Läs senare

Tierp fixar språket

Tierps skolor anlitar inte logopeder för att utreda om barn med läs- och skrivsvårigheter har dyslexi.
– Viktigast är att alla barn oavsett svårigheter får rätt stöd i skolan, säger specialpedagogen Sara Rådbo.

06 Dec 2012

Bild: Mikael WallerstedtI förskoleklassen och ettan smaskar barnen på äpplen och bananer samtidigt som de formar olika figurer, mönster eller bokstäver på sina papper.
– Jag spårar, säger Mustafa Farah och drar ett finger längs stora S på sitt papper.

– Nu är det dags för lera. Jag tar orange.

Mustafa lägger ut en tunn sträng av leran längs bokstavens linjer. Leran ingår som en av totalt sex övningar för att bekanta sig med bokstavens form. Som sista övning ska han själv försöka skriva.

Plötsligt kommer en tredjeklassare in i rummet. Det är Linnea Andersson.

– Dags för nästa, säger hon och hämtar Nasteho Shire som går i ettan.

Tillsammans slår de sig ner i den röda mjuka soffan och Linnea börjar läsa högt ur boken Ny i klassen.

– Det handlar om en pojke som flyttat. Barnen i den nya klassen är snälla, berättar hon.

Här i Aspenskolan i Tierp arbetar lärarna och barnen mycket med språk. I förskoleklassen blir det rim, ramsor och olika språklekar. Förskollärarna har också som mål att tidigt identifiera barn som kan komma att få läs- och skrivsvårigheter. Till exempel görs en screening av alla sexåringar i samband med starten i förskoleklassen.

Anteckningarna från förskollärarna lämnas till kommunens mobila språkteam, som består av talpedagog och logoped. De avgör om något barn är i riskzonen för läs- och skrivsvårigheter.

– Även om vi inte har traditionell skriv-inlärning för sexåringar så kan man testa hur de uppfattar språk och hur de pratar. Grunden för oss är lek i samband med språkutveckling. Vi arbetar utifrån Bornholmsmodellen, berättar förskolläraren Anna Vindeland.

I skolans konferensrum är det i dag dags för månadsträff med Tierps specialpedagoger. Sju specialpedagoger och en logoped sitter runt bordet. En nybakad toscakaka med hallon är framdukad och på tavlan står ord som handledning, läsglädje och böcker.

Något som engagerar specialpedagogerna i Tierp är debatten om att många lärare i landet uppger att det krävs diagnos för att få resurser till extra stöd. De reagerar också på tidningen Specialpedagogiks undersökning (nummer fyra 2012) som visar att många barn får sin dyslexidiagnos först vid tretton års ålder. Här i Tierp fäster man inte så stor vikt vid om barnet har en utskriven dyslexidiagnos eller inte. Alla ska få den hjälp de behöver.

– På ett sätt förstår jag inte debatten om diagnoser. Alla elever har rätt till åtgärder för att nå målen. Det står i skollagen. Vi jobbar utifrån elevernas behov och svårigheter, säger Sara Rådbo med eftertryck.

Men hur vet ni att eleverna får rätt åtgärder?

– Vi gör fullvärdiga läs- och skrivkartläggningar. Vi kan till exempel se att svårigheterna är åt det dyslektiska hållet men vi ställer inte den medicinska diagnosen. Vi behöver inte åka till Akademiska sjukhuset och av en logoped få reda på något som vi redan kartlagt, svarar Sara Rådbo.

Specialpedagogerna runt bordet håller med. De har en samlad uppfattning om att det är de och andra lärargrupper som är professionella när det handlar om att avgöra ”vilka pedagogiska åtgärder som behövs i den pedagogiska miljön”. Att få tips från en logoped eller annan person på ett sjukhus är att gå en onödig omväg.

Samma princip gäller i hela Uppsala län. Landstinget har beslutat att logopedin enbart ska utreda läs- och skrivsvårigheter ”där det också finns misstanke om mer omfattande språklig problematik och/eller koncentrationssvårigheter”.

– Så nu har vi klartecken att göra våra egna undersökningar. Länslogopedin tar inte emot våra elever eftersom vi gör arbetet här lika bra, säger Katarina Gentzel.

Stödet ska vara likvärdigt och avgöras efter behov, oavsett om man har dyslexidiagnos eller inte. Katarina Gentzel ger följande exempel hur illa det annars skulle kunna bli:

– Säg att en elev med diagnosen dyslexi får dator med talsyntes, en c-penna att läsa med, muntliga prov och specialundervisning. Och så sitter en annan elev i klassen med läs- och skrivsvårigheter som inte få detta stöd för att han eller hon inte har ett intyg med medicinsk diagnos. Det vore absurt att arbeta så.

 

Frågan är då om man senare i livet skulle kunna ha stöd av en skriftlig diagnos. Till exempel i gymnasiet, högskolan eller om man ska ta körkort. Sara Rådbo tar genast fram ett papper från Uppsala universitet och läser högt. Det är från nätverket för dyslexipedagoger vid svenska universitet och högskolor.

– Intyg från specialpedagoger gäller

lika mycket som en skriftlig diagnos. Universiteten vill ha standardiserade test av läshastighet, läsförståelse, ordavkodning och fonologisk förmåga. Det är precis

vad vi gör här i Tierp. Så man kan gå igenom hela skolsystemet och ha rätt till stöd utan att ha dyslexidiagnos. Även vid körkortsprov ska det räcka med intyg från skolan.

Specialpedagogerna i Tierp har dock inget emot dyslexidiagnosen som sådan. Om föräldrarna efterfrågar en utredning av logoped och en eventuell diagnos så är det fritt fram att vända sig till logopeden i Uppsala. Då sänds skolans kartläggningar med.

– Det är ovanligt. Min erfarenhet är att föräldrar nöjer sig med att vi pedagoger säger att om barnet skulle utredas av logoped så är det troligt att utredningen visar på dyslexi, säger Katarina Gentzel.

Ann-Charlotte Simonsson ser flera fördelar med att kartläggningen av svårigheter görs av pedagoger på skolan som har kontinuerlig kontakt med elever och deras föräldrar.

– Själva processen med samtalen efter en kartläggning är viktig. Vi lämnar inte ifrån oss en utredning för att sedan för-svinna. Vi finns med i barnens vardag.

Det handlar om att i skolan utveckla en verksamhet som är inkluderande och gagnar alla barn.

Ibland kan dock skolans pedagogiska kartläggning av läs- och skrivförmåga visa att svårigheterna behöver utredas ytterligare. Carin Norrby berättar om gången i olika steg. Det första steget är att hjälpa barnet i arbetslaget, ibland med stöd av specialpedagoger eller speciallärare. Därefter kan det mobila språkteamet, som består av logoped och specialpedagog, anlitas.

– Men om vi tror att en elev har djupare språkstörningar så anlitar vi logopedin. Då kan vi behöva psykologutlåtande och läkarutlåtande, säger Carin Norrby.

 

Sara Rådbo anser att det skulle behövas en mer flexibel syn på elever med läs- och skrivsvårigheter och hur man tar till sig information.

– Med ny teknik finns det olika sätt att ta till sig text, en del läser med fingertopparna och det säger vi inget om. Därför behöver det inte vara så konstigt om andra till exempel kopierar texter från läsplattor, datorer eller annat och sedan får det uppläst med talsyntes.

Hos ettan och förskoleklassen börjar det närma sig lunch. Någon har ramlat i korridoren och behöver hjälp. Ettornas lärare Carin Lindau behöver bara trösta en kort stund innan allt är bra igen. Ljudnivån höjs när barnen pratar med varandra på väg mot matsalen.

– Barnen är bra på att visa språkglädje och uttrycka sig. Det märkte vi till exempel när vi var i badhuset förra veckan. Otroligt vad glada de var när de pratade om sina upplevelser, berättar Carin Lindau och skyndar vidare till sina elever.

Fakta Tester i Tierp:

Förskoleklass: Observation av språk (O.A.S.) görs på alla barn tidigt på hösten. Materialet är utformat av logoped Astrid Frylmark. Resultatet skickas till mobila språkteamet, som består av logoped och en person som är talpedagog och specialpedagog. Testet görs om på våren om det anses nödvändigt.

 

I årskurs 1: I samband med skolstart testas fonologisk medvetenhet, bokstavs- och ljudkännedom och läsnivå.

ur Lärarförbundets Magasin