Läs senare

Matigt om inkludering

Lite rörig emellanåt. Men värd att diskutera i arbetslaget, skriver Margot Christiansen om Ulrika Aspeflos bok.

14 mar 2016

Författaren har tidigare skrivit två böcker med fokus på elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. I denna tredje breddar hon synfältet och ställer frågan: vad behöver alla som arbetar i skolan kunna och göra för att möta och undervisa de elever de har framför sig?

I bokens första del beskriver Ulrika Aspeflo det mest grundläggande att fokusera på vid en inkluderande undervisning: Ett positivt, relationsskapande beteende. En fungerande lärmiljö. Att knäcka läskoden. Ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.

Det görs en djupdykning i vart och ett av dessa områden och det är tydligt att hon vänt på varenda sten.

Det första man som pedagog ska göra, enligt Ulrika Aspeflo, är att skapa en god relation till sina elever. Hon beskriver dilemmat med att man i svåra situationer instinktivt kan känna maktlöshet och då agera på ett bestraffande sätt. Det finns starka belägg för att alla former av negativa konsekvensmetoder bara bidrar till att den man försöker tillrättavisa blir upprörd och uppgiven. Vi ska utbilda elever till självständiga, nyfikna, empatiska personer och vägen dit är pedagoger som möter elever med nyfiken empati och hjälper dem att hitta strategier som leder till självkontroll.

Jag som arbetar i grundsärskolan, där utveckling är ledstjärnan, kan skriva under på detta resonemang. Vi jobbar med att gå till botten med varför eleven gör som hen gör och lägger aldrig skulden hos denne om hen inte förstår.

Den andra delen av boken behandlar den spetskompetens som behövs för att undervisa elever med funktionsnedsättningar. Jag upplever denna del som intressant men rörig och därmed inte så lätt att ta till sig. Det avsnitt som väcker störst intresse hos mig är det som handlar om samarbete. Författaren skriver att föräldrar till elever med funktionsnedsättningar ofta får uppleva att de inte blir förstådda och att detta resulterar i att de är mer på sin vakt. Som pedagog är det viktigt att visa empati för den livssituation som familjen kring eleven har. Vi behöver öka vår ömsesidiga förståelse så att vi kan hjälpas åt att hitta lösningar som gynnar elevens utveckling.

Aspeflo skriver i slutordet att hon försökt att ha både ett elev- och pedagogperspektiv för att öka förståelsen hos båda. Eftersom boken är fullmatad med tät information, kunskap och erfarenhet blir den lite för komplex för elever.

Däremot är den en guldgruva att använda som studie- och diskussionsmaterial i arbetslaget!

ur Lärarförbundets Magasin