Ingår i temat
Hemmasittare
Läs senare

Uppdrag: återkomst

Ingen människa är den andra lik. Därför
behöver varje hemmasittare sitt eget program
för att klara att återvända till skolan. Det har
Tillbaka till skolan-teamet i Umeå tagit fasta på.

01 apr 2013
Uppdrag: återkomst
Tillbaka till skolan-teamet träffas minst tre gånger i veckan för att planera och diskutera. Från vänster Lisa Ek, leg psykolog, Karin Arnqvist, specialpedagog och Cecilia Engqvist, socionom och socialsekreterare. Bild: Johan Gunséus

Av Umeås knappa 12 000 elever i grundskolan är det ett fyrtiotal som i stort sett aldrig är där. Förra året startades därför projektet Tillbaka till skolan, i syfte att skapa en modell för att fånga upp sådana elever och hjälpa dem att återvända till skolan.
Teamet består av Karin Arnqvist, specialpedagog, Lisa Ek, leg. psykolog och Cecilia Engqvist, socionom och socialsekreterare, inlånad från socialtjänsten. Alla jobbar heltid med projektet. I gruppen ingår också barnpsykiater Anders Andersson.

Gruppen började med en inventering. Totalt upptäcktes 39 elever som hade extra hög frånvaro. Efter en prioriteringsordning, där niondeklassare kom överst på listan, erbjöds de berörda skolorna att medverka i projektet.

– Några tackade nej, eftersom de just hade vidtagit egna åtgärder, men de har chans att hänga på senare om de vill, säger Lisa Ek.

I de skolor som tackade ja vände sig rektorerna till eleverna och deras familjer med samma erbjudande. Några var tveksamma till en början, kanske brända av tidigare misslyckanden. Men snart var alla med på tåget. Teamet började då jobba utifrån den modell de arbetat fram, vars nästa steg är kartläggning.

Den innefattar ett flertal samtal med såväl elev som föräldrar, möten med skolans elevhälsoteam och ibland också med socialtjänst samt Bup. Gruppen tittar också på vilka åtgärder skolan har vidtagit tidigare.

Utifrån kartläggningen gör teamet en analys av vilket stöd eleven behöver. Därefter jobbar de två och två med varje enskild elev, men bollar hela tiden med övriga inblandade.

Skolan känner inte alltid igen eleverna i den beskrivning som kommer fram efter kartläggningen.

–De har kanske inte sett symtom som tyder på till exempel social fobi eller panikångest hos elever, säger Lisa Ek.

 

Det är inget konstigt med det, menar de tre. Många av ungdomarna är bra på att hålla skenet uppe de få timmar de är i skolan.

Flertalet av hemmasittarna i Umeå går på högstadiet. Könsfördelningen är jämn, och eleverna kommer ur alla samhällsklasser. Ingen av dem har låg begåvningsnivå.

– Snarare tvärtom, säger Karin Arnqvist. Några av dem har slutat gå i skolan för att de ställer så höga krav på sig själva och står inte ut om de inte klarar att få A i alla ämnen.

Själva tillbakavändandet till skolan ser olika ut för varje elev, men gemensamma nämnare är att det måste få ta tid ach att teamet utgår från varje elevs förutsättningar.

– Det står i vår projektplan att vi ska vara mobila, flexibla och intensiva, säger Karin Arnqvist. Egentligen borde det stå att vi ska vara uthålliga också.

Detta är nämligen ingen quick-fix. Snarare kan det ta upp emot ett år innan en elev är helt och hållet återbördad till skolan.

Till stor del handlar det om handfasta åtgärder: Följa med. Se till att schema och undervisning anpassas utifrån den enskilda eleven. Tydliggöra.

– De måste få veta vad de ska göra, var, med vem, hur länge och vad som händer sedan, säger Karin Arnqvist. Många av de här ungdomarna blir stressade om de inte får tydliga anvisningar.

Teamet har samtal med både föräldrar och elev flera gånger i veckan.

Avgörande för att metoden ska lyckas tror de tre är tid. Framförallt i början, då de måste avsätta åtskilliga timmar per vecka och elev. Men allt eftersom fasar gruppen ut sig själv och lämnar över till skolans personal.

 

Skolornas elevhälsoteam är också involverade i utvecklingen av Tillbaka till skolan, berättar de.

– Det är ju rimligt eftersom det är de som ska ta över modellen sedan, säger Lisa Ek och poängterar hur viktigt det är att hitta samverkansmodeller med bland annat socialtjänsten, eftersom många elever redan tidigare har sådana kontakter – eller skulle behöva det.

Projektet tar slut i december 2014. Då är det tänkt att Umeåmodellen, som de kallar den, ska vara färdig. Genom hela processen använder sig teamet av både sdq och 5–15 (formulär för barns styrkor, svagheter, utveckling och beteende).

– Det är viktigt dels för att vi ska kunna mäta hur vår metod fungerar, dels för att vi får mycket information genom de instrumenten, säger Cecilia Engqvist.

 

Av de 39 hemmasittare som identifierades för ett år sedan arbetar teamet för närvarande aktivt med 7, som alla har 70–100 procents frånvaro. Allt eftersom räknar de med att kunna ta in nya deltagare.

– Men vi brukar poängtera att rektorerna inte ska sitta och vänta på att vi ska komma, utan göra vad de kan under tiden, säger Karin Arnqvist.

Familjer med hemmasittare känner sig ofta misslyckade och har inte sällan också fått höra att de är det. Därför har Tillbaka till skolan-gruppen varit noga med att höra av sig också då eleverna gör framsteg. Karin Arnqvist berättar om en mamma som var svår att nå. Men så märkte hon att teamet kunde ringa bara för att berätta att hennes barn hade gjort framsteg.

– Då gjorde det inte ont längre att svara i telefon.

 

Fotnot: Tillbaka till skolan har fått 5,8 miljoner kronor ur Umeå kommuns medel för sociala investeringar. Projektet pågår 1/4 2012 – 31/12 2014.

ur Lärarförbundets Magasin