Ingår i temat
Språkstörning
Läs senare

Tillsammans gör de skillnad i klassrummet

SpråkstörningLogopeden Karin Enqvist har flyttat sitt kontor från Tierps centrala enhet för språkliga insatser till Ol Andersskolan i Skärplinge, ett par mil öster om centralorten. På skolan jobbar hon tätt tillsammans med specialpedagogen Ann-Charlotte Simonsson och lärarna för att hitta skräddarsydda lösningar för varje elev – och för att öka lärarnas medvetenhet kring språkstörning. Här berättar logopeden, specialpedagogen och läraren om sitt gemensamma projekt.

28 Mar 2018
Kollegialt samtal. Specialpedagogen Ann-Charlotte Simonsson, logopeden Karin Enqvist och läraren Daniel Gunnarsson samarbetar på Ol Andersskolan i Skärplinge. Foto: Mikael Wallerstedt

Ann-Charlotte Simonsson, specialpedagog:

”Ju mer man vet, desto svårare är det”

Undervisningen i fokus. Specialpedagog Ann-Charlotte Simonsson hoppas att projektet ska leda till konkreta förbättringar på lektionerna. Foto: Mikael Wallerstedt

”Många lärare tycker att det är svårt att möta elever med språkstörning. Och ändå är det så pass vanligt, till och med vanligare än adhd. Vi räknar med att ungefär två elever i varje klass har någon form av språklig funktionsnedsättning.

Det som kan vara svårt är att göra logopedernas rekommendationer konkreta i klassrummet, efter att en elev blivit utredd. Ibland förutsätts det att lärarna ska förstå vad språkstörning innebär och vilka konsekvenser det får i undervisningssituationen. Men det är inte säkert att man har koll på alla begrepp om man aldrig har jobbat med det tidigare. Ta bildstöd till exempel, vad betyder det egentligen? Lärare har dessutom så otroligt mycket annat att ta hänsyn till.

För att sätta fokus på språkstörning startade vi ett projekt med medel från spsm. Tack vare projektet har vi kunnat anställa en logoped i rektorsområdet fyra dagar i veckan. Vi har också tillgång till en tal- och specialpedagog från kommunens mobila språkteam.

Det som är centralt i projektet är att vi riktar in oss på undervisningen. Målet är att lärarna ska få en djupare förståelse för vad språkstörning är och vilka konsekvenser det får i undervisningen.

Vi inledde med utbildningsdagar och kollegiala samtal för alla lärare i rektors­området. Och jag tror vi tänkte rätt när vi la grunden hos lärarna med fortbildning. När alla förstår vad språkstörning är kan vi bli mer konkreta kring undervisningen.

Behovsstyrt. Bildstöd underlättar ofta undervisningen för elever med språkstörning. Hur det används kan variera, beroende på elevens behov. Foto: Mikael Wallerstedt

Det som är intressant med just språkstörning är att ju mer man vet desto svårare är det. Många tror att det handlar om stamning men det är ju så otroligt mycket mer komplext. De här eleverna blir ofta tysta i klassrummet och ju äldre man blir desto mer gömmer man sina svårigheter. Och har man exempelvis en pragmatisk språkstörning och svårt att använda språket i ett socialt samspel, kan det tolkas som adhd-problematik fast det alltså i själva verket bottnar i en språkstörning.

Svårigheterna kan också förändras över tid och yttra sig på olika sätt i olika sammanhang, beroende på vem eleven pratar med. För att kunna göra exakta anpassningar behöver logopeden följa elevens språkliga utveckling och vara insatt i elevens vardag, och då räcker det inte med att sitta centralt och komma på besök till skolan då och då.

Visst finns det specialpedagoger som har specialiserat sig på tal och språk men det finns inte i utbildningen. Och logopeden har ju ändå en betydligt djupare kunskap.

Under projekttiden har vi också sett hur viktig rektorns roll är. Rektorn behöver ha kunskap om funktionsnedsättningen, skapa en bra organisation och ge lärarna tid till kollegiala samtal så att de kan dela med sig av sina kunskaper och metoder. Lärare har ofta svårt att formulera sig kring extra anpassningar men det betyder inte att de inte gör extra anpassningar, för det gör de. Men om de goda idéerna ska kunna spridas och utvärderas behöver man träna på att formulera sig och då är kollegiala samtal ett bra sätt.

Nu har vi varit i gång i ett år och fått ytterligare medel så att vi kan fortsätta hela 2018.”

Ann-Charlotte Simonsson är specialpedagog i rektorsområde 4 i Tierp och projektledare för arbetet med att utveckla metoder, undervisning och bedömning riktat mot elever med en språklig funktionsnedsättning.

Karin Enqvist, logoped:

”Generella råd är sällan praktiskt genomförbara”

Närvarande. Logoped Karin Enqvist tycker att hon gör ett bättre jobb nu när hon har sitt kontor på skolan och ingår i elevhälsan. Foto: Mikael Wallerstedt

”Vi började med att fokusera på lärarna för att ge dem fortbildning kring begreppet språkstörning. Förutom utbildningsdagar och samtal med lärare så gjorde jag och min kollega, som är tal- och specialpedagog, poddar med information om språkstörning. Vi valde att göra poddar så att lärarna själva kan välja när de vill lyssna, till exempel i bilen på väg till jobbet eller på sin planeringstid. Dessutom kan de gå tillbaka och lyssna om de behöver.

Allt material, poddarna, informationsfilmer och aktuell forskning ligger på en gemensam digital plattform i kommunen. Där hittar man också manualer av olika slag, till exempel för hur man arbetar med bildstöd och om hur man ritpratar. Det är jättebra att allt finns samlat så att lärarna snabbt och enkelt kan komma åt det.

Nästa steg är att bygga ut den här digitala banken, till exempel med verktyg för hur man jobbar med visuellt stöd i undervisningen och hur man kan göra skolmiljön mer tillgänglig för de här eleverna.
Förutom den fortbildande delen så bygger projektet på att jag som logoped är i skolan fyra dagar i veckan. Det är jättebra att kunna vara nära eleverna i deras skolvardag och följa deras språkutveckling.

Prat i kvadrat. Det krävs ofta många olika verktyg för att kommunicera med elever som har en språkstörning. Att ritprata är ett sätt. Foto: Mikael Wallerstedt

Erfarenheten, så här efter ett år, är att de generella råd och åtgärder som jag rekommenderat tidigare sällan är praktiskt genomförbara. Svårigheterna som eleverna har kräver ofta speciella lösningar.

Säg att en elev till exempel behöver prova ut en mikrofon till sin surfplatta för att kunna läsa in svaren på sina uppgifter eller göra en diktamen. Då visar det sig att den ena modellen inte tar upp just den här elevens ljud och den andra modellen känns obekväm av någon anledning. Det är klart att vi kan lösa det om jag sitter centralt men det tar ju så mycket längre tid. Nu kan läraren komma förbi på en gång och vi kan ha en pågående, snabb dialog om elevernas behov och utveckling.

Är man i verksamheten ser man också mycket mer och förstår lärarnas situation bättre. Jag har lärt mig hur skolan fungerar, om styrdokument, läroplaner och arbetssätt, sådant som jag behöver ha insikt och kunskap om för att kunna ge riktade tips och åtgärdsförslag. Förändringsarbete tar tid och våra lärare har kommit olika långt. Jag ser en stor utveckling hos flera av dem sedan vi började det här projektet.

Samarbetet mellan mig, specialpedagogen, lärarna och även min kollega centralt som är tal- och specialpedagog är jätteviktigt. När jag varit ute i en klass eller träffat en elev så har jag ju sett på det hela med mina ögon och min kunskap. Då kan jag behöva bolla det dels med specialpedagogen för att tolka det utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv, dels med läraren för att se vad som kan fungera i undervisningen.

I dag har vi till exempel diskuterat olika material och läromedel. Jag kan tänka att en elev kan gynnas av något utifrån ett språkligt perspektiv, men hur ser specialpedagogen och läraren på det? Jag önskar att vi hade fått läsa mer pedagogik på logopedutbildningen, att vi hade fått mer kunskap om skolan. När jag jobbade centralt i kommunen gjorde jag tal-, läs- och skrivutredningar och om jag jämför mina åtgärdsförslag som jag gjorde då med hur jag arbetar nu så ser jag ju en utveckling till det bättre.”

Karin Enqvist är logoped i mobila språkteamet i Tierp, projektledare för arbetet med att utveckla metoder, undervisning och bedömning riktat mot elever med en språklig funktionsnedsättning och för tillfället stationerad på Ol Andersskolan i Skärplinge.

Daniel Gunnarsson, förstelärare i svenska och SO:

”Jag har fått förändra min undervisning totalt”

Självinsikt. Förstelärare Daniel Gunnarsson säger att han fortfarande kan göra fel, men att han nu märker när det händer. Foto: Mikael Wallerstedt

”Det stämmer verkligen det som Ann-Charlotte säger att ju mer man vet, desto svårare är det. När det gäller en del elever har jag fått tänka om helt och förändra min undervisning totalt. Jag förstår ju hur viktigt en åtgärd kan vara för en elev, men hur konkretiserar jag det i klassrummet? Ta en sådan sak som inkludering och en till en. Det är jätteviktigt att en elev är inkluderad i klassen, men har du till exempel svårigheter med uttal måste du träna en till en. Hur får man det att fungera för en 15-åring?

Det är oerhört viktigt att ha en bra relation med de här eleverna. De måste känna att jag tror på deras förmåga. Målet är ju att de ska gå på ett vanligt gymnasium och kunna läsa vidare på högskola om de vill.

Det är inte okej att förutsätta att de här eleverna kommer att gå en praktisk utbildning. Jag har haft elever med språkstörning som har en begåvning över det normala och som är jättebra på att analysera och se samband. Vad är det som säger att de ska syssla med något praktiskt, de kanske är helt kassa på det. Jag försöker kräva det eleverna har rätt till för att de – och jag – ska nå målen.

Jag använder mycket bildstöd. När jag gör instuderingsfrågor och prov kompletterar jag alltid med bilder. Jag gör det inte bara till de elever som behöver, jag kör likadant för alla. Det är ett sätt att underlätta för mig själv så att jag inte glömmer bort det. Dess-utom är det säkert till hjälp för fler än dem som har en uttalad språkstörning och det stör ju inte någon annan.

Jag tycker bilder funkar även på högstadiet, jag brukar lägga in mig själv och kollegorna för att göra det lite roligare. Med en del elever kommunicerar jag via sms, det är en bra träningssituation. Det fungerar lite tvingande för dem som har svårt att läsa och skriva, de måste svara.

Jag har fått tänka om väldigt mycket. Visst gör jag fortfarande fel men det funkar bättre och bättre. Förhoppningsvis har jag en större insikt nu och förstår lite oftare när jag gör fel. Jag kan tänka tillbaka på elever jag haft – om jag visste då vad jag vet nu så hade jag kunnat hjälpa dem på ett bättre sätt.

En stor fördel med det här projektet är att Karin, logopeden, kan vara med i klassrummet på lektionerna. Det är hon som är experten och som tar fram övningar och material. Tillsammans kan vi bolla idéer 
och lösningar och prata om vad som funkar och inte funkar. Det är en jättestor skillnad mot tidigare. Min erfarenhet är att den här typen av resurser i regel finns i periferin, att de gör ett gästspel eller byts ut. Att Karin är här på skolan ser jag som en jättevinst.”

Daniel Gunnarsson är förstelärare i svenska och SO på högstadiet på Ol Andersskolan i Skärplinge.

All personal får utbildning om språkstörning

En kartläggning, gjord av SPSM år 2016, visar att det finns brister i hur landets skolor anpassar undervisningen för elever med språkstörning. Bland annat uppfattas logopedernas rekommendationer som svåra att genomföra.

För att höja kunskaperna om språkstörning, öka samarbetet mellan logoped och lärare samt utveckla en systematik kring metoder och arbetssätt startade skolområde 4 i Tierp ett projekt, 2017.

En logoped är anställd på 80 procent, är stationerad på skolan och ingår i elevhälsoteamet. All pedagogisk personal samt elevhälsan har fått fortbildning om språkstörning. Specialpedagogen fungerar som en länk mellan logoped och lärare.

Nu, under projektets andra år, ligger fokus på att utveckla dels bildstöd/visuellt stöd, dels en interaktiv bank med konkret material som kan användas av skolor i hela kommunen.

Projektet finansieras med Sis-medel från SPSM.

Alla artiklar i temat Språkstörning (5)

ur Lärarförbundets Magasin