Läs senare

Miljö som odlar delaktighet

ReportageNytt tänk, nya prylar och nytt sätt att se på lärandet. När tränings- och grundsärskolan i Härnösand gjorde om lärmiljöerna fick också elever och lärare en nytändning.

28 maj 2019
Miljö som odlar delaktighet
Läraren Marika Lundgren och eleven Elin Lundmark i ateljén med återbrukstänk, där allt material är färgsorterat och märkt med bildstöd – enkelt att möblera om efter behov. Foto: Frida Sjögren

– Usch, vad äckligt!

Morgonsamling på träningsskolan i Härnösand. Henry Bohman, 7 år, har just sniffat på innehållet i en burk som skickas från elev till elev. Nu är det Jonatan Norberg, 9 år, som får den i sin hand. Han har en helt annan upplevelse av doften:

– Å, vad gott! Det är kaffe, säger han och skickar burken vidare till Omid Tajik, 10 år. Han kan inte vare sig ta eller se den, men i hans ansikte syns att han reagerar på lukten när resurspedagogen Catrin Johansson håller den under hans näsa.

Vi är ofta alldeles för duktiga på att tänka åt eleverna, så en av utmaningarna med projektet har varit att våga backa från det traditionella schemat.

En stund senare får Jonatan Norberg göra dagens upprop, med hjälp av bilder på alla elever. Den här torsdagsmorgonen är en ovanligt liten skara på plats – tre av sju är sjuka. När samlingen är slut sprider elever och pedagoger ut sig. Omid Tajik och Abdikarim Hussein, 9 år, ska till musik-, drama- och rörelserummet för rullstolsdans, medan Henry Bohman och Jonatan Norberg får fundera lite på var de vill börja dagen.

På torsdagar är det nämligen elevens val som gäller. Därför får eleverna önska i vilket rum de vill vara, utifrån en mapp med bilder av de olika lärmiljöerna. Jonatan vill sätta sig i läshörnan med en bok och får med sig läraren Jonas Lundholm, medan Henry går till rummet för bygg och konstruktion tillsammans med resurspedagogen Maria Lanner. Här finns massor med saker att välja mellan, som klossar i olika material och färger, programmerbara möss, smådjur i plast, allt utifrån ett tänk kring motsatser, som hård och mjuk, kall och varm, liten och stor, och att rummet ska främja lärande, framför allt i NO och teknik.

Samling. På tavlan ser man vilka som är på plats den här dagen.
Foto: Frida Sjögren

Medan de bygger torn av magnetplast frågar Maria Lanner Henry om plastbitarnas färger och, när de en stund senare sitter med djuren, handlar samtalet om vilken sorts djur som lever i vattnet och hur många av varje djurart Henry kan räkna till.

Tränings- och grundsärskolan i Härnösand har 21 elever och är sedan början på 2017, inhyst i en före detta högstadiebyggnad på samma gård som en grundskola. När Carina Söderlind Löfvander tillträdde som rektor här hösten samma år mötte hon något som hon karaktäriserar som ”ett slags institutionsmiljö, kal och fattig”, om än nymålad och fräsch.

– Miljön utstrålade inte alls någon tilltro till elevernas förmåga att själva ta för sig, säger hon.

Bland annat fanns nästan allt material i stängda skåp.

– De var jättefina, men man såg ju inte vad som var i dem. Om du inte kan kommunicera muntligt, hur ska du då kunna visa vad du vill arbeta med? Då blir ju allt lärande relaterat till vad pedagogerna plockar fram.

Carina Söderlind Löfvander kom direkt från en rektorstjänst på en förskola och var van att jobba med barnens perspektiv i fokus. Hon tog med sig det tänket hit: Om eleverna ska kunna utveckla sin kreativitet och vara delaktiga i sitt lärande måste de få tillgång till material och miljöer som stimulerar detta. Vilket inte motsäger idén om att elever i särskolan kan behöva struktur och lugn omkring sig.

– Om materialet är noga utvalt och sorterat blir det en tillgång. Det är samma sak när man jobbar med små barn i förskolan, säger Carina Söderlind Löfvander, som tycker att det skulle behövas mer forskning kring lärmiljöer i sär- och träningsskolan.

I samtal med pedagogistan Maria Svensson kom hon fram till vad som behövdes för att lyfta lärmiljöerna, presenterade sina visioner för personalen och skrev en ansökan om medel ur Skolverkets satsning på en hälsofrämjande skola till ett projekt som de kallade Delaktighet, kreativitet och förundran. Målet var att skapa miljöer och erbjuda material som stimulerar, utmanar och uppmuntrar till utforskande och lärande, och att öka den pedagogiska medvetenheten kring hur man kan öka elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende.

Fotmassage och andra sinnes­upplevelser i ”vita rummet”.
Foto: Frida Sjögren

– Samtidigt sa jag till personalen att oavsett om vi får pengar eller inte ska vi genomföra det.

Vid jul fick de veta att pengarna beviljats, och kunde på kort tid göra om alla miljöerna.

– Ett gigantiskt jobb, men roligt!

Eleverna fick vara med i hela processen, från planering till inköp och montering av nya möbler och utplacering av materialet. Det innebar att de fick öva på motorik och samarbete samtidigt som de hängde med i förändringarna.

De elever som inte har talat språk fick också vara med och påverka. Pedagogerna gjorde brickor med olika sorters material och föremål och lät eleverna visa vad de var mest intresserade av genom SPSM:s värderingsverktyg med glad, neutral och ledsen figur. På så sätt visade det sig till exempel att eleverna var angelägna om att Babblarna skulle finnas i skolan, ett pedagogiskt material med figurer som används för att träna olika språkljud.

Resultatet blev bland annat ljusare och överskådligare klassrum i särskolan och tydligt strukturerade rum i träningsskoledelen av huset.

I satsningen ingick också att all personal fick SPSM:s bok Olika är normen, för att ha en gemensam plattform att utgå ifrån. I höstas använde de den för att, i grupper tillsammans med elevhälsan, reflektera kring normer, värdegrunder och samspelet mellan de olika miljöerna.

En viktig del i projektet är den pedagogiska dokumentationen. Samtliga pedagoger dokumenterar undervisningen med bild, film och skrift och analyserar det hela tillsammans, i syfte att fånga lärprocesserna men också ha koll på om lärmiljöerna fungerar.

– En av poängerna med de nya miljöerna är att de är föränderliga och kan anpassas utifrån den aktuella elevgruppen, säger Carina Söderlind Löfvander.

Katarina Åhl och Jonas Lundholm är båda lärare på skolan.
Foto: Frida Sjögren

När rullstolsdansen är slut behöver Omid Tajik få varva ner. Resurspedagogen Elisa Johansson Skyttner lyfter upp honom ur hans stol och de lägger sig tillsammans i sängen i sinnesrummet. Omid kan inte se de vita draperierna och kuddarna, de färgglittrande trådarna eller mjukisdjuren. Men han kan höra den stillsamma musiken och känna den vibrerande manick som han får i sin hand, en krokodil för munmassage.

Han ser också ut att njuta när han blir kittlad under fötterna. Efter en stund kommer en pojke från grundsärskolan in i rummet och slår sig ner på en pall. Läraren Katarina Åhl blir glad när hon ser det.

– Det är fantastiskt att han valde att gå hit utan att nån vuxen sa det till honom!

Att eleverna tar egna initiativ hör till de saker som varit målet med projektet.

– Vi är ofta alldeles för duktiga på att tänka åt eleverna, så en av utmaningarna med projektet har varit att våga backa från det traditionella schemat ibland, säger Katarina Åhl.

Det i sin tur innebär att pedagogerna måste vara mer uppfinningsrika och lyhörda än förr. Går det att träna andra färdigheter än matte och teknik i byggrummet? Kan skaparverkstaden bidra till språkutvecklingen? Och så vidare. Detta gäller framför allt under elevens val på torsdagar, medan resten av veckan har tydligare ramar.

– Det är såklart en balansgång, för många av eleverna behöver ju också en tydlig struktur. Men vi är inte lika klockstyrda som förr, säger Katarina Åhl.

Hon är övertygad om att de nya lärmiljöerna och tänket kring dem har varit rätt väg att gå. Några av eleverna har blivit mer aktiva och börjat prata mer, berättar hon, och även de multihandikappade eleverna ger på olika sätt uttryck för att de trivs.

– Ordet ”förundran” som finns i projektbeskrivningen, ser vi tydligt hos många av eleverna.

Och det är inte bara eleverna som utvecklats, konstaterar hennes kollega Jonas Lundholm:

– Jag har börjat se lärandet på ett annat sätt. Förut såg jag inte lika tydligt hur till exempel att högläsa en vanlig bilderbok kunde leda till en massa ny kunskap för eleverna om bokstäver, färger, siffror, uttal och så vidare. Bara man har målen och läroplanen i bakhuvudet går det att använda nästan vad som helst här inne till att jobba med dem.

Skolsatsningen sprids i hela kommunen

Projektet Delaktighet, kreativitet och förundran har dokumenterats och följts av en forskare från Mittuniversitetet. Det har valts ut som en del i en antologi med goda exempel på verksamhetsutveckling kopplad till hälsofrämjande skola som Skolverket ger ut 2019. Projektet har fått fortsatt stöd för 2019, från både Skolverket och SPSM, pengar som ska användas till att förbättra även utomhusmiljön.

Projektet har medfört att Härnösands kommun nu gör en satsning på lärmiljöerna i samtliga kommunala skolor, med särskolan som inspirationskälla.

ur Lärarförbundets Magasin