Läs senare

”När man inte blir sedd och älskad för den man är söker man sig till motsatsen”

29 Maj 2018
Christian Jeppesen finns till hands för eleverna Alex Jansson och Adam Björnebye. Han försöker vara den resurspedagog som han som barn själv saknade. Foto: Madeleine Andersson

När han kommer in i klassrummet upptäcker han först att han råkat ta med sig kaffekoppen. Det får man inte. Sedan har han visst glömt mobiltelefonen i personalrummet. Och nycklarna, var lade han dem? Den här dagen har Christian Jeppesen dessutom en journalist att hålla reda på. Ett nytt stressmoment, som gör att han glömmer en massa småsaker.
– En bra sak med min adhd är att jag förstår mina elever och kan sätta mig in i hur de känner. Jag är till exempel för rastlös för dokumentation. Där har läraren, chefen och fritidspersonalen hjälpt mig jättemånga gånger, säger han.

Under sin egen skoltid sågs han som stökig och kastades ofta ut ur klassrummet.
– När jag kände mig orättvist behandlad kunde jag bli så arg att det kortslöt sig i huvudet på mig och jag tuppade av. Men jag kunde också vara väldigt kärvänlig och rar. Med adhd förstärks alla känslor.

Namn: Christian Jeppesen
Ålder: 41 år.
Bor: I Hudiksvall.
Familj: Fästmön, fyraåriga sonen och hunden Pysen.
Gör: Resurspedagog (utbildad till socialpedagog), föreläsare och utbildare. Föreläser bland annat genom föreningen Hudik mot rasism.
Förebild: ”Föreståndaren Magnus Ferneman och husmodern Kerstin Hedefalk på Kärsögården blev som extraföräldrar åt mig när jag hoppade av naziströrelsen. De tog emot mig med öppna armar när jag kom till Stockholm. De brydde sig om mig, tog hand om mig själsligen och tillrättavisade mig när jag behövde det.”
Kopplar av: ”Spelar på Playstation eller pysslar om trädgården. Det allra bästa är när sonen kryper upp i knäet och vill mysa.”

Nu håller sig Christian Jeppesen i bakgrunden i tvåornas klassrum i Näsvikens skola, där han arbetar som resurspedagog sedan fyra år. Han talar tyst och mjukt med eleverna. Det känns fel att placera hans försiktiga röst bland rakade huvuden, skinnjackor och hakkors, men för drygt femton år sedan fanns den där. Christian Jeppesen var militant aktiv nazist.

Han kom in i naziströrelsen redan som femtonåring när mamman fick skelettcancer. Hon var hans barndoms trygghet, någon som förstod hans problematik och lät honom springa av sig i skogen. Hon tog med honom till mostern för att påta i växthuset om somrarna och hon ställde väckarklockor för att hjälpa honom med tidsuppfattningen. När han hade slagits och bråkat med en kompis ställde hon frågor. Vad hände innan? Vad lekte ni? Vad gjorde du då? Hur kände du?

Tillsammans kom de fram till en förklaring som fick båda att förstå varför det hade gått illa.
– Det är så viktigt att förstå själv. Det ger konsekvenstänkandet som vi med adhd många gånger saknar, särskilt som barn, säger Christian Jeppesen.

Han äcklades av hur sjukdomen bröt ner mamman. Men han hade ingen att prata med. Pappan var själv uppväxt med en hård far och hade svårt med känslor som empati. Lillasystern var för liten och Christian tog alltmer hand om mamman.
– I början när hon blev sjuk fungerade hon fortfarande socialt. Men ju längre tiden gick … Jag var i ett totalt kaos den sista tiden. Det var fruktansvärt jobbigt att se henne ha så ont och må så dåligt.

När läget var utom kontroll gick han på fotbollsmatcher för att slåss. Det var ett sätt att kanalisera de starka känslorna. Bland fotbollshuliganerna fanns nazisterna. De såg honom, frågade hur han mådde, bjöd hem honom på fester. Den plötsliga uppmärksamheten och tillhörigheten gjorde att han inte brydde sig om att de var skinheads.

När hans mamma dog slogs världen i bitar. Både pappan och systern fick prata med en psykolog, men Christian blev utan samtal. Han säger att han hade fruktansvärt svårt att hantera sin frustration, rädsla och ilska. Det enda han möttes av var ”Skärp dig”.
– Det gjorde mig bara ännu argare. Ingen brydde sig om mig, precis som nazisterna sa till mig.

Han blev mer och mer involverad och fungerade snart som kamplysten livvakt när olika nationalistiska grupper hade möten.

Vid ett slagsmål fick han en kniv i lungan och var nära att dö. Av rädsla för att själva bli attackerade, vågade inte ambulanspersonalen hämta honom förrän polisen var på plats. Under de tolv dagar han låg på sjukhus, helt utan besök, började han fundera över vad han gjort med sitt liv.

Men vändpunkten kom först senare, när en kriminell grupp dök upp på en fest för att driva in en skuld av honom.
– Jag minns fortfarande deras enorma kroppshyddor. Det såg ut som att de gått på anabola steroider sedan de föddes.

Den här gången blev Christian Jeppesen kvar ännu längre på sjukhuset, och fick besök av sin flickvän och en kompis som inte var lika aktiv i rörelsen. De berättade om sin oro och ställde jobbiga frågor.
– De fick mig att inse en massa saker om mitt liv. Det var hemskt.

Nu bestämde han sig för att lämna nazisterna för gott. Flickvännen och kompisen övertalade honom att gå till polisen. Snart satt han i förhör med säkerhetspolisen och strax efter det fick han skyddat boende på en gård utanför Stockholm. Året var 2003 och hans nya liv började.

Föreståndarna på gården både stöttade honom och sa ifrån när han behövde ändra sig. Han hade också kontakt med organisationen Exit som hjälper avhoppade nazister vidare i livet. Han följde med på föreläsningar och började så småningom att föreläsa själv.

På Fryshuset i Stockholm fick han prata med psykolog och umgås med personer med alla möjliga bakgrunder, religioner och etniciteter. Snart arbetade Christian Jeppesen själv med ungdomsgrupper och inom kriminalvården. Där fann han sitt kall: att förhindra andra barn och ungdomar att hamna i samma radikala miljöer som han själv.
– När jag själv var ung önskade jag att det fanns en vettig vuxen att få hjälp och stöd av. Om jag haft det hade jag kanske inte känt mig så misslyckad och bortglömd.

Alex Jansson ska få spela spel under rasten. ”Spelen är jättebra verktyg för att lugna ner sig. När jag var barn fick jag leka av mig i skogen i stället”, säger Christian Jeppesen. Foto: Madeleine Andersson

2006 började han studera till socialpedagog på Tollare folkhögskola, och vidareut-bildade sig direkt efteråt i kognitiv beteendeterapi, kbt, och aggression replacement training, art.
Utbildningen öppnade en förståelse för att alla hanterar motgångar på olika sätt, vilket gav honom fler insikter om hur han kan hjälpa barn och ungdomar. En metod han ofta använder är att berätta om sina egna motgångar och känslor.
– När eleverna säger ”Du fattar ju ingenting” kan jag berätta att ”Jo, jag var besviken när pappa var frånvarande och var jätteledsen när min mamma dog”. Då känner de igen sig och börjar berätta själva. ”Jag är ledsen nu för pappa lyssnar inte.” Eller ”Mamma är sjuk. Det är jobbigt”. En ungdom insåg till slut själv att den behövde prata med en psykolog, säger Christian Jeppesen.

Allt detta känner han själv igen sig i.
– I början lyssnade jag också mycket mer på dem som varit med om liknande saker som jag.

Det är rast och Christian Jeppesen sitter med Alex Jansson framför datorn och spelar ett Minion-spel. Det är en belöning för att Alex har koncentrerat sig genom hela lektionen. Belöningsmetoden fungerar bra, säger Christian. Men när eleverna har gjort något dumt skäller han inte ut eller straffar dem. I stället kan han använda en art-metod och göra något oväntat. Som att plötsligt sätta sig på marken eller ropa ”Titta en groda!” för att rikta uppmärksamheten bort från ilskan. Han brukar också göra som hans mamma gjorde – och som han lärt sig på kbt-kursen – att börja fråga om saker. Vad de gjorde, vad som hände, hur de kände och varför.
– Det är viktigt att eleverna känner att jag finns där för dem. Att jag inte skäller på dem och blir arg.

På skoltiden behöver de någon som är tydlig med begränsningar och ramar, som samtidigt kan prata om känslor. Det behöver vara en kille med en mjuk sida eftersom deras känslor är så laddade. Om man håller känslorna och tankarna inne länge och inte släpper ut dem så fastnar man i dem, säger Christian Jeppesen och hänvisar till sin egen uppväxt.

Även om mycket arbetstid går till att rikta elevernas uppmärksamhet tillbaka till skolarbetet och att hjälpa dem att nå sina mål, så är det känslorna som är viktigast för Christian Jeppesen. Hans jobb är att se till att eleverna mår bra. Därför går han varje morgon igenom en checklista med frågor. Hur var kvällen? Hur sov de? Vem lämnade dem på skolan? Alla detaljer är viktiga för att veta hur han ska lägga upp dagen. Har de sovit dåligt släpper han ut dem ur klassrummet oftare för att de ska orka med skoldagen. På så vis blir det också lugnare för de andra eleverna i klassen.
– Hade jag haft en sådan resurspedagog som jag försöker vara, hade jag aldrig hamnat i naziströrelserna. Då hade jag haft någon att bolla mina känslor med och känt att någon hade sett mig. Men vilken vuxen som helst hade hjälpt, även en släkting, om den bara hade vågat prata med mig om de jobbiga sakerna, säger han.

Barn och unga som är utåtagerande och har radikala, rasistiska åsikter lägger Christian Jeppesen extra krut på. Enligt honom är det ofta ett jobbigt bagage som är orsaken. Han säger att det är den aspekten som han upptäcker, förstår och fångar upp snabbare än en del kollegor.
– Många har känt svek från de vuxna. Ibland har de själva inte förstått det, men när jag pratar med dem har det kommit fram. De känner hopplöshet och att det kvittar vad de gör, eftersom de inte har något att förlora. När man inte blir sedd och älskad för den man är söker man sig till motsatsen. Hellre sådan uppmärksamhet än att inte synas alls. Och när man inte klarar av att hantera allt tungt som hänt är det en enkel lösning att lägga skulden på någon annan.

ur Lärarförbundets Magasin