Läs senare

”Normer påverkar hur elever bemöts”

FORSKNINGForskning i Umeå fångar hur skola, socialtjänst och sjukvård bemöter individer med utvecklingsstörning. Forskaren Jens Ineland ser stora skillnader.

Jens Ineland Foto: Ulrika Sahlén

Namn: Jens Ineland
Yrke: Universitetslektor och docent vid pedagogiska institutionen, Umeå universitet.
Aktuell: Med ett fyraårigt forskningsprojekt om professioner som arbetar med personer med utvecklingsstörning inom skola, sjukvård och socialtjänst.

Varför vill ni undersöka hur yrkesgrupper i olika verksamheter bemöter den här gruppen?
– För att professioner spelar en nyckelroll för att få till vardagen. De både möjliggör och begränsar livsutrymmen på många sätt. Professionernas sätt att tänka och handla påverkar enskilda individer.

Hur har ni gjort?
– Vi har distribuerat en webbenkät till drygt 400 personer som jobbar med personer med utvecklingsstörning i socialtjänst, skola eller sjukvård. Det är dels öppna frågor där man har fått utveckla sina tankegångar, dels standardiserade frågor där man skattar vissa påståenden. De standardiserade frågorna är en kvantitativ del, som behandlas statistiskt.

Varför vill ni ha in en kvantitativ del?
– En anledning är att det inte görs så ofta inom specialpedagogisk forskning. Om man har en mer kvantitativ ansats, får man en annan typ av frågeställningar och en annan typ av resultat, som också är viktiga. Jag ville också kunna jämföra olika miljöer.

Vad har ni kommit fram till?
– Vi kan se att organisationsform spelar roll för hur professioner tänker om sitt arbete med personer med utvecklingsstörning. Det handlar till exempel om vad som bidrar till arbetstillfredsställelse och vad som ses som svåra situationer. Det här är ju miljöer som är väldigt laddade med normer, politik, lagar och ideologier.

Har du några exempel på hur skolan skiljer ut sig?
– Skolan verkar mer än socialtjänst och sjukvård inriktad på ideologiska frågor, när det gäller vad som kännetecknar bra bemötande. Med det menar jag att till exempel se människan bakom funktionshindret. Det knyter an till idén med inkludering – att behandla alla lika. Inom skolan pratar man också mer om att vara tydlig med vilka regler som gäller.

Vad kan specialpedagoger och speciallärare lära sig av era resultat hittills?
– Att se och förstå att den organisatoriska kontexten, kanske mer än de reflekterar över, påverkar hur de handlar och tänker om sitt handlande. Att mötets karaktär, kvalitet och inriktning till stor del är en organisatorisk fråga – inte enbart en kunskaps- eller utbildningsfråga.

Så om man vill förändra mötet, måste man förändra organisationen?
– Nej, men man behöver förstå organisationen. Man behöver förstå att det finns starka normer och värderingar om vad som är rätt och fel, lämpligt och olämpligt – och att det påverkar hur man interagerar med elever i behov av stöd. Det är ju också välkänt att det kan vara svårt att samverka över organisationsgränser. Olika lagstiftning kan komplicera och man upplever att man pratar förbi varandra.

Kan er forskning hjälpa till att överbrygga det?
– Jag tänker mig att det är precis vad vi gör, primärt, att vi visar skillnaderna. Min ambition när alla delstudier är publicerade är att skriva en lärobok och berätta mer om vad organisation betyder för möten med personer med utvecklingsstörning.

ur Lärarförbundets Magasin