Läs senare

Specialundervisning under första läsåret

Extra och speciell lästräning måste inledas redan första läsåret för barn med läs- och skrivsvårigheter. Och det måste bli slut på att elever med dyslexi upptäcks först på mellanstadiet. Det skriver Sonja Rockberg.

19 maj 2011

Utifrån de erfarenheter jag fått i mitt arbete med dyslektiker och utifrån den forskning jag tagit del av har jag blivit övertygad om att det nu måste bli slut på att elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi upptäcks först på mellanstadiet eller än värre först på högstadie- eller gymnasienivå. När så sker är det egentligen ett misslyckande för skolan och en katastrof för eleven. Extra och speciell hjälp ska börja redan på höstterminen under första skolåret!

Man kan nämligen nå otroligt bra resultat om:

  • De elever som har svårt att lära sig läsa får rätt träning så tidigt, och det gäller då främst de elever som läraren märker har svårt för att ta till sig och komma ihåg de bokstäver/ljud som han/hon har arbetat med. Att den hjälpen sätts in så tidigt är viktigt för att eleven inte ska känna sig utpekad, eftersom alla i årskurs 1 sysslar med just bokstäver/ljud och lästräning.
  • eleven inte ska få en felaktig lästaktik när bokstäverna/ljuden ska sättas ihop till ord. Om extra träning sätts in först i årskurs 3–4 har nämligen eleven redan lagt sig till med en felaktig lästaktik, och det är då oerhört mycket svårare och ibland nästan omöjligt att få eleven att byta taktik.

Den extra hjälpen kan ske enskilt eller i en liten grupp tillsammans med klassläraren. Det viktiga är att arbeta med så många sinnen som möjligt. Eleverna ska både höra, se och känna hur ljuden uttalas, så därför ska såväl spegel som bilder på ljudens uttal användas och samtidigt ska känslan i mun med lite lek och fantasi kopplas ihop med hur de små bokstäverna formas/skrivs (se www.srlas.se), allt för att eleverna ska uppleva bokstäverna/ljuden så konkret som möjligt.

I slutet av höstterminen ska läraren låta alla elever i klassen läsa en enkel text för att höra hur de ”läser” (och det ska spelas in, så läraren kan lyssna på ”läsningen” flera gånger). Det läraren då ska lyssna efter är vilken lästaktik de elever som inte läser flytande har, det vill säga om de känner vilka bitar ord består av. Redan vid födseln påbörjas nämligen, utifrån omgivningens språk, en utveckling i barnets hjärna av ett språksystem som gör att barnet kan känna hur ord är uppbyggda. Ett exempel på det är att barn redan vid 3–4 års ålder uppfattar rim, till exempel -ad i glad och stad. Barnet har alltså upptäckt att glad består av delarna gl och ad.

När barnet sedan har lärt sig en del bokstäver/ljud och ska läsa vill det naturligtvis så snabbt och smidigt som möjligt få ihop bokstäverna till ett ord som det känner igen. Men som Ingvar Lundberg i Läsprocessen i ljuset av aktuell forskning (1981) visat, så är det mycket svårt för barnet att utifrån de enskilda ljuden hitta ett ord som det känner igen, på grund av de biljud som uppstår när man uttalar de enskilda ljuden. Det exempel Ingvar Lundberg ger är ”bok” som då blir .

Men i mitt arbete med elever med dyslexi har jag märkt att om ljuden i stället läses ihop i början-rimdelar (se fotnot) så blir det lättare för dem att uppfatta vilket ord som avses och därmed snabbt hitta det ordet och dess betydelse i sina inre ordförråd, och än tydligare märks detta när ordet börjar på en konsonantkombination, t ex blad , där biljuden reduceras avsevärt om eleven läser ihop början = bl och rimdelen = ad.

De barn som under sin utveckling fått med sig ordens uppbyggnad i sitt språksystem känner alltså automatiskt hur de ska ”titta in orden” (= vilka ljudkombinationer/ordbitar de ska sätta ihop), något som tydligt märks när man lyssnar på de barn som just har börjat få ihop ljuden till ord. Många läser nämligen ut vissa ord i början-rimdelar och några läser nästan hela texten på det sättet. Så här läste en pojke efter en termin i årskurs 1:

”Det är en ål (ett hål) i S ar as sk åp där hon h ar m at

En m us s er hålet. M usen sm it er in i sk åp et.”

Här är verkligen uppdelningen i början-rimdelar tydlig. Men även den elev som var osäker på vissa bokstäver och bara kunde läsa en del ord, men läste ett par av dem i början-rimdelar: sk åp, m us en, visar att han är på rätt väg. Han behöver därför inte speciell träning utan bara mängdträning på såväl bokstav/ljud som läsning.

Bra lästaktik är alltså att kunna uppfatta och vid läsning titta ihop de ljudkombinationer (och längre fram större delar: morfem, stavelser) som svenska ord är uppbyggda av.

De elever som däremot inte automatiskt känner hur orden är uppbyggda måste få extra läs- och skrivträning för att upptäcka och träna in dessa delar, och det gäller de elever:

  • som fortfarande inte är säkra på de bokstäver/ljud de har arbetat med och som inte alls kan läsa. Här gäller det att läraren beväpnar sig med tålamod och fortsätter arbetet med bokstäver/ljud och med att läsa ord/text med tydligt markerade början-rimdelar
  • som tar ljud för ljud (eller gör långa tysta uppehåll framför orden) och kanske får till ett eller annat kort ord, t ex en, är, men inte klarar lite längre eller komplicerade ord och inte tar något ord i början-rimdelar.

Man måste vara speciellt uppmärksam på den här gruppen eftersom många lärare tror att de här eleverna har ”knäckt koden” eftersom de kan ljuda ihop en del enkla ord, och att de därför bara behöver träna mycket för att få igång läsningen. Men tyvärr resulterar det oftast i att de blir långsamma läsare som släpar sig genom orden ljud för ljud och får lägga ner så mycket energi på att hitta varje enskilt ords betydelse att textens innehåll går förlorad. De har med andra ord tränat in en totalt felaktig lästaktik, en taktik som gör att det tar lång tid att ta sig igenom en text plus att de inte förstår det som står i texten.

De elever som behöver extra träning måste få 10–15 minuter 3–5 gånger i veckan, beroende på graden av svårighet och det är väldigt viktigt att varje elev verkligen får den tid per vecka som bestämts för honom eller henne.

Den träning som nu ska sättas in måste vara strukturerad och intensiv och den ska gå ut på att eleven ska lära sig uppfatta och titta in orden i de delar som svenska ord består av, nämligen början-rimdelar, morfem och stavelser med hjälp av övningar som tydligt visar de delarna.

I slutet av årskurs 1 ska eleven vara säker på bokstav/ljud och kunna läsa korta texter med ljudenliga ord på upp till fyra bokstäver.

Skriv en insändare!

Välkommen att skriva en insändare om något du funderar över eller politik eller andra områden som berör lärande.

Mejla texten till
specialpedagogik [a] lararforbundet.se

Fotnot
Början (eng. onset) är den eller de konsonanter ett enstavigt ord eller en orddel börjar på och rimdel (eng. rime) är den efterföljande vokalen + den eller de konsonanter som står efter vokalen. I ordet bad är alltså b början och ad rimdel och i sladd är sl början och add rimdel och i strand är str början och and rimdel.

ur Lärarförbundets Magasin