Ingår i temat
Lön & karriär
Läs senare

Supersamordnaren

Lön & karriärPå Gotland är specialpedagog Monica Norström sedan några år tillbaka förstelärare med uppdrag att samordna specialpedagoger och speciallärare på ön. För henne har det inneburit ett utmanande lyft i yrkesvardagen.

26 mar 2019
Supersamordnaren
Det känns också oerhört meningsfullt och som att nätverket bidrar till att öka likvärdighet och höja nivån på specialpedagogiken över hela ön. Foto: Karl Melander

Monica Norström, specialpedagog och förstelärare i Visby på Gotland, har en bråd fredagsmorgon. Hon står ute i korridoren utanför ett klassrum på Södervärnskolan. Här ska nätverket som riktar sig till specialpedagoger och speciallärare på ön ha ett möte under förmiddagen. Monica Norström prickar av kollegorna på en lista och det blir många kramar, skratt och prat. Hon skänker en tanke åt kaffet och mackorna som är beställda till fikapausen, men jo, de ska nog räcka.

Det är så viktigt att alla elever på skolan vet vem jag är och att jag etablerar någon slags relation till alla redan i förskoleklassen.

Totalt finns ungefär ett 70-tal specialpedagoger och speciallärare inom grund- och förskola på Gotland. Vanligtvis brukar ungefär hälften ha möjlighet att komma på nätverksträffarna som äger rum en gång i månaden, men i dag är dryga 40-talet och alltså ovanligt många på plats.

Torsten Flemming som är grundskolechef står också ute i korridoren och minglar. Han berättar att ett av de prioriterade uppdrag som han fick när han tillträdde år 2016 var att se till att alla elever på Gotland har tillgång till specialpedagogisk kompetens. Bristen på likvärdighet var nämligen något som Skolinspektionen hade slagit ner på.

Fem förstelärare med särskild kompetens

Gotland har totalt 78 förstelärare. Här är det ett tillfälligt förordnande som löper på två år. I dagsläget är fem av de gotländska förstelärarna specialpedagoger eller speciallärare. Av dem har enbart Monica Norström ett regionövergripande uppdrag, resterande har sina förstelärarroller knutna till respektive skola.

På Gotland är försteläraruppdraget ett ”dialoguppdrag”, det vill säga det följer inte automatiskt en viss procent nedsättning i tjänst med uppdraget. I stället ska varje förstelärare ha en dialog med sin chef kring vilka arbetsuppgifter som ska plockas bort för att det ska finnas tid till försteläraruppdraget.

– I dag har vi fått till ökad likvärdighet, bland annat tack vare att rektorerna ute i våra fem geografiska enheter ser till att fördela kompetensen sinsemellan. En viktig aspekt har också varit att formalisera det här nätverket. Det bidrar till att alla får samma information, drar åt samma håll och också till kollegialt lärande, säger Torsten Flemming.

Men för att få till en sådan samverkan krävdes en spindel i nätet, insåg grundskole­ledningen. Man utlyste därför ett försteläraruppdrag med ansvar för nätverksarbetet för ungefär tre år sedan. För Monica Norström kom annonsen lägligt. Hon blev färdig specialpedagog 2010 och har jobbat på samma skola sedan dess. Hon trivs med sitt jobb, men säger att hon samtidigt är en person som gärna söker nya yrkesutmaningar.

– Jag hade faktiskt börjat fundera på att forska i ungefär samma veva. Men så dök förstelärarrollen upp och den kändes jättespännande. Så jag sökte.

Nu har hon hunnit avverka en första tvåårsperiod i uppdraget, därefter fått förlängt och kan konstatera att det har inneburit ett lyft för henne rent yrkesmässigt. Eftersom hennes förstelärarroll inte är knuten till enbart skolan hon arbetar på, ger det henne ett bredare perspektiv.

Monica Norström brinner för sitt försteläraruppdrag eftersom hon upplever att det leder till ökad likvärdighet och högre kvalitet.
Foto: Karl Melander

– Det känns också oerhört meningsfullt och som att nätverket bidrar till att öka likvärdighet och höja nivån på specialpedagogiken över hela ön. Vi lär av varandra och delar med oss. Men det beror inte bara på mig, alla tillsammans är med och skapar det. Jag håller enbart i trådarna för att möjliggöra att vi samverkar.

Klockan har passerat halv nio och Monica Norström stänger dörren till mötesklassrummet, hälsar välkomna och går kort igenom förmiddagens schema. Först ska Torsten Flemming dra lite allmän aktualitetsinformation, så brukar de flesta nätverksträffar inledas.

Därefter presenterar Anette Olsson och Elin Dahné Branting, som just är färdiga specialpedagoger genom en vidareutbildningssatsning som kommunen har för yrkesverksamma lärare, sin examensuppsats. Den handlar om hur skolor kommunicerar till föräldrar kring elever i behov av särskilt stöd och väcker många tankar om vikten av ett kommungemensamt språk. Monica Norström får se till att begränsa talutrymmet för att tiden inte ska rinna i väg och så brukar det vara, säger hon.

– Det finns hur mycket som helst att prata om. Våra yrkesroller kan vara ensamma, särskilt för dem som arbetar på mindre skolor. Därför är nätverket viktigt.

Om vi zoomar ut lite och tittar på möjligheterna på nationell nivå för specialpedagoger och speciallärare att bli förstelärare, så ser det i dagsläget inte jätteljust ut. Skolverkets statistik visar att det är vanligast att lärare som undervisar i matematik eller svenska får rollen. Hur stor andel av landets omkring 15 000 förstelärare som har specialpedagogisk kompetens syns inte i myndighetens sammanställning.

Specialpedagogiks redaktion gjorde dock i fjol ett stickprov bland 110 kommuner. Enbart 60 av dem svarade att de hade utsett minst en specialpedagog/speciallärare till förstelärare. Men Gotland sticker ut. Här har fem stycken förstelärare specialpedagogisk bakgrund. Torsten Flemming har själv enbart utsett Monica Norström, som ju arbetar på hans uppdrag eftersom hennes roll är regional.

Det blir många spontana samtal när nätverket träffas. Behovet att prata med kollegor är stort eftersom rollen som specialpedagog/lärare kan vara ensam.
Foto: Karl Melander

– De allra flesta förstelärare utses av rektorerna själva. Jag har dock kommunicerat hur viktigt det är att den specialpedagogiska kompetensen lyfts.

I en paus hinner vi prata med en av de andra förstelärarna. Marie Almquist har sitt uppdrag knutet till skolan hon arbetar på och i rollen ingår ett övergripande skolutvecklingsansvar. Hon upplever att försteläraruppdraget har gett henne mer mandat.

– Som specialpedagog/speciallärare arbetar man ju ofta med skolutvecklingsfrågor utan att vara förstelärare, konstaterar hon.

Det kan innebära att man ser saker som behöver förändras i undervisningsmiljön och att föra fram sådant kan ibland vara känsligt.

Monica Norström spelar memory med eleverna i förskoleklasserna på Lyckåkerskolan. Hon vill skapa en positiv grundrelation till alla elever, som hon sedan kan bygga vidare på.
Foto: Karl Melander

– Nu är det mer uttalat att det är min roll, det ger mig trygghet. Och det här är inte ett betungande uppdrag bland många andra arbetsuppgifter, det är något vi själva sökt.

En del rektorer runt om i landet är osäkra på om specialpedagoger och speciallärare uppfyller ett av de krav som finns i den nationella uppdragsbeskrivningen för förstelärare. Där klargörs att försteläraren till övervägande del ska arbeta med undervisning och uppgifter som hör till undervisningen. Men varken Monica Norström eller Marie Almquist ser några problem med det.

– Det handlar om en definition. Vi specialpedagoger och speciallärare arbetar ju egentligen hela tiden med uppgifter som hör till undervisningen, säger Marie Almquist.

Åter till nätverket som nu har spritt ut sig i smågrupper i olika arbetsrum. Samtliga inom nätverket ingår i en sådan och varje grupp har ett fokusområde. Det kan till exempel vara att följa ny forskning som berör specialpedagogik, att utveckla arbetet med elever med npf-diagnos eller jobba med hur man bäst går vidare efter olika typer av screeningar.

De olika fokusgrupperna har kontakt även mellan nätverksträffarna och ses ibland enskilt, berättar Monica Norström. Regelbundet delger de hela nätverket vad de får syn på och kommer fram till, på så vis sprids information och kunskap ut till alla.

Torsten Flemming, grundskolechef på Gotland, närvarar vid de flesta nätverksträffar för att ta in synpunkter och se till att alla som arbetar med specialpedagogik får samma information.
Foto: Karl Melander

Monica Norström sitter själv med i en av grupperna, men i dag har vår intervju dragit ut på tiden och hon vill inte gå in och störa när gruppdiskussionerna har kommit i gång. Ingen större återsamling för hela nätverket är planerad och hon kör därför i stället ut till Lyckåkerskolan där hon har sin tjänst.

De senaste veckorna har hon ägnat mycket tid åt att lära känna eleverna i skolans tre förskoleklasser. Hon har varit närvarande i undervisningen och observerat och i dag är hon med klass FA en stund den sista timmen för dagen när de spelar memory.

– Det är så viktigt att alla elever på skolan vet vem jag är och att jag etablerar någon slags relation till alla redan i förskoleklassen. Då blir mitt arbete mycket lättare och inte så dramatiskt om jag sedan möter dem högre upp i klasserna, när det är något de behöver extra stöd med.

Efter att ha blivit besegrad av sexåringarna Cordelia Wagenius, Silas Neuman och Mateus Thorén i Pernilla Stalfelts rim-memory hinner hon fundera kring frågan vad som är nästa steg i hennes yrkesutveckling.

– Jag vet inte riktigt, just nu brinner jag så för såväl mitt försteläraruppdrag som för mitt jobb som specialpedagog på Lyckåkerskolan. Jag satsar helhjärtat på det. Men vem vet, kanske att jag så småningom söker mig till ett arbete med inriktning på ledarskap, samordning och skolutveckling. Men det är inte aktuellt just i dagsläget.

Alla artiklar i temat Lön & karriär (8)

ur Lärarförbundets Magasin