Läs senare

Sjukhusleken bröt utanförskapet

Så gjorde jag4-åringen blev utfryst på förskolan för att han inte kunde leka. Special­läraren Birgitta Helgesson ser tillbaka på en av sina tidigaste insatser.

av Per Bengtsson
26 mar 2019
26 mar 2019
Foto: Timea Hedlund

”Jag har alltid känt lite extra för pojkarna som inte vill gå i skolan och flickorna som inte tror att de kan lära sig. Alla måste få känna att de är kompetenta. Att de har en viktig roll i samhället, kan klara sig själva och vågar säga ifrån. Ett första steg är att hjälpa dem att delta i aktiviteterna i skolan eller förskolan.

En kille som jag träffade första gången när han var fyra år hade problem att ta kontakt med de andra barnen. Han var yvig, hårdhänt och sade fel saker vid fel tillfälle. Dessutom läspade han, vilket gjorde att han hade svårt att göra sig förstådd. I leken fick han rollen som hund, det är så lågt man kan komma i lekens hierarki. Som hund får man ligga stilla på en plats. När han inte ens klarade det blev han utfryst. Jag insåg att han inte förstod vad som förväntades av honom i leken. Det var tråkigt att se.

Jag organiserade en sjukhuslek som involverade nittio procent av barnen på förskolan. Vi hade ett särskilt rum iordningställt med madrasser. De äldre barnen som var läkare och sjuksköterskor hade vita t-shirts och vårdcentralen på orten gav oss munskydd och medicinkoppar. De yngre barnen fick vara patienter. Vi lekte den här leken säkert tre eller fyra gånger i veckan under ett par månader.

Nästan hela gruppen var involverad. De lärde sig massor om sjukvård, ord och begrepp som många vuxna säkert inte kan.

I början var den här killen åskådare, han satt och tittade på. Jag upplevde att han blev lite nyfiken efter ett tag. Då fick han prova att vara släkting till en patient, och sedan sköterska. Han fick handfasta uppgifter, som att bädda en säng eller räcka fram en skalpell vid operation. Så småningom blev han trygg i sammanhanget och kunde delta mer och mer.

Parallellt ordnade jag enskild pratträning för att han skulle få bättre kontroll på munmotoriken. Jag gick på förskollärarutbildningen samtidigt som jag jobbade och fick lite tips på metoder från handledarna där. Det var lekfulla övningar som att blåsa på fjädrar och göra bubblor i vatten med sugrör.

Birgitta Helgesson

Gör: Speciallärare med inriktning mot svenska, språk och läs- och skrivutveckling på Centralskolan i Malung.

Bäst med jobbet: ”Att få vara med i människors utveckling, både på gott och ibland ont.”

Sämst med jobbet: ”Att det finns en tröghet i skolan särskilt när det gäller elever i behov av stöd eller som far illa.”

I takt med att han kände sig mer och mer kompetent lossnade det för honom. Det märkte de andra barnen också. På förskolan säger man ju ofta att alla ska få vara med, men så ser verkligheten inte ut. Barn vill inte ha med någon som inte kan leka.

I efterhand tycker jag att jag gjorde ett riktigt bra jobb. Det gynnade honom, de andra barnen och mig själv. Jag utvecklades i min yrkesroll. Nästan hela gruppen var involverad. De lärde sig massor om sjukvård, ord och begrepp som många vuxna säkert inte kan. Leken var verklighetsförankrad och skedde alltid på samma plats. Allt stod framme så det var bara att börja. Jag hade kanske önskat mig mer engagemang från kollegorna. De tyckte nog att jag störde deras rutiner lite. Vardagen var väldigt inrutad med samling, fruktstund och kafferaster. Det är synd, för i förskolan har man egentligen ingenting att förhålla sig till. Lärandet kan pågå hela tiden.

En annan elev som gjorde stora framsteg socialt var en tjej i förskoleklass som jag träffade några år senare. Föräldrarna hade förvarnat om att hon var extremt blyg. Hon satt också bara och tittade på.

När jag såg att hon blev intresserad av något flyttade jag hennes stol lite närmare mig. Sedan fick hon hjälpa till på lektionerna, till exempel att hålla pennorna när jag skrev på tavlan. Om jag behövde en blå penna så räckte hon över den. På så vis deltog hon också och tog större och större ansvar.

Varje vecka hade vi fredagsdans, då vi röjde loss till Mora Träsk och annan musik som eleverna gillade. Under vårterminen började hon vara med på dansen. Och i slutet av skolåret skulle alla hålla ett föredrag. Trots att den här tjejen absolut inte ville vara i centrum ställde hon sig framför klassen och berättade i en och en halv minut om en sten som hon plockat på en semesterresa.

För mig är det viktiga att hitta nyckeln till varje barns utveckling här och nu. Jag tror att det handlar om vilken barnsyn man har också. Att vilja och kunna se deras kompetens. Det kan man inte lära sig på någon utbildning.”

ur Lärarförbundets Magasin