Läs senare

Växkraften utomhus

28 maj 2019
Kjell Häglund, redaktionschef.

Specialen om utomhuspedagogik i detta nummer är egentligen ljuvligt inspirerande – men för mig sätter den sig också i magen, som en klump, eller en knytnäve.

Jag tänker på … ja, låt mig fingera ett par namn: Johnny. Och Nicke. Skolkamraterna som på mitt 1970-tal brukade kallas ”hopplösa” (av lärare) eller ”snorungar” (av alla andra) och vars enda sätt att växa som personer, när skolan svek dem, var att omfamna sin negativa persona och sätta sig i respekt med hjälp av galna upptåg eller våld. Det var de enda vägarna för dem att få något som åtminstone kortsiktigt liknade erkännande och självförtroende.

Det negativa från klassrummet omvandlades till energi utomhus. På rasterna, utflykterna och frilufts­dagarna kunde ingenting fånga in dem. Då satte de sig i respekt med destruktiva påhitt och knyt­nävar i magen på klasskamrater – samtidigt som andra som hade det svårt i skolan kröp in i sina skal. När lärarna i täten ledde omedvetet auktoritära exkursioner i skog och mark rådde djungelns lag i elevskocken bakom deras ryggar.

Minnet har suttit som en klump i magen när vi arbetat fram reportagen om Naturskolan i Sollentuna, ”det vilda skollivet” utanför Köpenhamn och om vilken spännande forskningsgren utomhuspedagogik är i dag.

Det är så oerhört ­hoppingivande att se den utomhuspedagogiska passionen och kraften omfamna inte bara lärandet utan också de växande kunskaperna om elevers individuella behov.

ur Lärarförbundets Magasin