Läs senare

Sändare och mottagare

01 nov 2012

BIld: Svanthe Harström
En liten pojke, kanske fyllda tre, sätter sig andäktigt mitt emot sin pappa på ett konditori. På bordet väntar en Festis och en bakelse som ser ut som en groda. Ett värmeljus lyser framför pappans kaffekopp. Förväntan i luften när han krånglar av sig jackan och hänger den fint över stolsryggen. Förgäves söker han sin pappas blick flera gånger under denna dyrbara halvtimme. Pappan är upptagen med sin Iphone. Han varken ser eller hör sonens försök till kontakt, hans vilja att dela detta ögonblick som aldrig kommer åter.
 

En mamma styr sin dotter genom snömodden i en barnvagn. Snöflingor singlar ner från himlen stora som tumvantar. Den lilla flickan i vagnen pekar och säger: ”Dtta, dtta!” Hon vänder sig om och söker sin mammas blick, men vagnen är vänd från mamman ut mot världen. Flickan börjar ropa högre för att mamman ska titta på de stora snöflingorna. Men mamman pratar i sin mobiltelefon. Flickan lutar sig tillbaka i vagnen och somnar.

En liten grupp förskolebarn trängs runt en laptop. På skärmen kan de se sina teckningar som de målade i går: vackra färgstarka bilder med höstmotiv, unika alster som ska visas upp på väggen i tamburen. Deras fröken sitter vi ett annat bord med barnens teckningar uppdukade framför sig. Hon stoppar in en efter en i en nyinköpt skanner, sedan skriver hon ut bilderna på skrivaren. Hon har nu dokumenterat måleriet. De verkliga teckningarna slänger hon i papperskorgen.

Bilder flimrar förbi av missad kommunikation, av ovärderliga ögonblick som går förlorade. Om sändaren saknar mottagare bildas ingen kontakt. Vad händer med den livsnödvändiga kommunikationen när vi vänder våra blickar mot en skärm i stället för mot varandra?

Det händer att jag möter barn vars sändare har saknat mottagare, barn som har gett upp viljan att dela små och stora ögonblick med andra. Det gör mig väldigt ont.

ur Lärarförbundets Magasin