Läs senare

Våga är vägen framåt

Hur kan lärare hjälpa ängsliga barn att anta utmaningar? Länge har receptet varit att stärka barns självkänsla. Men psykologen Martin Forster ser bevis för motsatsen.

22 dec 2014

Bild: Hasse Hedström.
Exakt hur många yngre barn det är som lider av rädsla och oro går inte att fastslå, men helt klart är att det är mycket vanligt förekommande – om än i varierande grad.Martin Forster, som är praktiserande psykolog och forskare, förklarar att tvillingforskning visat att omkring hälften av barns oro och rädsla beror på generna. Ju allvarligare ångest och rädsla det handlar om, desto större betydelse har arvet. Samtidigt finns inga enkla samband.

– Generna gör vissa mer sårbara och beroende på vad barnet upplever under uppväxten, kan oro och rädsla utvecklas, framhåller Martin Forster.

Det är viktigt att uppmärksamma dessa barn tidigt. Varningstecken kan upptäckas redan i förskolan – barn som drar sig undan och som väljer att inte alls tala med andra, kanske inte ens med personalen.

– Få femåringar är nedstämda så att det märks, men det är viktigt att se tidiga tecken på oro och rädsla, som barn som regelbundet drar sig undan nya eller obekanta situationer, säger Martin Forster, som har skrivit boken Jag törs inte men gör det ändå.

Genom att ständigt undvika utmaningar och kravfyllda prestationer, riskerar svårigheterna att öka och möjligheterna att skapa relationer minskar.

 

Om cirka häften av barns mer allvarliga oro och rädsla beror på generna så beror 10–20 procent på erfarenheter i familjen och 30–40 procent på erfarenheter utanför hemmet. Där ingår förskola och skola.

– Vid behandling av både barn och vuxna har man traditionellt fokuserat på att få bort symtom – få personen att bli mindre rädd. Ett mer fruktbart perspektiv är att sträva efter vad det är man vill göra, fundera över vad man går miste om.

Forskningen har tidigare utgått från att rädslorna måste minska under behandlingen, för att personen ska klara av att hantera sina rädslor. I dag vet man att det inte är avgörande.

– Behandlar jag ett barn som är rädd för något och barnet är lika rädd efter slutförd behandling, kan behandlingen ändå ha varit effektiv. Det som är avgörande är att man utsätter sig för något, trots att man egentligen inte törs. Det är det som är viktigt för framtida livskvalitet, säger Martin Forster.

Det är viktigt att lyssna på barnet. Vad vill det egentligen göra? Vad är det som barnet upplever att det missar genom att ge efter för sina rädslor? Det gäller att som vuxen vara en lots för barnet, locka genom att peka på positiva konsekvenser.

– Som vuxen ser man att barnet ofta väljer vägar som är uppenbart destruktiva. Det är en svår balansgång att leda barnet och samtidigt ge det tillräckligt utrymme. Det handlar om att få i gång samtal där barnen kan se konsekvenserna av olika val.

Det finns faror med att peppa. Bra feedback ska handla om vad barnet gör. Enligt forskningen är det problematiskt när värderingen handlar om barnet som person: ”Du är en riktig bolltalang!”

– Den formen av peppning är en björntjänst. Men det är komplicerat eftersom det är så ingrott i vår kultur.

I stället för att säga att hen är en ”bolltalang”, bör man beskriva handlingen: ”Snygg passning!”

Men språk och kommunikation är inte bara ord. Om en förälder eller lärare utbrister: ”Fantastiskt – vad duktig du är!” så behöver det inte tolkas som en värdering av personen, om det sägs spontant och med rätt tajmning. Det är budskapet som är det viktiga, inte att förbjuda vissa ord. Poängen är att barnet ska bli uppmärksammat på vad det faktiskt har gjort, vilket leder till att det fokuserar mer på aktiviteten än på sig själv och sina förmågor.

 

Ett av de vanligaste råden för att stärka barns självkänsla, är att peppa dem med att de duger precis som de är, oberoende av vad de presterar. Risken är att man då inte hjälper barnet med dess grundläggande svårigheter. Det är sannolikt en björntjänst att få barnet att känna att ”det duger”, trots avsaknaden av kamrater och svårigheter att klara sig i skolan.

Att träna barn i att våga handlar både om att i små steg konfrontera dem med det som skrämmer, och att förbereda dem genom samtal och till exempel rollspel.

– Grundtanken är att testa och se hur det går. Ser man att ett barn återkommande beter sig på ett sätt som leder till att det inte blir insläppt i gruppen, då måste man hjälpa barnet med hur det ska göra.

Tidigare trodde man att den bästa hjälpen för rädda och oroliga barn var att stärka självkänslan. En god självkänsla ansågs som kärnan i att vara en välmående individ.

– Den samlade forskningen visar nu att så är det inte, man har överskattat den aspekten av att vara människa. Huruvida jag tycker om mig själv avgör inte hur jag klarar av att hantera utmaningar i livet.

Forskningen pekar snarare på att när barn börjar lösa problem, när vuxenvärlden är tillgänglig och när man bygger relationer – då kommer självkänslan på köpet. God självkänsla är inte heller det ultimata målet, utan det är kanske att få kompisar och skapa relationer.

När Martin Forster började planera Jag törs inte men gör det ändå hade han för avsikt att skriva en bok om vikten av att stärka barns självkänsla. Boken ändrade karaktär när han förstod att annat var viktigare för barns välmående. Utvecklingen i skolan tar inte alltid hänsyn till detta. Det kan vara svårt att ge stöd till ängsliga och oroliga barn i en skola som allt mer präglas av bedömning.

– Det system som råder i skolan bryter på flera sätt mot det som forskningen har visat vara verksamt, säger Martin Forster.

Snabb och omedelbar feedback ersätts allt oftare med bedömning i efterhand, med hjälp av nationella prov och betyg, framhåller han. Det minskar lusten att fortsätta utvecklas hos dem som har det svårast.

– Om jag är med om ständiga misslyckanden och blir underkänd, ökar risken för att jag framöver kommer att undvika dessa situationer. Jag tappar min inre motivation till att lära mig.

 

En allt starkare bedömningskultur kan vara en orsak till ökningen av antalet elever i behov av stöd, enligt Martin Forster. Låga betyg sporrar inte barn att anstränga sig. Mer effektivt är att läraren konkret och tydligt talar om vad som gick fel och presenterar en strategi. Det måste ske i direkt anslutning till situationer när svårigheterna uppkommer. Bedömningskulturen innebär också att de elever som oftast lyckas bra, står sämre rustade när de väl möter motgångar, påpekar han.

Godkändnivån fungerar i dag som en ribba som alla förväntas ta sig över. Tanken var att man därmed skulle upptäcka dem som inte höll måttet och hjälpa dem över ribban.

– Riktigt så blev det inte. Det säger sig självt eftersom allting är normalfördelat. När jag träffar specialpedagoger så förstår jag att de har en mycket tuff situation, säger Martin Forster.

Boken Jag törs inte men gör det ändå – om barns välmående och självkänsla är utgiven av Natur & Kultur.

ur Lärarförbundets Magasin