Ingår i temat
Språkstörning
Läs senare

På jakt efter orden

SpråkstörningPå Delfinen i Nacka är det fyrkantigt. Spontana utflykter är uteslutna. Här tar sig åtta barn med grav språkstörning steg för steg mot ett viktigt mål: att förstå och göra sig förstådda.

28 Mar 2018
Förstärkta budskap. Barnskötaren Annika Reuterljung Elliott visar bilder, gör tecken och pratar under skogsutflykten. Viktiga ord förklaras på flera sätt. Foto: Anders G Warne

Det är tätt mellan reflexvästarna i det lilla skogspartiet i Jarlaberg. Koltrastarna överröstas när lastbilar dundrar förbi, men sexårige Axel Källander och femårige Kahi Rashid verkar inte störas. De sitter på knä i sin egen naturruta, intill samma tall och myrstack som de återvänder till varje vecka. Pojkarna följer barnskötaren Annika Reuterljung Elliotts hand med blicken. Pekfinger och långfinger vandrar framåt i luften – tecknet för djur. Denna tisdagsförmiddag ska naturgruppen leta djurspår i den töande snön. Annika Reuterljung Elliott håller upp en bild. Vad är det för djur? Axel Källander är snabb: en hare!
– Ja. Vad är tecknet för hare?

Man skalar av broderandet, för att komma ned till språkets kärna. Det tror jag att många förskolor skulle behöva.

Vantklädda fingrar böjs i pannan. Annika Reuterljung Elliott visar fler inplastade bilder: tecknet för hare, hare med bokstäver, harspår. Dem ska Kahi Rashid söka efter. Axel Källander jagar kattspår. Ivriga kängor hastar iväg. Triumfen är stor när spåren hittas och barnen hjälps åt. Efter prat och ritande vandrar de mot förskolan. Hela skogsutflykten är över på en halvtimme, för att barnen inte ska översköljas av intryck.

Annika Reuterljung Elliott berättar att hon jobbar annorlunda i skogen mot vad hon skulle ha gjort på en annan förskola.
– Allt är ju så otroligt tydligt. Jag säger ett ord, visar tecknet, har bild på tecknet och ordet och de får rita. Då blir det flera olika sätt att lära sig ordet på.

Korrekt språkbruk. Uppgiften är att klura ut var påståendet som logoped Annika Sönnerhed läst upp passar in. Foto: Anders G Warne

Tempot är också lägre och naturgruppens storlek skulle få de flesta förskolor att dregla. Men så är också en väldigt viktig del på språkförskolan att hinna möta varje barn – på riktigt. Genomskåda när någon inte har förstått, ställa motfrågor och låta ordletande ta sin tid.
– De får en jätteboost de två år som de flesta går här. Jag önskar att alla förskolor kunde arbeta mer så här, säger Annika Reuterljung Elliott.

Gården in till Delfinen delas med andra förskolor, men ligger öde när barnen kliver in genom sin egen ytterdörr. Språkförskolan är integrerad i Jarlabergsskolan, med barn upp till femte klass.

Inne väntar tyllkjolar, legoklossar och barnpladder. En del barn pratar mycket under den fria leken, andra är tystare. Därute har gårdagens ”nögubbar mält”. Kombinationer av konsonanter trilskas i munnen för de flesta, fast det räcker inte alls för en plats på Delfinen. Barnen väljs ut efter en särskild process och ska ha bedömts av logoped under en längre tid. Sedan träffar och observerar Delfinens logoped Annika Sönnerhed och en av pedagogerna barnen på deras olika förskolor.
– Vi tittar på hur kommunikationen fun­gerar, lek och samspel med andra barn och vad som händer om barnet inte blir förstått. Drar det sig undan eller blir det argt och frustrerat? I styrd aktivitet tittar vi på om de verkar hänga med och får hjälp att förstå, om de har en chans att vara delaktiga, säger Annika Sönnerhed.

Sällsynt verksamhet

Det är bara en liten del av alla kommuner i Sverige som har en språkförskola. Skälen till det varierar. Ett handlar om synen på om barnen mår bäst integrerade eller inte.

Det finns en språkförskoleförening i Sverige, med Titti Jägerstedt på Delfinen som ordförande. Föreningen ställer krav på personaltäthet och att det finns logoped.

Hon minns en pojke som på sin gamla förskola inte klarade samlingen före lunch.
– Han visste att det skulle komma en uppgift som var att ”de som har röda strumpor får gå” och han kunde inte färgerna. Han var frustrerad redan innan han satte sig och han fick ingen hjälp.

Det finns diskussioner om barn mår bäst av att vara kvar i sin vanliga verksamhet eller inte. Förskolläraren Titti Jägerstedt konstaterar att för just de här barnen har de ju sett att integrationen inte fungerat och att växande barngrupper knappast gjort det enklare.

Byggande barn får veta att det snart är städning och samling. Några minuter senare pinglar det i en klocka: Städdags. Förvarningar ska hindra hastiga och oväntade kast.

Snart slår fem små rumpor och en större sig ned på namnade stolar. Väggen bakom Titti Jägerstedt domineras av en whiteboard, indelad i fält. Den är en helt central del på Delfinen. Varje samling gås dagens schema igenom i lugn takt med hjälp av whiteboardens bilder, tecken och prat. Liksom på and­ra språkförskolor används takk, tecken som alternativ och kompletterande kommunikation. Titti Jägerstedt sätter upp nya bilder i whiteboardens lunchruta: pasta, sås, grönsaker, knäckebröd … Sexåriga Alicia Sjökvist härmar hennes tecken.

Snart kilar toffelklädda fötter bort till tomatsåsdoft i skolmatsalen. Barnen hade lätt rymts vid sitt eget matbord inne i avskild-heten, men personalen vill inte ha det så.
– Vi äter mellis på Delfinen och det räcker. Vi får inte isolera barnen för mycket. De måste träna sig för att slussas in i annan verksamhet. Man lär sig att göra en bedömning av hur mycket man äter och att äta och fokusera när det rör sig mycket runt omkring, säger Titti Jägerstedt.

Handarbete. Barnen har olika stor nytta av tecken. Några härmar pedagogerna. Foto: Anders G Warne

Efter lunch och vila väntar språkgrupperna. Annika Sönnerheds uppgifter är noga planerade. Älggruppens tre sexåringar drar bilder ur en svart hatt, listar ut orden och ska avgöra om det finns s-ljud i dem. Lampa, sol och giraff hamnar på rätt plats. En annan uppgift är knepigare. Påståenden om en tecknad bild ska besvaras med ja, nej eller kanske. Axel Källander invänder mot det 
besvärliga ”kanske”, måste det vara med? Det måste det. Annika Sönnerhed höjer under årets gång svårighetsgraden.

Under de yngre barnens språkgrupp fångar en glasögonbild Kahi Rashids intresse. De är nästan likadana som Annika Sönnerheds bågar. Fyraåriga Zoey Palley Johansson håller ivrigt upp tre fingrar medan orden trängs i munnen. Hon har mycket hon vill berätta om blommiga och blå glas-ögon, och om glasögon som skyddat mot solen. Hon är betydligt babbligare än tidigare under dagen. Det är som om hon får en rejäl extrados energi under språkgruppen.

Det är språkgrupper en gång i veckan. Varje barn tränar också med Annika Sönnerhed, minst ett par gånger i veckan. Det handlar om ordförråd, berättande, språklig medvetenhet och språkljud – men också mycket om hur ett samtal fungerar. Hur gör man när man frågar? Svarar? Väntar på sin tur?
– Ibland är det lättare när vi bara är två. Sen är det lite svårare när det är språkgrupp, men då är det ändå struktur. Sen är det ännu svårare när det är fri lek. Ibland övar vi enskilt i förväg sånt som vi sen ska göra i grupp, säger Annika Sönnerhed.

Inrutad vardag. Den stora whiteboarden visar tydligt vad som ska ske under dagen. Nu står samling på programmet och ett av barnen ska lista ut vad Titti Jägerstedt gömmer undan. Foto: Anders G Warne

Språkträningen styr även en oväntat strålande försommardag. Andra packar kanske en spontan matsäckskorg. Inte Delfinen. Rutinerna och språkträningen är viktigare än allt annat. På whiteboarden har bild efter bild betats av. Mellanmålsdags.
– Ni kan ta fram ost. Ni måste ta bort locken på burkarna. Det ska vara en kniv till smöret.

Titti Jägerstedt staplar kommandon till barnen. Det blir lite militärspråk, som hon beskriver det.
– Vi säger inte ”vill du vara snäll och gå och klä på dig”. För då har man liksom tappat konceptet, vad var det nu jag skulle göra för nåt? Man skalar av broderandet, för att komma ned till språkets kärna. Och det tror jag att många förskolor skulle behöva använda sig av.

Tänker du hela tiden på hur du uttrycker dig?
– Jag försöker. Jag försöker också att tänka ett steg till, att jag inte ska svara ja utan ställa en följdfråga, så att man tvingar dem att använda ord. Det är väl också en sak som skiljer ut den här verksamheten, att barnen blir sedda hela dan, vilket gör att det är ganska jobbigt att vara här.

Vad tror du att de får med sig härifrån?
– Ett starkt självförtroende. De vet att de inte är ensamma i sin situation. Sen har de förstås med sig att de har blivit lyssnade på, att det går att lösa saker. Att man vågar prata och ta för sig. Det hoppas jag att de har med sig.

Mellisen står redo. Zoey Palley Johansson doppar tungspetsen i semmelgrädde och slickar florsocker från fingrarna. Det bubblas med sugrör i glasen. Det händer att vikarier försöker att styra upp bordsskicket. Fast då får de lära om. Här uppmuntras tvärtom bubblandet, som främjar munmotoriken. Det är språket som styr på Delfinen.

Har plats för åtta barn

Delfinen är den enda språkförskolan i Nacka kommun i Stockholms län. Det finns plats för åtta barn mellan tre och sex år med grav språkstörning. De går här på heltid och en del barn kommer med taxi.

Förskolan drivs med kommunala medel och har två förskollärare och en barnskötare. Alla har utbildning i bland annat tecken och personalen får handledning av psykolog varje månad. Stockholms läns landsting betalar för den logoped som arbetar heltid på Delfinen.

Alla artiklar i temat Språkstörning (5)

ur Lärarförbundets Magasin