Läs senare

Meckar med tecken

På Tullängsskolan behöver eleverna inte påminna
lärarna om att tecken är deras första språk. Det tecknas
flitigt i verkstaden och på mer teoretiska lektioner.

14 apr 2013
Meckar med tecken
Läraren Christer Backlund ger tecken med händerna i verkstaden. Bild: Hasse Hedström

På stationen i Örebro står några ungdomar och talar teckenspråk och fnittrar. I en amerikansk tidning läste jag om Örebro som staden där alla talar teckenspråk. Det är en grov överdrift, men visst är teckenspråk vanligt förekommande på gatorna i Örebro. En sådan här morgon när kvicksilvret visar på minus 22 grader är dock de flesta händer utanför stationshuset djupt nedkörda i värmande vantar.
Örebro har själv utsett sig till Europas huvudstad för teckenspråk. Visst fog har de för att ta åt sig den äran. Här talar omkring 1 500 personer teckenspråk och här finns alla skolformer för döva och hörselskadade från förskola och grundskola till gymnasieutbildning.

Varje år söker omkring hundra blivande gymnasieelever till Riksgymnasiet för döva, hörselskadade och språkstörda elever, som erbjuder alla nationella gymnasieprogram. Tullängsskolan är en av fyra gymnasieskolor i Örebro som Riksgymnasiet finns utspritt på. Här finns bland annat fordons- och tranportprogrammet.Bild: Hasse Hedström
Verkstaden ser ut som på vilken annan skola som helst. I ena halvan undervisas hörande elever och i den andra halvan elever från Riksgymnasiet.

Vid en verkstadsbänk i den halva där eleverna från Riksgymnasiet arbetar står Christer Backlund omgiven av några elever och förklarar något om motordelarna som ligger framför honom. Det här är en situation där jag är funktionshindrad. Ungefär som då en ickehörande försöker förstå och uppfatta brottstycken ur ett samtal, så försöker jag tolka kommunikationen mellan lärare och elever. Trots att jag koncentrerar mig till det yttersta så hänger jag inte med.

Alla är inte döva eller hörselskadade. Här finns även en grupp elever med språkstörning.

Arvid Lindkvist går fordonsprogrammet och vill gärna bygga sig en epa-traktor. Han står och skruvar loss delar från en gammal generator.

– Jag sökte hit till fordon för att här får man skruva, det gillar jag! Det är en bra utbildning men jag vet faktiskt inte om jag vill jobba med bilar när jag gått klart, berättar Arvid Lindkvist.

Örebro har lång erfarenhet av att utbilda döva och hörselskadade. Riksgymnasiet för döva har funnits här sedan 1967. I studier – som omfattat alla ungdomar i Örebro län – jämfördes situationen för ungdomar med hörselnedsättning med hörande i årskurs sju, nio och år två på gymnasiet.

Där framkommer att många hörselskadade ungdomar känner sig mobbade av kamrater och kränkta av lärarna. Det är en av orsakerna till att Sara Andersson, som vikarierar som specialpedagog på skolan, tycker att det behövs ett speciellt gymnasium för dessa ungdomar.

– Många elever som gått integrerat i vanliga klasser mår dåligt. Att det inte gått bra för dem i skolan visar sig bland annat i att så många är obehöriga inför gymnasiestarten.

Omkring 20 procent av eleverna i gruppen döva eller hörselskadade uppnår inte gymnasiebehörighet, vilket kan jämföras med 12 procent av alla elever. Bara 10 till 15 procent fortsätter vidare till högskola, jämfört med 45 procent av samtliga ungdomar.

Skolinspektionens granskning för drygt två år sedan av 33 gymnasieskolor visade att anpassningar ofta tar allt för lång tid att genomföra och att de fann brister i personalens förhållningssätt och syn på inkludering. Det påtalas att åtgärdsprogram ofta inte utarbetades trots behov av särskilt stöd.

Skolinspektionen menade att assistenters ständiga närvaro riskerar att förhindra inkludering och skapar en oklar ansvarsfördelning mellan assistent och lärare. Lärare följde inte heller alltid de råd de fått om undervisningens utformning och genomförande.

Elever struntade ofta i att använda hjälpmedel, detta tilltar ju äldre eleverna blir.

På Tullängsskolan behöver eleverna inte påminna några lärare om att tecken är deras förstaspråk eller att det måste finnas tekniska hjälpmedel. Det är normaltillståndet här.

– I övrigt arbetar vi nog på ungefär på samma sätt som andra fordonsprogram, säger Christer Backlund, lärare på fordon- och transportprogrammet.

Just i dag är alla grupperna: språkstörda, hörselskadade och döva här i verkstan och jobbar.

– Utbildningen är treårig med möjlighet att gå ett fjärde år, säger Christer Backlund.

In från verkstan kommer kollegan Patrik Kristensson, som till skillnad från Christer är döv. Är det svårare för döva och hörselskadade elever att efter skolan hitta jobb?

– Det är nog ungefär som för hörande. Det gäller framförallt att ha bra kontakter, släkt eller vänner för att ha en bra chans att hitta ett arbete efter skolan, tecknar Patrik Kristensson.

Specialpedagogen Sara Andersson berättar att allt färre söker till Riksgymnasiet.

– Tidigare var det här i princip enda alternativet, men nu finns fler skolor för eleverna att söka. Hon är tveksam till att lösningar på hemmaplan alltid är så bra även om resurser skjuts till.

– Det ligger ett stort värde i att få komma hit och skapa sig en identitet och känna samhörighet, framhåller hon.

För döva och hörselskadade som har teckenspråk som modersmål är det här ett sätt att etablera sig i dövkulturen och dövsamhället. Men de flesta med språkstörning är på sin höjd vana vid tecken som stöd.Bild: Hasse Hedström
– Här får de i alla fall känna att det är fler med likartade svårigheter som de själva. De mår nog väl av att känna att de får var med i ett sammanhang och få vistas i en miljö som är anpassad för dem, säger Sara Andersson.

 

Eleverna här har alla styrkor och svagheter som vilka elever som helst. Skillnaden som grupp är att de har mer att ta igen, fler misslyckanden från grundskolan att kämpa med. Det är inte heller så att det finns någon speciell pedagogik för elever med språkstörning, även om det finns vissa generella drag som går att känna igen. Ofta är bra specialpedagogik något som gynnar alla.

– De flesta elever skulle må bra av att vistas i mindre klasser, av en mer individuellt anpassad undervisning, av mer lärarstöd och en lugnare miljö, säger Sara Andersson.

Vad hade grundskolan kunnat göra mer?

– Eftersom de flesta inte är behöriga för gymnasiestudier när de kommer hit är det uppenbart att undervisningen inte anpassats utifrån elevernas behov. Elever kan ha stora blockeringar i lärandet utifrån de problem de har med språket. Men de gör nog ofta så gott de kan med de begränsade resurser de har.

Vissa elever lär sig inte genom att lyssna på en lärare utan tar till sig kunskap på annat sätt.

– Många elever säger att här får de äntligen möjlighet att göra klart sina uppgifter. I grundskolan hamnar de ständigt på efterkälken. De hinner aldrig känna att de lyckats.Bild: Hasse Hedström
Många får sin diagnos först på högstadiet. Eleven har kanske till och med placerats i särskolan innan det upptäcks att personen är normalbegåvad och att det är det språkliga som är problemet.

Största anledningen till att färre elever söker till Riksgymnasiet är att elevkullen minskar och att fler får sin gymnasieutbildning på hemorten. I dag är det många fler som tidigt fått CI inopererat.

Av dem som börjar på skolan är det omkring 70 procent som blir behöriga för ett nationellt program under åren på skolan. Hon har inga siffror på hur många som går ut med slutbetyg från ett gymnasieprogram.

 

Anders Adamson som är rektor framhåller att de allra flesta elever mår bra av att få komma till Riksgymnasiet.

– Elevernas självförtroende och självkänsla växer och då kan de prestera mer i skolan. Så fungerar vi alla – våra elever vill som alla andra känna grupptillhörighet.

Det finns risker med att bryta upp från familj och vänner.

– Men även för de språkstörda tror jag absolut att fördelarna överväger nackdelarna.

Samtidigt påpekar han att det finns risker i en så här lärartät miljö att pedagogerna blir allt för omhuldande, eleven måste vara beredd att anstränga sig, det gäller att hitta det som Vygotskij kallar den proximala utvecklingszonen. Läraren måste våga ställa väl avvägda krav.Bild: Hasse Hedström
Han berättar att det främst är engelskan som många av eleverna misslyckats med.

– Det är oftast deras tredjespråk. Teckenspråk är deras modersmål, svenska är deras andraspråk och engelska blir sedan det tredje språk de ska lära sig, påminner Anders Adamson.

För den här gruppen ungdomar har den programbaserade gymnasieskolan och betygssystemet som delar in elever i godkända och icke godkända elever inneburit ökade svårigheter. Tidigare kunde elever från fordonslinjen med 2,5 i snittbetyg känna att de hade fullvärdig yrkesutbildning i bagaget. Nu blir konsekvenserna av ett icke godkänt betyg i engelska så mycket allvarligare.

– I min värld har den nya gymnasieskolan bara slagit undan benen för dessa elever och satt stämpeln icke godkänd på dugliga människor.
 

ur Lärarförbundets Magasin