Läs senare

Viljan att vara som andra

Att inte ”gå i klunga” kan vara en strategi för att
slippa blickar och kommentarer. Kamilla Peuravaara
har intervjuat tolv unga kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning om normer och motstånd.

31 jan 2016

Illustration: Joanna Hellgren
I klassrummet är de nära vänner men möts de i korridorerna är det inte säkert att de hälsar. De som har kompisar i de vanliga klasserna pratar hellre med dem på rasterna.

– Det var som en oskriven regel. De ville inte utmärka sig som ”de som går på sär”, och kände att de syntes mindre om de inte var i grupp, förklarar sociologen Kamilla Peuravaara.

Under sju månader träffade Kamilla Peuravaara 12 kvinnor mellan 17 och 20 år, med intellektuell funktionsnedsättning, en gång i veckan. De gick på samma gymnasie­särskola, integrerad i en vanlig gymnasieskola. I avhandlingen Som en vanlig tjej, som bygger på intervjuer och samtal med dem, har hon ett intersektionellt perspektiv och analyserar hur femininitet konstrueras i samspel med genus, funktionalitet och ålder.

Kvinnorna ingick redan i en ”tjejgrupp” som deras lärare startat. De var vana vid att diskutera utseende och normer och kände varandra väl. Men när Kamilla Peuravaara berättade för dem att hon ville höra deras synpunkter på hur det är att vara ung kvinna i dag sa en av tjejerna, ”jaha, jag trodde att det var du som skulle berätta det för oss”.

– De var inte vana vid att vara de som ska berätta något för någon annan.

Kamilla Peuravaara och de unga kvinnorna bestämde tillsammans vilka frågeställningar som skulle tas upp i studien. Under samtal i grupp utgick de från tidskrifter som kvinnorna normalt läste, som Frida, Julia och Hänt Extra. De tittade också på bilder för att resonera kring femininitet, normer och kroppar. Sedan följdes ämnena upp, och resonemangen fördjupades i individuella intervjuer.

Att involvera eleverna i vilka frågor som skulle diskuteras var en del i Kamilla Peuravaaras strävan att inkludera eleverna, men under studiens gång fick hon anledning att fundera över vad som egentligen menas med inkludering – och på vems villkor den sker. Hon menar att det inte får vara forskaren som definierar vad inkludering är.

– I början var det en elev som satte sig vid ett eget litet bord bredvid det stora där vi andra satt. När jag frågade om hon inte skulle sätta sig med oss så reste hon sig och gick.

Samma sak hände gången därpå och sedan slutade Kamilla Peuravaara att fråga. Den unga kvinnan satt vid sitt lilla bord men flyttade närmare efter hand och till sist satt hon med de andra vid det stora bordet.

– Hon ville vara med, men på sina egna villkor. Min vilja att inkludera hade först blivit exkluderande, säger Kamilla Peuravaara.

Begreppet normalitet genomsyrar hela hennes undersökning. Kvinnorna som ingick i gruppen konstaterade att det inte gick att se på deras utseende att de hade en funktionsnedsättning. Hur mycket de utmärkte sig handlade mer om deras förmåga eller oförmåga att leva upp till normer och koder. En tjej berättade hur oerhört glad hon blivit då en kille på bussen börjat prata med henne som om hon var vem som helst.

– Avhandlingens titel är ett citat från en av eleverna. De jobbade alla med att förhålla sig till hur ”vanliga” tjejer är, och hur de kunde passera som ”normala”, säger Kamilla Peuravaara.

I de unga kvinnornas strategier för att tas för vanliga ingick att klä sig som en gymnasieelev och inte som ett yngre barn, att vakta på hur de pratade så att de inte lät barnsliga, pratade för fort eller sa fel saker – och att röra sig så att de inte tog mycket plats eller utmärkte sig på något annat sätt. De kunde också använda sig av olika attribut för att smälta in och se ut som en ung kvinna som studerar, som att gå med en lånad dator under armen i korridoren.

– De upplevde att de fick leenden och and­ra sorters blickar då, inte så kritiska, säger Kamilla Peuravaara.

Att särskoleeleverna inte fick ta med läxböcker hem gjorde de unga kvinnorna upprörda, eftersom de upplevde det som att lärarna inte tog dem på allvar, och de oroade sig för att andra elever kunde se att de aldrig hade skolböcker med sig hem. De ville delta i skolan på samma villkor som andra, och att det skulle synas att de gjorde det.

Några elever valde också att göra motstånd mot normerna och agerade ”pojk-flickor” eller klädde sig ”fel” och färgade håret rosa. De ansträngde sig för att sticka ut och bli ihågkomna, snarare än att smälta in.

– Några var tatuerade och piercade och det kan ju ses som ett sätt att göra motstånd mot femininitetsnormen, men också som att de försökte skapa sig själva som moderna unga kvinnor. De gjorde motstånd mot vissa normer men anpassade sig till andra.

Kamilla Peuravaara lät eleverna rita en karta över var de kände sig trygga och var de kände sig otrygga. De fick sätta egna namn på platserna och bussen blev snusken, särskolan dårhuset. Det ledde till att hon kunde identifiera vad hon kallar för riskfyllda transportsträckor.

– Bussen till och från skolan och korridorerna upplevdes som mest otrygga, hemmet och klassrummen som säkra. Det var möten med andra elever som gjorde dem oroliga, säger hon.

Kamilla Peuravaara har inte särskilt studerat skolans och lärarnas roll i dessa elevers vardag men kan konstatera att skolmiljön och dess normer påverkar eleverna oerhört mycket, och hon menar att skolan bör anstränga sig för att hjälpa särskoleeleverna att bli en del av gemenskapen. Hon berättar om en händelse som gjorde hennes grupp upprörd, och där skolan kunde ha agerat annorlunda.

– Hela skolan gick och såg en fotbollsmatch och under matchen placerades särskoleeleverna på ena långsidan och övriga elever på den andra. Men särskoleeleverna ville stå med de andra, och såg det som en självklarhet eftersom de gick på samma skola, säger Kamilla Peuravaara.

Kamilla Peuravaaras avhandling heter Som en vanlig tjej – föreställningar om kropp, funktionalitet och femininitet. Sociologiska institutionen, Uppsala universitet, 2015.

ur Lärarförbundets Magasin