Läs senare

»På dramat vågar man«

– Hej, jag heter Anton och min favoritpryl är trummor.
Frågan går vidare. Det är dramalektion i särskolan i Laholm, där eleverna övar samarbete, lyhördhet och improvisation.

30 sep 2014

Bild: Christel Lind.Musik- och dramaläraren Torgny Andersson tar fram en penna och börjar göra grävrörelser som om vore den en spade.
– Vad kan man mer göra?

Det visar sig att någon kan skriva med pennan, en annan spelar gitarr med den och en tredje använder den som tops i örat.

De tre eleverna ur 7–9:an i grundsärskolan i Lagaholmsskolan får greppa varsin tuschpenna och på ett stort papper rita vad de gör under dramalektionerna. Emma Liedman ritar två gubbar som gör ”hej, jag heter …” med varandra. Elin Ivarsson ritar spegelövningen, där två personer står mitt emot varandra och härmar varandras rörelser. Anton Johansson ritar hjärtan.

– Jag tycker att det är så mycket kamratskap på dramat. Man vågar göra bort sig, ingen skrattar åt en, säger han.

Eleverna sticker ner händerna i en magisk påse och beskriver sedan för de andra vilket föremål de har hittat. Något vasst, som är platt på ena sidan och spetsigt på andra och som känns metalligt. En övning i att beskriva, välja nyanserade ord och kommunicera med dem som ska gissa.

Dagens svåraste övning är stolövningen. Anton får en bild på tre stolar som är placerade i ett visst mönster. Han ska nu förklara för Emma hur hon ska ställa upp stolarna.

– Flytta lite närmare dörren, nej inte den. Hitåt, hitåt. Mer som en trekant.

Anton kämpar med att ge Emma instruktionen så bra som möjligt. Efter en stund är stolarna på plats.

– Ja, den här övningen kan man bli lite frustrerad av, tillstår Torgny Andersson.

 

Bild: Christel lind.Lite senare när jag äter lunch med Torgny Andersson i skolmatsalen anknyter han till övningen med stolarna.

– Det är en uppgift som utmanar deras trygga kunnande, den kan vara lite kämpig. Jag ser till att inte göra den sist på lektionen, så att de inte får med sig en känsla av att ha misslyckats.

Torgny Andersson brinner för det lekfulla lärandet, kalla det drama eller alternativa undervisningsformer. Han började använda drama när han arbetade på dåvarande autismenheten i Laholm för tretton år sedan, med elever med högfungerande autism.

– De hade jättesvårt att göra något tillsammans och vi tänkte att vi måste kunna träna detta med drama. Vi utgick från varje elevs specifika behov: exempelvis hade vi en elev som pratade väldigt tyst, det var ett verkligt problem. I leken kom vi på att han hamnade i en isvak och var tvungen att ropa på hjälp, så det hördes. Det funkade!

 

Barn med autism har ofta svårt med socialt samspel, beröring, kommunikation och att ta en annan människas perspektiv. Allt detta övas i drama, menar Torgny Andersson. Han understryker att det inte handlar om att ”göra om barnen”, utan om att omsätta skolans uppdrag i praktiken.

– Det ligger i skolans grunduppdrag att hitta progressionen, ta eleven steget vidare, öppna ögonen för nya perspektiv. Det är bra att träna sig på att ta en annan människas perspektiv om inte det kommer naturligt. Vi övar dessa saker för att livet ska bli lättare att leva, helt enkelt.

Arbetet med drama går att koppla till läroplanens inledande kapitel om värdegrund, mål och riktlinjer, framhåller Torgny Andersson.

– När jag läser läroplanen med drama-glasögon och markerar med min över-strykningspenna så blir det färg på många ställen.

”Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse”, är exempel på sådana skrivningar i läro-planen.

I träningsskolan, vars verksamhet bygger på ämnesområden såsom kommunikation och verklighetsuppfattning, är det ännu lättare att finna stöd för drama som metod, tillägger han. Men även i grundsärskolans ämnen, exempelvis svenska, går det att hitta kopplingar. Exempelvis hjälper dramat eleverna att öva muntlig framställning och att nyansera språket.

 

Han började alltså använda drama i gruppen med elever med högfungerade autism och arbetet spred sig sedan vidare till olika grupper i särskolan. I dag har Torgny Andersson drama med 7–9:an i Lagaholmsskolan samt en klass i gymnasiesärskolans individuella program i Lagahöjdsskolan.

Vi beger oss till denna grupp där läraren Anna Härström väntar med fyra elever. För några år sedan bad hon Torgny Andersson att testa drama även där. Sedan dess har de jobbat med det.

Anna Härström ser att elever som i andra situationer har svårt att förflytta sig eller byta aktivitet, gör det med lätthet under dramat. Hon har också noterat att elever som gärna vill vara till lags och bara göra det som är ”rätt” – ett vanligt drag inom autism – kan ha svårt med övningar där de tvingas välja något, men att de växer med utmaningen.

Om och om igen, är devisen för denna dramagrupp. Exempelvis användes samma bilder på människor med olika ansiktsuttryck i nästan en hel termin.

– Det är ofta vi lärare som har bråttom ifrån någonting. Det behöver vi inte ha, säger Anna Härström.

I dag bjuder de fyra eleverna på övningar som de har gjort många gånger. Igenkänningen känns tydligast i planetövningen. Eleverna sätter sig i ring där de en i taget får välja vilken planet de vill resa till. Det är discoplaneten, varmkorvsplaneten och ostplaneten – gamla favoriter, berättar Torgny Andersson. Han berättar också att eleverna visar olika mått av kreativitet på olika lekar. Någon är duktig på att gömma nyckel, en annan hittar på oväntade överraskningar som trollkarl.

– För mig är det Vygotsky-tanken. Eleverna blir förebilder för varandra. Någon har svårt för något, men har kommit längre i något annat.

 Bild: Christel Lind.
Torgny Andersson lärde sig att använda drama när han gick på musikhögskolan, och har vidareutbildat sig genom en lärarlyftskurs i musikdrama vid Linnéuniversitetet. Som teoretisk stöttepelare nämner han den brittiska dramapedagogen Dorothy Heathcote och hennes argumentation för drama i undervisningssyfte. Kunskapen kommer fram när något abstrakt gestaltas på ett igenkännbart sätt.

Torgny Andersson kan inte låta bli att tänka på en kille i grundsärskolan. Ämnet för dagen var funktionshinder. Torgny Andersson var patienten med klaustrofobi och eleven agerade psykolog. När patienten beskrev sitt problem svarade psykologen: ”Ställ dig i en garderob med dörren öppen, testa igen och stäng dörren till hälften, och fortsätt så tills du klarar av att vara i garderoben med stängd dörr.”

Det visade sig att eleven hade lärt sig denna strategi genom att titta på Dr Phil på tv, samtidigt som läraren Torgny just hade läst en bok om kognitiv beteendeterapi som en metod mot tvång. I dramat möttes de två och delade sin kunskap med varandra.

ur Lärarförbundets Magasin