Ingår i temat
Lön & karriär
Läs senare

”Nu kan jag förverkliga mina idéer”

Lön & karriärMed en specialpedagog på rektorsposten hamnar elevhälsan i fokus. Kalle Arnros, specialpedagog och biträdande rektor på Nordinskolan, har lyckats lyfta både resultat och socialt klimat.

26 mar 2019
”Nu kan jag förverkliga mina idéer”
Biträdande rektorn Kalle Arnros har gjort karriär som specialpedagog. Foto: Marit Lissdaniels

I Kalle Arnros arbetsrum på högstastadieskolan i Smålandsstenar sitter en uppstoppad sparvhök och kikar ut över rektorsexpeditionen. På skrivbordet ligger pedagogiska böcker och logosrapporter. En tom kaffekopp och en snusdosa tronar i mitten. Här huserar en person som inte har tid att sitta still särskilt länge.

Det kommer ofta in personal och elever på expeditionen med olika frågor, eller bara lust att snacka. Nu skulle Kalle Arnros egentligen ha haft ett möte med elevhälsan. Han är skolans specialpedagog och arbetsleder elevhälsoteamet. Men det är vabruari och mötet fick ställas in. I stället har han fått ta ett ”jobbigt” medarbetarsamtal som han reflekterar över med rektorn Anna Rothzén. De bildar tillsammans skolans ledningsgrupp och kompletterar varandra som personer tycker de.

– Jag är helt flödig och utanför boxen. Hon sköter alla tråkiga excelark, säger Kalle Arnros.

Hans egen yrkesväg har varit krokig. Det tog tid att ta lärarexamen och han har flyttat mycket och varit på många olika skolor, både som gymnasielärare i SO och idrott och som specialpedagog.

Nu har jag ett annat mandat att få alla att lyckas. Det var också helt avgörande för mig att jag får igenom mina idéer, att rektorn inte är någon tvär prestigegubbe.

– Jag har jobbat med ”stökiga killar” i hela mitt liv, säger han.

Att jobba i ”fina” kvarter har aldrig lockat. När Kalle Arnros skulle göra sin vfu på Lärarhögskolan i Stockholm hamnade han på en skola i en välbärgad stadsdel. Där blev han hälsad med ett handslag och orden: ”På den här skolan har vi inga bekymmer”. Kalle Arnros blev så provocerad att han hoppade av och delade ut tidningar en period i stället.

Det var först som lärare på IV-gymnasiet i Gislaved han riktigt hittade hem. Hans engagemang ledde med tiden till en utbildning till specialpedagog och senare en tjänst som förstelärare med fokus på specialpedagogik. På frågan om han gjort karriär svarar han utan att skämmas:

– Ja! Men utgångsläget är att göra det så bra som möjligt för barn som utmanar.

Kollegor som kompletterar varandra – rektor Anna Rothzén, mentor Robbin Nilsson och Kalle Arnros.
Foto: Marit Lissdaniels

Förr i tiden kunde man inte ens göra karriär som lärare, tycker Kalle Arnros, som i flera år haft siktet på en rektorstjänst.

– Nu har jag ett annat mandat att få alla att lyckas. Det var också helt avgörande för mig att jag får igenom mina idéer, att rektorn inte är någon tvär prestigegubbe.

Den prestigelösa rektorn intill – Anna Rothzén – säger att det var hennes idé att anställa en specialpedagog på biträdande-posten när hon fick chans.

– Jag har inte elevhälsa i min utbildning och det är en stor del av ansvaret som tar mycket tid. Jag kände att jag ville ha stöd i det.

När Kalle Arnros började sin tjänst för två och ett halvt år sedan var lärarnas stressnivå hög. De kände inte att de hann med den sociala utvecklingen och kontakterna med hemmen. För att frigöra tid för lärarna avskaffade skolledningen klassmentorskapet och anställde tre heltidsmentorer i stället.

– Vi gav lärarna mer tid och förväntar oss mer studs i undervisningen tillbaka, säger Kalle Arnros.

Kepsklädde Robbin Nilsson kommer in på expeditionen. Han är en av mentorerna och utbildad socialpedagog,

– Vi sköter allt utom undervisning. Vi fångar upp när elever behöver mer hjälp eller mår dåligt.

Specialpedagogen är den som handleder mentorernas arbete och Kalle Arnros kallar dem för ”första linjens EHT”. Han och Robbin Nilsson går ut tillsammans i korridoren och korsar skolans entréhall som också är uppehållsrum på rasterna.

– Ner med fötterna, ropar Robbin Nilsson till en elev, som snabbt drar ner skorna från bordet.

Kalle Arnros har fått fria händer att dra igång ett utvecklingsarbete ihop med lärarna för att öka arbetsron och höja skolresultaten. Han brinner för forskaren Hans-Åke Scherps pedagogiksyn och vill ha en skola där utvecklingen kommer inifrån och underifrån. Därför har han satt igång lärgrupper i arbetslagen, utsett lärledare och startat fler kollegiala samtal om pedagogik och inkludering.

Foto: Marit Lissdaniels

– Det har varit extremt uppskattat, säger Kalle Arnros.

Han tror på ett kollektivt chefskap.

– Du måste ha medarbetarna med dig. Det är viktigt att alla får tycka och tänka.

Lärarna har fått jobba med inkluderande lärmiljöer i förhållningssätt och undervisning. De har enats om en gemensam lektionsstuktur: Läraren bemöter och hälsar på alla elever, det finns en startuppgift, läraren är tydlig med syfte och krav, lektionen har elevaktiva delar och den vuxna knyter ihop innehållet i slutet och säger hejdå.

I alla klassrum hänger en lista med ordningsregler. Det är mobilförbud på lektionerna, alla telefoner ska lämnas i skåpen eller samlas in. Tydliga regler, höga förväntningar och fokus på elevernas hälsa har varit pusselbitar i att förbättra skolan enligt skolledningen. Alla elever har rörelse på schemat varje dag. Projektet heter Puls och drivs av skolans förstelärare i idrott och hälsa. Elever som behöver röra sig mycket för att kunna koncentrera sig kan gå och träna extra på morgonen i idrottshallen intill.

Om jag som lärare lägger mer tid på att planera lektionerna för de elever som är svårast att undervisa då blir det bättre för alla elever.

Allt utvecklingsarbete har gett goda resultat tycker Kalle Arnros. Betygen har höjts de senaste två åren och klimatet på skolan är bättre.

– Skolan ångade av dåligt rykte när jag började. Känslan är att vi har mer social delaktighet i dag och att alla mår väl.

Han hejar glatt på några elever och kikar in i ett klassrum som kallas för Kärnan. Här går en särskild undervisningsgrupp med elva elever som har olika grad av autism och som tidigare inte velat gå till skolan.

Nu har eleverna alltid samma klassrum och några få lärare som jobbar med dem hela skoldagen, även på lunch och raster. I Kärnan finns personliga bänkplatser och ett mysigt rastrum. Lugnet och gemenskapen har gynnat AST-gruppen tycker initiativtagaren Kalle Arnros. Klassläraren Gunilla Johansson instämmer. Eleverna vill vara i skolan – och vill knappt gå hem.

Kalle Arnros står för ett inkluderande synsätt där elever med svårigheter i så hög grad som möjligt ska kunna ta till sig undervisningen i vanliga klassrum. Men de här eleverna med lite större svårigheter är ett undantag:

– I min värld behöver de en egen grupp oavsett vad en professor i specialpedagogik tycker.

Kalle Arnros beskriver sig själv som ”helt flödig och utanför boxen”.
Foto: Marit Lissdaniels

Kalle Arnros går vidare genom korridorerna och visar upp en annan av sina idéer: Studierummet Fokus. Hit kan elever komma som vill plugga i lugn och ro eller ha extra hjälp av en mentor. Det är ett klassrum med skärmar uppsatta mellan bänkarna, en liten föreläsningsdel bakom en skärm och några fåtöljer för småprat. Vid katedern står Robbin Nilsson redo att stötta. Eleverna checkar in och ut sig i en pärm.

– Förr fick eleverna gå till speciallärarens rum i 30 minuter för att få hjälp, vilket var extremt stigmatiserande, säger Kalle Arnros.

Innanför Fokusrummet finns ett mindre studierum där det ska vara helt tyst. Det avskalade rummet kan vara bra för elever med npf-diagnos enligt Kalle Arnros. Han berättar att han vill försöka ”npf-säkra” hela den fysiska skolmiljön bland annat genom att minska störande intryck.

Rollen som specialpedagog påverkar det mesta Kalle Arnros gör i sin rektorstjänst.

– Det betyder allt för hur jag ser på lärande. Tidigare nöjde man sig med att 80 procent klarar skolan. Men jag vet att lyckas man med den jävligaste ungen – då lyckas man med alla andra också.

Eller mer korrekt uttryckt:

– Om jag som lärare lägger mer tid på att planera lektionerna för de elever som är svårast att undervisa då blir det bättre för alla elever. Och man måste planera för de som är duktiga och särbegåvade också – annars blir de snabbt de där stökiga.

I framtiden vill han fokusera ännu mer på skolutveckling och ledarskap. Han läser rektorsprogrammet på deltid vid Umeå universitet och går olika chefskurser. Men det är pedagogiken som är intressantast tycker han.

– Jag läser mycket pedagogiska böcker. Jag brukar säga att hjulet är redan uppfunnet – det gäller bara att hitta det.

Alla artiklar i temat Lön & karriär (8)

ur Lärarförbundets Magasin