Läs senare

Poesi stärker små barns språkutveckling

Att leka fram språket med hjälp av poesi öppnar nya ­möjligheter för att lära sig läsa och ­skriva. ­Pedagogikprofessor Ingrid ­Pramling-Samuelsson menar att alla barn som kommunicerar på något sätt också kan arbeta med poesi.

16 feb 2011

Barn har i alla tider låtit, lekt med ljud, härmats och provat rytmer, det vill säga allt det som är grunden för poesi. Två pedagogikforskare har tagit fasta på detta och låtit lärare arbeta systematiskt med poesi tillsammans med barn som inte kan läsa eller skriva.

–  Att arbeta med poesi är en väg in i skriftspråket där man inte behöver fundera på om man ska jobba med ljud eller med innebörder. I dagens pedagogik finns olika inriktningar, men båda delarna är nödvändiga och i poesin finns både och, säger Ingrid Pramling-Samuelsson.

I boken Glittrig diamant dansar visar hon och docent Niklas Pramling hur man kan organisera språkinlärning med poesi ända ner i två- till treårsåldern. I inledningen ställer sig författarna samma frågor som skeptiker ställt: Vad har poesi med barn att göra och måste man inte kunna Foto: Lars Sooldläsa och skriva först? De ­visar sedan hur barns dikter kommer till genom lek och arbete med metaforer, liknelser, rim och härmning och hur barnen beskriver sådant som deras språk annars inte räcker till för.

–  Vi är mest häpna över hur lätt det har gått med de små barnen, säger Ingrid Pramling-Samuelsson.

Forskningen har ingått i ett större projekt som studerat rörelse, musik och till sist poesi i förskolan och tidiga åldrar i skolan. Man valde att prova med poesi sist, eftersom det där fanns en skepsis bland lärarna. Studierna genomfördes med ett trettiotal lärare i nio barngrupper från två till nio år.

Det visade sig att barnen tycker det är jätteroligt att leka med språk och symboler. Även om forskarna inte provat detta särskilt med barn med läs-och skrivsvårigheter, är Ingrid Pramling-Samuelsson övertygad om att det fungerar för alla barn som på något sätt kan kommunicera.

–  Det är min absoluta uppfattning att detta skulle fungera för i stort sett alla barn. Exempelvis har ju barn med dyslexi rykte om sig att vara väldigt kreativa, och vi behöver hitta nya sätt att hjälpa dem att utveckla sitt språk.
Hon menar att alla barn som kan kommunicera leker och skojar spontant med språk och symboler. Det gör att väldigt få barn skulle ha svårt att arbeta metodiskt med poesi.

–  Det här är ett väldigt barnnära och lek­orienterat sätt att jobba, vilket barn älskar. Det blir mycket mer lekfullt än att traggla bok­stäver.

Just för att barnen har visat en sådan glädje tror Ingrid Pramling-Samuelsson att poesi kan underlätta språkinlärning för barn med läs- och skrivsvårigheter.

– Jag tror att en del barn skulle lära sig att läsa och skriva. Absolut. Man måste ha tillit till barn och inse att man inte måste träna alfabetet i en viss ordning. Det handlar om att börja i leken i stället för i det formella.

Hon påpekar dock att poesi utvecklar vissa språkliga förmågor, att det inte är någon universalmetod och att barn behöver en mångfald av språkliga aktiviteter.  

Diktskapande i pedagogiska ­sammanhang har tidigare bedrivits i relation till äldre barn som kan läsa och skriva. Enligt forskarna finns inga tidigare studier om poesi med barn som inte behärskar det. Med dessa barn ­skapas ­dikterna genom samtal mellan läraren och barngruppen.

–  På så sätt blir det en gemensam ­aktivitet där olika erfarenheter i barngruppen kan ­användas som en tillgång, till skillnad mot om varje barn suttit och skrivit sin egen dikt för sig själv.

Att samtala sig fram till ett gemensamt ­poesistycke blir en utmaning för ­lärarna. ­Ingrid Pramling-Samuelsson föreslår som hjälp metodboken Att förstå barns tankar, som innehåller metodik för att intervjua barn och som är tänkt att utveckla förmågan att förstå barnens värld.

Barnens ord och berättelser skrivs upp på blädderblock eller liknande. Det behöver inte vara text i sig, figurer går lika bra. Det viktiga är att fånga upp deras tankar, att ge dem ­tillbaka, att de kan upprepas och att de kan läsas tillsammans.

– Språket är ju osynligt. Man måste göra det synligt för att barnen ska kunna se poängen med det.

En annan nöt att knäcka blir sedan att tillsammans med barnen ta steget från deras muntliga ord, rim, berättelser till en strukturerad dikt. Lärarna behöver här, menar forskarna, kunskaper om grundstenarna för poesi, om ljudhärmande ord, alliteration, vers, upprepning med mera. Hur blir då barnens dikter? Finns något som kännetecknar dem?

– De är charmigt fria i sitt uttryck, så ­enkla men ändå rytmiska. De innehåller diktens alla dimensioner, säger Ingrid Pramling-Samuelsson.

Ett exempel ur boken är hur två treåriga flickor leker med cykeldäck. Efter en stund ställer sig en av dem sig i däcket och sjunger:

Jag har en rund ring
Jag har en rund ring
Jag har en
Jag har en
Jag vill bara ha en

Hennes kompis ställer sig i sitt däck och sjunger:
Ta min hand
Ta min hand
Räck mig den
Sväng min vän
Sväng sväng sväng
Hem till mig

Det här, menar Ingrid ­Pramling-Samuelsson, kan hända när barn får arbeta systematiskt med poesi.

– Man blir inte duktig på att räkna om man inte räknar och inte på det här heller. Ju mer de håller på desto roligare blir det.

Om att arbeta med poesi med små barn

Det nya med det här ­arbetssättet är att arbeta med barn och poesi ­innan de hunnit lära sig att läsa och skriva. ­Forskarna kombinerar den amerikanske forskaren Georgia Heards modell för diktskapande med ett utvecklingspedagogiskt arbetssätt där lärare och barn pratar om vad som ska ingå i dikten. Heards modell kan kort sammanfattas i fyra steg:

  1. Be barnen sluta ögonen och tänka på något som är betydelsefullt för dem (en händelse, ett djur, en sak).
  2. Barnen berättar vad de ”sett” och ­läraren skriver upp det barnen ­säger på ett stort blädderblock eller liknande.
  3. Läraren läser upp barnens bidrag och frågar barnen vad de tycker (vad ska bort?/vad ska läggas till?).
  4. Ett samtal tar vid där läraren och ­eleverna skapar en gemensam dikt.

I boken ”Glittrig diamant dansar” ­beskrivs hur en grupp barn tillsammans med sin ­lärare under tre tillfällen arbetar fram en gemensam dikt. Samtalen är ­detaljerat återgivna och visar hur det kan gå till när dikter skapas i samtal mellan lärare och barn. Att det sker över tre tillfällen ger ­möjlighet att ser hur texten skapas över tid. Utmaningar som barn och lärare ställs inför analyseras, likaså vilka poetiska aspekter som finns med och som faller bort.

ur Lärarförbundets Magasin