Läs senare

Snårig väg till superkrafter

Han började sitt liv med att göra fel. Småbus blev till kriminalitet och missbruk. Slutligen vände han svagheterna till superkrafter. Möt Georgios Karpathakis som har, och är, underbara adhd.

20 sep 2015

Bild: Alexander Mahmoud.Prov på högstadiet. Läraren har köpt ett flak colaburkar och inplastade chokladbollar. Georgios Karpathakis skriver frenetiskt. Han kan svaren, och han måste få ur sig dem innan pysljudet börjar från läskburkarna.
Så startar prasslet med chokladbollarna. Svaren försvinner ur Georgios huvud och han kan inte hitta tillbaka. Han ritar ett fuck you-finger och lämnar in provet. Underkänd.

Georgios Karpathakis har underbara adhd. Han är underbara adhd. Som vuxen fick han sin diagnos och beslöt sig för att vända den till en superkraft. Han startade bloggen Underbara adhd, vars Facebooksida i dag, drygt tre år senare, har 42 000 följare. I somras kunde du höra honom som sommarpratare i Sveriges Radio.

Men vägen till superkrafterna har inte varit spikrak. Georgios Karpathakis adhd har varit nära att ta livet av honom. Bokstavligen. Flera gånger.

”Georgios var ett lättskött spädbarn. Han lärde sig cykla vid två års ålder. Han var i ständig rörelse.” Meningarna pulserar ut från högtalarna medan publiken slår sig ner. Georgios Karpathakis håller monologen Ljuvliga Jävla Georgios på en teater i Stockholm. Högtalarrösten citerar ur hans adhd-utredning.

Teaterbesökaren får höra om en aktiv pojke som hellre klättrade i träd än höll sig till klätterställningar. Om pojken som uppslukades så av sin legovärld att mamma var övertygad om att han hade en hörselned-sättning. Vi får höra om den väl planerade och genomförda rymningen från förskolegården. Mammas kompis skulle ju spela Pippi Långstrump på en skola tio minuter bort – klart att Georgios måste dit!

Vi får också höra om alkoholdebut vid 13 års ålder, slagsmål, polisanmälningar, droger och sex självmordsförsök.

– Jag började mitt liv med att göra fel. Jag fortsatte att göra fel. Jag hamnade i det bråkiga facket, bland smågangsters, bland elever som inte vill, som jävlas, säger han när vi träffas dagen efter föreställningen på Underbara adhd:s kontor.

Vid sju års ålder blev Georgios inkallad till rektorn för första gången. Därefter följde år av kontakt med skolpsykologer, kuratorer och terapeuter.

Han läser ur en skoluppgift från när han var nio år, ett brev om hur det känns att börja mellanstadiet: ”Trean var skojig. Men fyran är nog också skojig men jag vet inte ännu. Hoppas på att g-klassen blir bra. Om den blir stökig kommer det att bli som i trean. Jag kommer inte kunna koncentrera mig.”

– Som nioåring kunde jag alltså sätta fingret på något så komplicerat som adhd, och ändå var det ingen som fattade.

Mellanstadiet blev inte så skojigt, och inte heller högstadiet. Georgios beteendeproblem förvärrades. Han förväntades tala om dem med skolpsykologer, samtidigt som han själv inte hade någon förklaring. I dag säger han att det var en identitetskris som gjorde att han mådde dåligt.

– Jag var omtalad för allt dumt jag gjorde. Samtidigt hade jag en fantastisk familj som talade om för mig hur intelligent jag var och hur framgångsrik jag kunde bli. Jag visste inte vem jag var helt enkelt. Är jag det pucko som vissa antyder, eller är jag den smarta killen som det kommer att gå bra för?

Den beryktade bråkstaken hade också charm. Georgios valde tidigt rollen som klassens clown. Rent inlärningsmässigt gick det ganska bra. Han var intresserad av SO, bra på idrott och ”en jävel på korsstygn”.

De underkända proven räddades genom omprov – då fick han sitta ensam och slapp störas av andra. Lärarna upptäckte att han kunde ”sköta sig” om han satt i enrum. Men för barnet Georgios var budskapet tydligt: du utvisas som en bestraffning, inte som en belöning.

 Bild: Per Häljestam.
Det skulle dröja till 25 års ålder innan Georgios fick sin adhd-diagnos. Då hade han promenerat på en tågräls med en vodkaflaska på huvudet, balanserat på ett balkongräcke och skurit sig med 40 snitt i armen.

Diagnosen gav ingen omedelbar vändning.

– Jag levde i ett vakuum i åtta, nio månader. Jag hade fått en förklaring på varför vissa saker hade hänt men ville samtidigt inte skylla på diagnosen.

Vid denna tid hade Georgios läst klart en universitetsutbildning i medie- och kommunikationsvetenskap och arbetade som pr-konsult. Han fortsatte att jobba mycket – och festa hårt. Då kom depressionen.

– Overload.

Det var när den sjukskrivne Georgios gick på premiären av Attentions film Jag har adhd som diagnosen landade i honom.

– Människorna i filmen kändes som mina bästa vänner fast jag inte hade träffat dem. Jag insåg att jag inte var ensam. Jag var helt lyrisk.

Dagen efter ringde han Riksförbundet Attention och meddelade att han tänkte säga upp sig från sitt arbete och börja jobba för dem. ”För guds skull, säg inte upp dig! Tänk på impulskontrollen!”, svarade Attention och uppmanade honom att lägga ut ett filmklipp på deras kampanjsajt i stället.

Georgios använde sin förmåga att hyperfokusera – ett tillstånd av flow – och startade sajten Underbara adhd under några intensiva dygn. Han ringde en talarförmedling, klockan halv elva en kväll, och erbjöd sig att föreläsa om adhd.

– När jag vill göra något, så gör jag det. Men det är inte bara en styrka att vara impulsiv, det är också kostsamt psykiskt och fysiskt.

Han avfärdar mitt påstående att kunskapen om adhd är stor i dag, och att diagnosen därför inte längre är särskilt stigmatiserande.

– Det är inte coolt att ha adhd. Det är en livslång utmaning. Medvetenheten om adhd har ökat, men kunskapen är fortfarande dålig. Och okunskap föder fördomar.

Därför sätter Underbara adhd upp ett högt mål: Sverige ska bli världsledande på kunskap om adhd.

– Det kommer att hända. Jag kommer att driva det till förbannelse. När jag hittar något jag brinner för kan jag kanalisera hela min energi där. Du ser, det som är svårt med adhd, kan också vara så bra!

Lärare är en viktig målgrupp för Underbara adhd, som bland annat har tagit fram en webbkurs med hjälp av lärare, specialpedagog och psykolog. Georgios understryker att han inte vill svartmåla skolan.

– Min mamma är lärare och jag vet hur mycket lärarna sliter. Anledningen till att skolan är ett prioriterat område för mig är att barnen tillbringar mycket tid där.

Georgios tycker att det är ”helt oförklarligt” varför kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, npf, inte är obligatorisk i lärarutbildningen. Om grundkunskapen saknas kan läraren omedvetet bidra till att eleven känner sig misslyckad. Jag invänder att det är mycket som lärarna ska hinna med under sin utbildning.

– Absolut, men vi står inför ett vägskäl. I dag ska inkludering ske. Antingen får man förutsättningar för att inkludera eller inte. Alla barn har skolplikt och rätt att lära. Det blir inte en arbetsbörda för lärarna att lära sig mer om npf, eftersom det ger en stabilare grund att stå på.

Det går inte att prata om Georgios Karpathakis och hans adhd utan att tala om mamma. Under avslutningsscenen av Ljuvliga Jävla Georgios tummar han på ett foto av henne. ”Visst är hon fin”, säger han till publiken.

– Det går inte att beskriva i ord hur mycket jag älskar henne. Hon är bara en så genuint fin människa. Hur besviken hon än har varit, har hon alltid visat att hon vill försöka hjälpa mig, säger han dagen efter.

Mamma har hämtat honom på arresten och på akuten.

– I stridens hetta har hon bara varit omhändertagande, gråtit och möjligen sagt att hon varit besviken.

I teatersalongen kan du höra minsta andetag när Georgios vänder sig till en kvinna och säger ”Tack, mamma, för att du aldrig gav upp”. Han går vidare och säger ”Tack, mamma” till någon annan i publiken, sedan ”Tack, mamma” till en tredje.

– Jag vill visa att alla kan göra skillnad för någon annan. Det är en uppmaning att inte ge upp. Det var för att mamma och familjen aldrig gav upp som det till slut gick okej för mig. Att någon försöker förstå betyder extremt mycket.

Alla barn har inte familjer som förmår kämpa. För dem kan en vuxen i skolan göra skillnad, tror Georgios.

– Det är vanligare än man tror att läraren är tryggheten.

Han säger flera gånger att han insett saker ”med åren” eller ”på äldre dar”. Georgios Karpathakis är 29 år, på själva dagen för intervjun. Han skrattar till när jag påpekar att han benämner sig själv som gammal.

– Ja, det känns som att jag levt ett långt liv.

Bild: Alexander Mahmoud.

Namn: Georgios Karpathakis.

Ålder: 29 år.

Familj: Mamma, extrapappa, två systrar. Pappa, styvmamma och två syskon i Grekland.

Arbete: Driver på heltid organisationen och den digitala plattformen Underbara adhd.

Musik: ”Tyngsta rocklåten, smörigaste balladen och fetaste houselåten. Men framför allt grekisk musik.”

Blir glad av: ”När Djurgården vinner, när solen skiner, glada människor.”

Blir arg av: ”Orättvisor. Till exempel att migranter drunknar i Medelhavet och att barn med adhd inte får förutsättningarna för att uppnå sin fulla potential.”

ur Lärarförbundets Magasin