Läs senare

Själens spegel

av Annica Löfvenring
28 Mar 2018
28 Mar 2018
Annica Löfvenring. Foto: Svanthe Harström

Hon skyndade fram på trottoaren med blicken i marken, hoppades att inte möta någon. Om hon stannade svindlade allt och hon var tvungen att stampa hårt i marken för att återfå stabiliteten. Hjärtat bankade hårt och armar och ben darrade. Inne i bilen återkom något slags lugn, men inte direkt. Hon fick sitta en stund och andas innan hon kunde åka iväg.

I personalrummet fyllde hon snabbt sin kopp i kaffeautomaten och gick stapplande in till sitt rum, stängde dörren och satte sig vid datorn. Skärmen flimrade och bokstäverna var krokiga och grå. Hon gnuggade sig i ögonen, försökte hitta fokus. Hjärtslagen ökade och viljan att fly tilltog.

Att kunna se tar vi för givet. Inte förrän vi drabbas av förlust förstår vi betydelsen. Som specialpedagoger försöker vi att hitta finurliga lösningar och alternativa verktyg för att kompensera för elevernas olika svårigheter. Måste vi drabbas personligen för att riktigt förstå?

Ansikten blev monsterliknande och raka linjer krokiga.

Innan jullovet, vid ett möte med föräldrar till ett synskadat barn, började marken att gunga när synpedagogen ingående beskrev hur skev världen kunde te sig när man har synsvårigheter, hur en social osäkerhetskänsla ofta infann sig och hur många undvek situationer som inte kändes trygga. Hon kände igen sig alltför väl. När ansikten blev monsterliknande och raka linjer krokiga började hon att bli riktigt rädd.

Det syntes inte på ytan men konsekvenserna blev stora. Ett hål i gula fläcken, ett helt nytt begrepp kallat makulahål lades till i livets ordlista. Några dagar före jul rasade glaskroppen i det hittills friska ögat med blödningar i näthinnan. Underliga diagnoser och otaliga besök hos anonyma ögonläkare avlöste varandra. Undersökningar med olika droppar som vidgade och 
bedövade. Till sist operation.

Månaderna gick och världen blev synligare. Det som gav störst avtryck var de sällsynta små gesterna när hon kände att hon inte bara var ”ett öga” utan en människa! Som sköterskan som la sin varma hand på hennes arm strax innan narkosen. Eller praktikanten som så varsamt drog nålen ur foten och omsorgsfullt gjorde ett litet ”fothus” av täcket. Så till sist läkaren som tittade länge på henne och sa att hon inte behövde vara rädd. Så lite men så avgörande.

Halvtiokaffet i personalrummet blev åter en oas under arbetsdagen och de små gesternas betydelse fick en ny innebörd när hon mötte kollegor, föräldrar och elever.

För övrigt tycker jag …

… om att snömängden i Västernorrland har gjort att barnen har extra roligt på rasterna!

ur Lärarförbundets Magasin