Ingår i temat
Stöd språket
Läs senare

Stöder sig på tecken

I Bengtsfors tillämpar alla förskolor alternativ och kompletterande kommunikation.
– Själv måste jag nästan sitta på händerna om jag inte ska använda dem när jag pratar, skrattar specialpedagogen Gunvor Håkansson.

27 okt 2014

Bild: Øyvind Lund.Omgivningen är bedårande. Solen skiner från klarblå himmel och sjön och skogarna som man kan betrakta här från höjden breder ut sig som ett vykort, som en stor och intensiv påminnelse om hösten.Men det är inte för utsikten som vi är här. Detta är bakgården till förskolan i dalsländska Skåpafors – en tyst liten bruksort i Bengtsfors kommun – och inne på avdelningen Blåsippan har ett- till treåringarna nyligen ätit färdigt sin lunch.

I ett av rummen vaggas nu de minsta till sömns, medan fem andra småttingar har samlats på golvet i ett annat för att ta reda på vilka bilder som kan finnas i förskolläraren Pia Hallbergs röda lilla väska den här gången.

Liam, pojken i smurftröjan, får dra det första kortet.

– Vad är det? frågar Pia Hallberg mycket välartikulerat samtidigt som hon gör en bestämd rörelse med händerna.

– Bil! Bil! hojtar Liam och två eller tre andra i mun på varandra.

– Bra. En bil. En röd bil, förtydligar Pia Hallberg och levererar ännu ett par handrörelser som på stödteckenprosa betyder, gissar en ovan betraktare, ”röd” och ”bil”.

Kul? Jodå, barnen fnissar och sitter nyfiket kvar. Pedagogiskt? Absolut, och för Pia Hallberg och hennes kollegor är det här ett fullständigt naturligt sätt att kommunicera på. För barnen likaså.

Ja, här på Blåsippan, liksom på Vitsippan i våningen ovanför oss, samt på kommunens övriga förskolor, nöjer man sig inte med att uttrycka sig verbalt när man samtalar med varandra. Det räcker inte. För att stimulera och uppmuntra barnens språk- och identitetsutveckling använder man sig också av stödtecken, foton och symbolbilder av olika slag – oavsett om barnen har en funktionsnedsättning eller inte.

På vissa förskolor mer, andra mindre.

Här mer. Här tycks metoden rent av genomsyra all verksamhet. Hela huset är dekorerat med allsköns praktiska budskap, varje anställd har till och med en uppsättning bildkort dinglande vid höften – likt stora nyckelknippor. Bilder föreställande ”utelek”, ”tvätta händer, ”gå hem” och andra viktiga upplysningar.

 

Men mest påtagligt för en utomstående är nog ändå allt handviftande, alla tecken som görs för att stödja och underlätta kommunikationen. Även barnen gör det. Inte alltid, men det händer. Omedvetet dessutom. Som flickan där, i de svarta jeansen, som tidigare tecknade ordet ”fisk” för sig själv när hon fick höra vad det stod på dagens lunchmeny.

– Det förtydligar och förstärker, får barnen att både förstå och uttrycka sig bättre, förklarar Pia Hallberg och fortsätter att fäkta med sina fingrar och händer (som om även jag skulle förstå bättre).

– Dessutom underlättar det ju för oss personal att förstå barnen, särskilt de små som ännu inte lärt sig att förmedla det muntliga språket.

Hon sänker ned händerna i knät, tänker i några sekunder, sedan går de igång igen:

– Om du bara pratar med munnen kanske det bara är tjugo procent i en grupp som förstår vad du säger. Men om du pratar, gör tecken och visar bilder samtidigt – då förstår oftast alla.

Bredvid oss på golvet sitter också specialpedagogen Gunvor Håkansson, hon som initierade och drev igenom att kommunen skulle börja tillämpa AKK, alternativ kompletterande kommunikation, och i den omfattning som den gör i dag.

 

Allting började för sjutton år sedan när hon arbetade som förskollärare och skulle välkomna en fyraårig pojke, berättar hon medan vi rör oss vidare genom korridorer och rum.

Förutom en cp-skada hade pojken en utvecklingsstörning och en språkstörning, vilket innebar att han i princip bara kunde göra sig förstådd genom att teckna.

– Men han hade så fantastiskt bra och driftiga föräldrar. De krävde av förskolan att vi skulle lära oss stödtecken innan han började, och en sådan utbildning fick vi. Det var min första kontakt med AKK.

I dag är den pojken en ung man, som inte bara lyckats skaffa sig jobb och egen bostad utan också talar ganska obehindrat. Glädjen som Gunvor Håkansson kände när han ringde henne första gången glömmer hon aldrig.

– Han var speciell, den pojken. Och det var en fantastisk resa, även för oss. Jag, all personal, såg ju vad AKK:n betydde. För honom framför allt, men också för de andra barnen. Var tredje barn i vår grupp lärde sig att läsa, till exempel.

 

Även Gunvor Håkansson har lite svårt att komma till tals utan hjälp från sina händer; det nästan rycker i dem så fort hon öppnar munnen. Reflexmässigt. Det blir så efter så många år, säger hon och ler åt saken.

– Det har väl blivit en arbetsskada. Även med min hund talar jag på det sättet.

Inte undra på. AKK är ju något hon brinner för, något som hon arbetade med långt innan hon bestämde sig för att plugga vidare och för att sedermera börja arbeta som specialpedagog som hon gjorde för drygt tio år sedan.

– Jag ville helt enkelt lära mig mer, och förhoppningsvis kunna förmedla mina kunskaper till andra. På den tiden fanns det heller inga specialpedagoger här som var verksamma inom förskolan.

Med just AKK som specialitet gör hon och en kollega i dag regelbundna besök i kommunens förskolor. Dels för att ge personalen handledning och fortbildning, dels för att vara till hjälp och ge barnen direkt stöd. Samarbetet med föräldrarna är mycket viktigt, understryker hon.

– Ett barn har hundra språk men berövas nittionio, sägs det ju. Men med AKK:n ger man barnen och personalen fler uttryckssätt och en mycket större möjlighet till kommunikation, och det försöker vi bejaka så långt det går. Med tecken, saker, bilder, symboler, kroppsspråk.

Tecken som alternativ och kompletterande kommunikation – TAKK som är dess korrekta benämning – används tillsammans med tal och bygger på det svenska teckenspråket. Men någon egentlig grammatik förekommer inte. Snarare olika slags kärnord, förklarar Gunvor Håkansson.

– Tänk dig att du har en ficklampa och att du lyser på de ord som du tror är viktiga för barnet. Vilka de orden är beror i sin tur på hur långt barnet kommit i sin språkutveckling. Riktigt små barn kan behöva hjälp med ord som till exempel ”boll” och ”äta”. Medan andra barn kan behöva hjälp med ord som ”och”, ”med” och ”för”.

En tredje grupp som har nytta av teckenstöd är barn som är flerspråkiga, som har ett annat språk än svenska som förstaspråk.

– I Bengtsfors har vi nu en ganska stor andel barn som är det. Och när vi ger dem det här verktyget som innebär att de kan kommunicera på ytterligare ett sätt, så verkar de också ta till sig svenskan fortare. Det är både lärare och förskolepersonal överens om.

Hon minns särskilt en nyanländ liten flicka från Somalia, som just börjat skolan.

– Redan andra dagen kunde hon med hjälp av tecken fråga sin lärare när det skulle bli rast.

 

Vi sätter oss på en bänk ute på gården och tittar på barnen som leker i solen. En pojke i en trampbil glider fram, säger något som jag inte uppfattar och sedan trampar han vidare igen.

Gunvor Håkansson fortsätter.

– Stödtecken borde vara en självklarhet i både förskolan och skolan. Och ju tidigare desto bättre. Om man inte ger dem det stödet begår man nästan tjänstefel, tycker jag.

Att kunna kommunicera med varandra ligger till grund för allt, menar hon. Och uthållighet och långsiktighet är A och O.

– Om man har börjat med AKK är det verkligen viktigt att man fortsätter med det, och inte bara driver det som ett projekt, för då tejpar man ju igen munnen på alla barn som behöver det stödet.

– Det är ungefär som om jag skulle ta av dig dina glasögon och säga att de där får du inte ha på dig mer.

 

Pojken i trampbilen kör förbi och vinkar ivrigt samtidigt som ett par flickor i sandlådan bakom oss ropar efter uppmärksamhet. Vad tycker de? Vilka är deras favorittecken? Under en samling frågar jag de lite äldre barnen på avdelningen Vitsippan, och svaren kommer genast:

– Sol!

– Bada!

– Leka!

Och de tråkigaste?

– Sitta.

– Tyst.

– Stopp.

ur Lärarförbundets Magasin