela grundar sig till stora delar på den utvärdering av statsbidraget som Lena Boström gjort tillsammans med sin kollega på Mittuniversitetet, Göran Bostedt, i anslutning till utredningen. De har gått igenom samtliga cirka 400 ansökningar, redovisningar och tillhörande handlingar för åren 2009 – 2013. De har också intervjuat alla projektledare, huvudmän som tagit del av bidrag, samt handläggare vid Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM. Detta material har de matchat mot lagtexter och förordningar och utifrån det gjort en utvärdering.

– Vi kan nog säga att vi har en unik överblick och kunskap vad gäller SIS-medlen för de fem åren, säger Lena Boström.

När hon och Göran Bostedt gått igenom sitt stora material har de sett flera svagheter i hanteringen av SIS-medlen, något de ser som ganska allvarligt, eftersom det rör sig om stora summor (cirka 125 miljoner kronor per år).

Fördelningen av medlen är ojämn. Vissa regioner har fått betydligt mer anslag än andra och ett flertal kommuner har inte ens ansökt om medel. Denna orättvisa behöver ses över, anser Lena Boström och Göran Bostedt och föreslog därför regeringsutredarna att bland annat göra ansökningsprocessen mer flexibel, något som delbetänkandet tagit fasta på.

Dessutom brister många av ansökningarna och redovisningarna i kvalitet, anser de. När det handlar om särskild undervisning på sjukhus finns det sällan några specialpedagogiska perspektiv med.

– Det är oftast bara ren formalia kring de ekonomiska transaktionerna, säger Lena Boström. Huvudmännen vet att de har rätt till pengar utan krav på kunskapsåterföring, och då blir det lätt så.

Därför är hon nöjd med att utredarna nu föreslår att Skolverket ska ta över ansvaret från SPSM, för fördelning av medel till sjukhusundervisningen och att vissa krav ska finnas för att stöd ska beviljas.

 

Bild: Åke Johansson.Många av ansökningarna till regionala utbildningsinsatser och utvecklingsprojekt är också undermåliga.

– Få av dem är ordentligt bearbetade ur specialpedagogiskt perspektiv, säger Göran Bostedt, som tror att detta till viss del har sin förklaring i att ett förtroende byggts upp mellan SPSM och huvudmännen genom årens lopp.

– Handläggarna på SPSMhar koll på verksamheten och behöver inte så stort underlag. Men då är det ju sårbart, till exempel om en handläggare slutar.

Att det regionala utvecklingsstödet inte alls söks av alla som har möjlighet tror han delvis har geografiska skäl. Det är helt enkelt svårare att anordna utvecklingsinsatser i till exempel norra Sverige, där avstånden är långa. Men det finns också ideologiska skäl. Många av huvudmännen tycker att detta med regionala utbildningsinsatser är otidsenligt. De krockar med det tankesätt som råder i dag, som går ut på inkludering, det vill säga att undervisning ska ske i hemskolan.

 

Det finns en tredje möjlighet att få SIS-medel, nämligen att söka till utvecklings-projekt. Under de aktuella åren var ansökningarna många, men inte ens hälften av dem beviljades.

– Det är otroligt viktigt, för det visar att det finns ett stort intresse och en enorm potential att öka kunskapen och utveckla nya metoder, till exempel kring lärandemiljöer, säger Lena Boström.

Samtidigt, konstaterar hon att redovisningarna från de projekt som har fått stöd och genomförts, är mycket varierande i kvalitet.

– Några är strålande, men många är alldeles för ytliga, utan vetenskaplig förankring eller grund för kunskapsöverföring.

 

Detsamma gäller redovisningarna för regionala utbildningsinsatser. Göran Bostedt och Lena Boström är förvånade över att det funnits så lite av kunskapsåterföring.

– Jag trodde, när man satsar så här mycket pengar, att det skulle finnas en tydlig strategi för att samla upp kunskapen och sprida den över landet. Man måste helt enkelt systematisera kunskapsinsamlingen och se till att den återförs ut i verksamheten! För elevernas skull, säger Göran Bostedt.

Han menar att det borde ställas högre krav i ansökan. Att man måste redogöra för vad man vill pröva med sitt projekt. Gör man det är det lättare att värdera resultaten sedan, säger Göran Bostedt.

Fylligare redovisningar och en systematisk kunskapsinsamling skulle också gynna forskningen, påpekar de två utvärderarna.

– Vi har ju sett hur många fantastiska idéer det finns ute i landet, säger Lena Boström.

Delbetänkandet är en del i den större Utredningen om kvalitet i utbildningen för elever med vissa funktionsnedsättningar, som Utbildningsdepartementet tillsatte 2013. I skrivande stund är det ännu oklart om betänkande kommer att skickas på remiss och när regeringen kommer att ta ställning till de lagändringar som föreslås.

ur Lärarförbundets Magasin