Läs senare

”Specialpedagoger är inga alltiallon”

DebattSpecialpedagoger kan inte tilldelas vilka uppgifter som helst. För att kunna ge eleverna lika chanser måste vi värna uppdragets särart, skriver specialpedagogerna Louise Tinnerholm Olausson och Camilla Hallström.

Att vi specialpedagoger har ett yrke som fortfarande är svårdefinierat för vissa utom för oss själva är ett välbekant faktum. Om vi inte värnar om vårt uppdrags allvar så finns stor risk att vi blir både speciallärare, personliga assistenter och kanske till och med administratörer. När vi började som specialpedagoger för cirka tio år sedan kunde man i princip bränna ut sig på ett uppdrag som faktiskt var helt omöjligt att gå iland med. Det man var där för att göra hann inte prioriteras.

I dag är vi medvetna om vad vi kan och ska göra. Ändå möter vi ofta kollegor som fortfarande gör lite allt möjligt i någon tro att man som specialpedagog också behöver ha ett pragmatiskt förhållande till yrket. Inget kan vara mer fel, faktiskt. Det är av allra största vikt att vi håller på vårt uppdrags betydelse för hela enhetens sammanlagda organisation.

Specialpedagoger är inga alltiallon som man kan sätta på vilka uppgifter som helst. En bra rektor vet att det specialpedagogen kan ska kombineras med rektorskapet. Som en Sherlock med sin Watson, eller som Martin Becks Gunvald Larsson. För vi är inte bara finfina på npf, dyslexi och annat. Vi är jätteduktiga på miljö och organisation. Vi tittar ur ett elevperspektiv på hur väl alla dessa delar samspelar. Hur stämmer den fysiska miljön ihop med organisationen vi har på enheten tillsammans med lärarnas uppdrag? Hur kan alla dessa delar och deras samspel förbättras så att det kommer eleverna till gagn? Detta funderar en specialpedagog ständigt på. För i vårt uppdrag ligger just att analysera individen, gruppen, skolmiljön och organisationen i ett samspel. Till detta ska vi ta in ny forskning och implementera det som är funktionellt och ger avkastning. En specialpedagog är därför också en miljöpedagog och en viktig organisationspedagog.

Ändå möter vi ofta kollegor som fortfarande gör lite allt möjligt i någon tro att man
som specialpedagog också behöver ha ett pragmatiskt förhållande till yrket. Inget
kan vara mer fel.

Vår roll kommer därför alltid att vara som ”en fluga på väggen”. Vi kan inte helt ingå i lärarkollegiet, ej heller i ledningen. Vi måste vara fria från påverkan, på gott och ont. Vi ska ju handleda lärare, ett förtroende vi måste förtjäna. Då måste lärare veta att man står fri. Det är nödvändigt om man ska kunna se allt klart. För det är ju så att en specialpedagog arbetar en tid på en skola, tills skolan kan bli självgående på specialpedagogik. Sedan är det faktiskt dags att dra vidare. Vårt uppdrag är inte heller att vara på en helt fungerande enhet. Vi behöver vara där vi mest behövs. Som en läkare i Läkare utan gränser ungefär. Vi kan inte backa från sådana uppdrag av ren bekvämlighet, inte stanna kvar för att det är bekvämt. Specialpedagogiken är ett kall. Vi arbetar med hjälp till självhjälp.

Det är därför av största vikt att ledningen i en organisation verkligen förstår en specialpedagogs uppdrag. När den insikten finns och vi får arbeta med det som vi faktiskt är utbildade för kommer vi att kunna nå högre i alla internationella undersökningar, en väldigt utskälld yrkeskår kommer att må mycket bättre, vilket genererar fler sökande till lärarutbildningen och vi kommer att få unga vuxna som alla får samma chans oavsett social uppväxt och tillhörighet. Det är ju dit vi strävar.

ur Lärarförbundets Magasin