Läs senare

Profil som ger stöd

I dokumentärserien "Den som får finnas" såg du henne bygga upp en teaterföreställning tillsammans med ungdomar med Aspergers syndrom. Vi har träffat Marianne Scheja.

26 Maj 2015

Du såg den säkert, dokumentärserien Den som får finnas. Den som gick på tv nyligen och som till en början hade ett kontroversiellt ”inte” i titeln.
Just det, den som handlade om nio ungdomar som berättade om hur det är att leva med aspergers syndrom. Världen som den ser ut i deras ögon. Deras vardag. Utanförskapet som de känner. Oron, frustrationen och en evig kamp att försöka att passa in i samhällets normer på olika vis.

Ändå var den inte alls dyster, tvärtom. Snarare ljus. En värdig mix av glädje och hopp ångade ut genom tv-rutan, och särskilt påtaglig blev den när ungdomarna fick agera på en teaterscen tillsammans och spela upp sina egna pjäser utifrån sina helt egna livserfarenheter.

Då lade du nog märke till teaterledaren också, Marianne Scheja. Hon med det långa blonda håret och som på halländsk dialekt coachade och instruerade dessa nio ungdomar före, under och efter repetitionerna. Hon med den lyhörda och oftast glada blicken, och som var så rakt på sak, bestämd och tydlig.

 

Scheja? ja, hon var gift med världspianisten Staffan Scheja för många år sedan, och ja, deras två gemensamma barn skördar också internationella musikframgångar (i varsin dj-duo), och, ja, hon har levt ett glamouröst kändisliv som bevakats flitigt av svensk skvallerpress.

Men det är inte därför vi vill träffa henne. Vi vill träffa henne för hennes engagemang i Astroteatern, den teaterensemble som hon leder och som hela tv-serien kretsar kring och där hon och ungdomarna träffas med jämna mellanrum för att repetera och skriva manus tillsammans.

Att hon dessutom är familjeterapeut, skådespelare, tv-producent, manusförfattare och mycket annat gör ju inte intresset direkt mindre.

– Jag har varit jättenervös för att ungdomarna skulle ta illa upp eller för att programmet skulle vinklas på ett felaktigt sätt. Att det skulle bli kränkande för mina teaterdeltagare, säger hon när vi senare träffar henne i hennes arbetslokal på Östermalm i Stockholm.

– Men jag är nöjd. Det blev en bra avvägning och balans till slut. Folk på stan har till och med kommit fram, tackat och kramat om mig. Det har jag inte varit med om tidigare, att folk blivit så berörda.

 

Bild: Alexander Mahmoud.Klockan är strax efter nio på morgonen, himlen är grå och i kvarteren häromkring har dagens första klockspel från Hedvig

Eleonora kyrka just klingat ut. Vi sitter i rummet där hon brukar ha sina par- och familjeterapisamtal, det mesta går i vitt och i skålarna som står på bordet mellan oss har hon dukat upp jordnötter, Marianne-karameller och lite andra godsaker.

Hon går rakt på sak. Ungdomarna som hon jobbar med måste ses som de är, förklarar hon. Som egna självständiga individer, inte som en diagnos eller hjälplösa och initiativlösa personer som man behöver tillrättavisa eller dalta med.

– En del är ganska söndercurlade och en del har lärt sig att tro att de är offer, att det är något slags fel på dem.

Söndercurlade av vilka då?

– Samhället, skolväsendet, föräldrarna. Omgivningen i stort backar ibland inför starka inåt- eller utåtageranden som kan förekomma på grund frustration över missförstånd. Skrik, gråt eller aggression kan ha blivit en vana och gynnat barnet kortsiktigt, men inte den vuxne individen långsiktigt.

Många är inte bara söndercurlade, fortsätter hon.

– De är också förbisedda i hög grad. Man pratar över huvudet på dem, behandlar dem som mindre vetande, vilket gör att många förblir barn ganska sent upp i åldrarna.

Hur gör du?

– Jag bestämde mig redan från början för att jag skulle ta reda på diagnoserna, men sedan strunta i dem och i stället arbeta utifrån unika möjligheter och behandla som dem som vanliga vuxna människor.

Hon sträcker sig efter en jordnöt och ändrar sittställning.

– Det viktiga är att man försöker hitta en balans. Att man till en början utgår ifrån att alla har samma värde och sedan undersöker vad som funkar och vad som inte funkar för var och en.

 

I tv-serien får vi träffa bland andra Max, som drömmer om att bli en etablerad poet. I ett av inslagen besöker han sin gamla skolgård och där berättar han för oss tittare om ångesten som han upplever genom att bara stå där ute på asfalten. Alla minnen som väller upp. Mobbningen han utsattes för, utfrysningen.

Men, som han också säger – och som lika gärna kunde ha sagts av någon bland de övriga åtta ungdomarna i programmet:

”Teatern har varit som KBT för mig. Jag har gjort saker jag inte vågat tidigare …”

En sådan skolgång hade inte Marianne Scheja, eller Marianne Brinkendahl som hon hette på den tiden. Där och då, i halländska Falkenberg, på 60- och 70-talen.

– Jag tyckte skolan var rolig, åtminstone (hade jag det) med mina kompisar och många av dem umgås jag fortfarande med.

– Men lektionerna minns jag som ganska tråkiga. Långsamma, väldigt långsamma. Man skulle bara sitta still, vara tyst och lyssna. Allt var så lärarbundet på den tiden, och jag blev lätt uttråkad av det. Jag har alltid haft jättemycket spring i benen.

Är du en rastlös person? – Ja … Eller nej förresten, jag har nog alltid hittat ro och rast i mig själv när jag har fått göra sådant som jag själv tycker är intressant. Flow, det är vad det handlar om för mig. Jag har alltid haft ett behov av att komma i flow på olika sätt. Genom att skriva, måla, dansa, spela teater, spela och lyssna på musik, ja, göra kreativa saker.

Vad händer med dig då?

– Då, när jag blir lagom utmanad, blir jag helt fokuserad inför uppgiften och tappar all tid. Flow har jag alltid haft, det har jag också alltid återhämtat mig i när livet har varit tufft.

Var kommer det ifrån?

– Hemifrån. Och från klassen jag gick i.

Vi var flera som var oerhört kreativa i den klassen, och lustigt nog blev också många av dem framgångsrika personer senare i livet.

 

Barndomen beskriver hon som en kärleksfull och mycket lycklig tid. En ren idyll, som hon själv säger. Villa vid havet, mycket musik, otaliga teaterlekar, årliga utlandssemestrar, två omhändertagande föräldrar som alltid höll tätt ihop och som också höll ordning och reda på hem och familj.

Båda jobbade som lärare.

– Från pappa har jag nog ärvt min tekniska, spralliga och busiga ådra. Och humor. Från mamma har jag fått hennes nyfikenhet och läshuvud, liksom hennes organisationsförmåga. Mamma är social, driven, organiserad, har koll på allt.

Läraryrket var dock inget som lockade henne.

– Jag trodde absolut inte att jag skulle bli pedagog. Utan jag var – och har alltid varit – inriktad på att hjälpa människor och att berätta i någon form. Jag märkte tidigt att jag var intresserad av människor och människors beteende, varför vi gör som vi gör.

Efter skolan utbildade sig Marianne Scheja till sjuksköterska och arbetade som det ett tag innan hon sökte och kom in på psykologlinjen. Några psykologstudier blev det dock inte. Delvis tack vare sina framgångar som fotomodell kom hon nämligen samtidigt in på en teaterskola i New York och flyttade dit.

Där, under åren i mitten av åttiotalet, bodde hon och arbetade med film och teater, varefter hon flyttade hem till Sverige igen.

Sedan dess har hon studerat, producerat, medverkat i … ja, femtioelva olika saker genom åren. Bara de yrkesrelaterade inräknade. Och nu, denna fredag 2015, jobbar hon alltså som par- och familjeterapeut utifrån kognitiv beteendeterapi, samtidigt som hon alltså kombinerar teaterträning och KBT för vuxna med autism.

Ser hon själv någon röd tråd i sitt liv? Jodå, och hennes svar kommer blixtrande snabbt – som de ofta gör.

– Visst. Hjälpa, berätta, hjälpa, berätta. Så har det alltid varit.

– Och skriva. Jag har skrivit mycket. Drama, tv-serier, dikter, krönikor, allt möjligt. Men jag aldrig haft någon ambition att bli poet.

 

Hon skriver på en bok just nu, berättar hon. En handbok i motiverande bemötande som utgår ifrån en kommunikationsmodell som hon slipat på i fem år nu, bland annat i sitt arbete med ungdomarna på teatern. 4 L, kallar hon modellen, och den ”ger verktyg för att hålla känslor i balans och kommunicera utan att såra/provocera andra”.

Lugna, lyssna, lyfta, lämna – det är de fyra ledorden.

Vilket är ditt främsta verktyg?

– Att lyssna. Men aldrig tolka. Aldrig anta eller tro att jag har några lösningar. Det är det som är universalverktyget; jag har inga lösningar. Det är de andra, ungdomarna, som måste ha lösningarna. Jag är bara deras spegel, någon som bara hjälper dem att hitta sin karaktär och sin självkänsla. S

Programserien Den som får finnas kan ses på SVT Play till och med 21 augusti.
 

Bild: Alexander Mahmoud.

Namn: Marianne Scheja

Ålder: 53 år.

Bor: Lägenhet i centrala Stockholm.

Familj: Maken Lars. Barnen Rebecca och Leonard från tidigare äktenskap.

Yrke: Familjeterapeut, skådespelare, regissör, producent, manusförfattare, föredragshållare, ledarskapsutvecklare.

Studerat: Sjuksköterskeutbildning, scenskoleutbildning, litteraturvetenskap, manusförfattande, KBT-kognitiv beteendeterapi.

Några filmer vi sett henne i: Jungfruresan, Den ofrivillige golfaren, Bröllopsfotografen.

Gör henne glad: ”Se andra människor glada. Enkla saker, som till exempel yoga med min dotter eller sitta i musikstudion med min son.”

Gör henne arg: ”Alla former av vanvård. Våld. IS. Barnmisshandlare. Konsumtionssamhället. Egoister som roffar åt sig.”

ur Lärarförbundets Magasin